Regeringen backar om vägskatten écotaxe

Bretagnes bönder och livsmedelindustri demonstrerade ju våldsamt i lördags mot en kommande vägskatt på tung trafik, något som jag skrev om tidigare. Och idag backade alltså premiärminister Jean-Marc Ayrault efter ett möte med folkvalda från Bretagne på sitt kontor i  Hôtel Matignon. L’écotaxe, som vägskatten kallas, skjuts upp på obestämd tid. Och det gäller för hela landet.

I ett tal efter mötet sa Ayrault bland annat, efter att ha räknat upp den senaste tidens regeringsinitiativ för att lösa krisen i Bretagne: 

« Det är bara att konstatera att samarbetet mellan olika aktörer som har varit Bretagnes styrka, idag är blockerat. Blockerat på grund av en enda fråga: l’écotaxe. » 

Och vidare 

« alla vet att l’écotaxe inte är orsak till krisen. Den har inte ens börjat gälla! /.../ Men den väcker frågor om tillämpningen som inte den förra regeringen förutsett. » 

Han uppmanade alla aktörer att ta sitt ansvar, samarbeta och komma till förhandlingsbordet och betonade hur modig han och regeringen varit som lyssnat på kritiken men att l’écotaxe inte avskaffas, bara skjuts upp. Alla tunga jordbruks- och fisketransporter ska dock undantas och särskild hänsyn tas till regioner i periferin.

President Hollande uttalade sig på statsbesök i Slovakien att vägskatten är en god princip, men att dess införande måste få ta den tid som behövs för att uppfylla vissa villkor som ska diskuteras (enligt Le Monde).

Från socialisternas regeringspartner miljöpartiet EE-LV kom kritiska kommentarer och Noël Mamère, som nyligen hoppat av partiet, ifrågasatte regeringsmedverkan. « Miljön har blivit regeringens syndabock » sa han på France Info ikväll.

Och visst har l’écotaxe blivit en syndabock och symbol för jordbrukets och livsmedelsindustrins kris i Bretagne. Så här skriver kolumnisten på Ouest-France, Michel Urvoy, på sin blogg:

« Att förminska det bretagnska jordbrukets problem till l’écotaxe är således en osanning. Den kommer att öka transportkostnaderna med i genomsnitt 4,1%, de motsvarar i sin tur 10% av kostnaden för de transporterade produkterna. I slutändan skulle den bara öka produktens pris med 0,5% (1 centime på en camembert för 2 euro). »

Krisen i jordbruket och livsmedelsindustrin handlar, enligt den allmänna uppfattningen, om en ohållbar ekonomisk modell; ett produktivistisk volymbaserat jordbruk utan produktförädling, låglönekonkurrens inom och utanför EU, minskade EU-stöd, otillräckliga investeringar och dåliga företagsbeslut, företag som agerar var för sig istället för att samarbeta osv.

Även om beslutet antagligen är det minst dåliga den pressade regeringen kunde ta, visar det på en av svagheterna med det franska beslutsfattandet. Lagstiftningen ändras ständigt vilket minskar förutsägbarheten och knappast ökar företagens investeringsvilja.

Politisk fiktion (och verklighet) à la française; Doutes. Chronique du sentiment politique.

I kvarteret ligger biografen les Studios, vars tak dominerar bakgården där katterna springer in och ut ur bions bakdörr. En annan gång ska jag berätta om hur grannsämjan stod på spel på grund av dem..

Igår gick jag på premiären för filmen « Doutes. Chroniques du sentiment politique » (Tvivel. Krönika över politiska stämningar). Här kommer några intryck av filmen och den efterföljande diskussionen mellan publiken och regissören Yamini Lila Kumar och en av skådespelarna tillika hennes make, Christophe Barbier. Han är mer känd som politisk superkommentator och chefredaktör för veckomagasinet L’Express. Hon har en bakgrund som kommunikationschef hos Hermès. Ett av det parisiska mikrokosmosets höjdare med andra ord, på snabbvisit i den franska öknen.*  

Filmen följer två par under perioden 2006 – 2012 i närbild, hemma, under middagar, hos psykiatern, i dialoger eller monologer. Deras humör och relationer svänger i takt med vänsterns upp- och nedgångar, från kampanjen inför valet 2007 där socialisten Ségolène Royal förlorade mot Nicolas Sarkozy, via Dominique Strauss-Khans (DSK) ödesdigra hotellbesök i USA, socialisternas primärval och fram till presidentvalet 2012. Barbier spelar den neutrale opinionsanalytikern Chris, vars hustru, historikern Judith kämpar med sin tro på vänstern. De umgås med journalisten Paul (som spelas av artisten Benjamin Biolay) som sörjer förorten Levallois förborgerligande och inte står ut med vännen Chris cynism, samtidigt som han avgudar DSK och till och med lyser upp när hans unga partner, skådespelerskan Albertine, avslöjar att hon har en affär med DSK. Allt för att få honom att rycka upp sig.

Dialogen är späckad av politiska referenser och pendlar mellan idealism och cynism. Det dricks många glas vin och Biolay muttrar bittert mellan blossen. Det privata och det politiska går in i varandra.

Efter filmen anländer Yamina Lila Kumar och Christophe Barbier till biosalongen, han i sin karaktäristiska mitterrandskt röda halsduk. Barbier inledde om den typiskt franska, passionerade inställningen till politik och när jag fick mikrofonen för att fråga om de riktade sig till någon särskild publik – och nämnde att jag inte trodde en sån här film skulle göras i Sverige - fick jag först ett politiskt svar om hur Socialistpartiet ideologiskt letar förebilder i en medelväg mellan en anglosaxisk modell och en svensk modell som inte längre är så framgångsrik. Angående politisk fiktion trodde han dock att den var lika het i norden och nämnde danska serien Borgen. Men skulle verkligen en film som Doutes kunna göras i Sverige? Angående publiken menade Kumar att filmen riktade sig till alla och att politik kan passionera både vanligt folk och medelklassen.

Kumar berättade också att hon snappat upp konversationer på kaféer i Paris och visst känns tongångarna igen från de senaste årens berg- och dalbana kring den franska kaviarvänstern. I en scen erkänner Judith, ”som aldrig kommer rösta på något annat än vänstern” att Sarkozy gav henne gåshud när han i ett tal inför valet 2007 nämnde Jaurès och Blum (två historiska vänsterfigurer), medan vänstern var avideologiserad. Senare, när luften gått ur Sarkozys illusion frågar hon sig hur de kunde ha tagit så fel. Judith förkroppsligar tanken att vänsterns problem går djupare, ända tillbaka till andra världskriget, vilket scenen hos psykiatern illustrerar. Där berättar hon om en dröm och en ordväxling med Mitterrand om hans vänner från Vichy-regimen. Där svensk vänster moraliserar över högerns mindre ärofulla historia (som Nymoderaterna för inte så länge sedan försökte försköna) kan fransk vänster knappast ge moraliska historielektioner (men gör det förstås ändå).

De trodde båda att det skulle vara svårare att göra en liknande film om högern. Barbier menade att där finns mindre ämne för en film, fransk vänster drabbas alltid av svekdebatt när man går från opposition till regerande. Högern har inga samma problem. När de enats om en ledare sluter alla upp. Och att vara vänster är i större utsträckning en identitet, tänker jag. Gränsen mellan det privata och det politiska är otydligare. Deras ståndpunkt förvånar mig ändå lite. Kan man inte göra intressant fiktion om högerns folk? Lite som den svenska serien Solsidan, även om den inte är direkt politisk om jag har förstått rätt (har inte följt serien men skulle inte bli förvånad om någon av karaktärerna har nymoderat partibok och att åtminstone någon scen handlar om det). Kumar och Barbiers svar är kanske mer ett symtom på vänsterns kulturella monopol. Hade kultursektorn haft fler högersinnade kanske de hade kunnat göra en liknande sak.

Filmen är nog inget storverk även om den är habilt gjord. Om den blir en publikframgång stärker det tesen om fransmännen som ett passionerat politiskt folk, alternativt bekräftar det boboiseringen av biobesökarna (Bobo, av borgerlig bohem, dvs en snobbig medelklass med vänstervärderingar, en biobesökande champagne- och kaviarvänster, som går dit för att se sig själva i spegeln?)

Kumar talade om politik som teater. När det borde handla om något annat, tänker jag och ser nyhetsbilderna framför mig från böndernas demonstration mot en ny vägskatt dagen innan.  Den här filmen får mig snarare att tänka på Marie Antoinettes tvivel..  

Barbier bjöd förövrigt publiken på en politisk dagskommentar om François Hollandes filosofi; han förlitar sig på kursen i nationalekonomi som han pluggade på elitskolan ENA om femåriga konjunkturcykler och hoppas att ekonomin vänder snart. När resultatet dröjer ägnar han sig åt små sociala brandkårsutryckningar. (Det påminner om Göran Perssons spådom att ”jobben kommer”, försent för att förhindra valnederlaget 2006. François Holland har större marginal, valet är inte förrän 2017, men så är problemen djupare och ingen president under femte republiken, sen 1958, har haft så dåliga opinionssiffror).

Redaktören för L'Express utesluter inte ett revolutionärt läge om konjunkturen inte vänder inom något år. 

* Efter geografen Jean-François Graviers verk "Paris et le désert français" (Paris och den franska öknen) från 1947. Brest är ingen öken (och med tanke på läget vid havet faller liknelsen platt, det handlar om centralismen kring Paris) dessutom har det vissa uppenbara fördelar att bo långt utanför Paris ringled.. även om staden har sin charm. 

Bretagnes bönder i uppror mot vägskatt

Våldsamma drabbningar mellan demonstranter och polis, tårgas, skadade.. Man skulle kunna tro att det handlade om huliganer eller förortsupplopp, men scenen utspelades på motorvägen i höjd med Pont-de-Buis, mellan Quimper och Brest i Finistère i helgen. Demonstranterna, ett tusental bönder och åkare hade samlats för att protestera mot l'écotaxe, en ny vägskatt, och deras främsta vapen var kålhuvuden, ägg och traktordäck. Och regeringen verkar beredd att backa.

Händelserna beskrivs i en rikligt illustrerad artikel i Ouest-France men har också toppat riksmedia under helgen. Kolonnen med traktorer och fordon ska ha varit fyra kilometer lång när demonstranterna begav sig av för att förstöra en metallbågar som rests över vägen, anordning och symbol för den nya skatten för tung trafik som ska börja gälla från 1 januari (écotaxe). Det var den enda intakta metallbågen sedan de två andra förstörts tidigare. Gendarmer hade beordrats ut för att försvara bågen.

Fordonsskatten beslutades redan under förra regeringen men genomförs först nu. Intäkterna är vikta för investeringar i vägar och järnvägar och skatten ska få transportörerna att välja andra, mer miljövänliga transportssätt.

Motståndet har vuxit under året, anförda av Collectif pour l’emploi en Bretagne (kollektivet för jobb), en samling av åkare, bönder, företag och intresseorganisationer. Bland annat ingår FDSEA, den lokala avdelningen av det mäktiga bondefacket. Kollektivet menar att Bretagne drabbas extra hårt på grund av de längre avstånden till marknaden och i bakgrunden finns också krisen i jordbruket och livsmedelsindustrin som står för en tredjedel av regionens ekonomi.

Bretagne har redan fått en sänkning av skatten och flera undantag. Finistères departementsfullmäktige (med socialistisk majoritet) har gått längre och kräver att skatten skjuts upp och utreds och ett åttiotal parlamentariker i nationalförsamlingen har motionerat om dess avskaffande. Efter lördagens demonstration har regeringen aviserat ytterligare lättnader, i samband med att den backar om nya skatter på olika sparformer. Oppositionen anklagar regeringen för amatörism, regeringen svarar att den lyssnar på kritiken.

Översatt från Ouest-France:

I en intervju med Ouest-France beklagade Finistères prefekt Jean-Luc Videlaine « demonstrationens våldsamhet, av folk som offentligt har bekräftat att de skulle sopa undan gendarmerna ». Prefekten, som konstaterade att motståndet intensifierats den här lördagen den 26 oktober och bedömde att demonstranterna var ett tusental personer, ironiserade över ryktet som spreds under en halvtimmes upphåll i demonstrationen. « Det är såklart osant att jag hade kunnat begära Paris tillstånd att tilllåta demonstranterna montera ned metallbågen! » 

Thierry Merret, ordförande för den lokala avdelningen av bondefacket, FDSEA i Finistère:« Vi har tömt de fyra sista släpvagnarna med kålhuvuden, men vi stannar kvar. Vi är  fortfarande här för vi är fästa vid vår bygd. Staten har svarat oproportionerligt. Vi har blivit beskjutna av tårgasbomber. Demonstrationen handlar om framtiden för Bretagnes ekonomi. Det är därför som demonstranterna inte vill ge sig av. Jag befarar att demonstrationen i Quimper nästa lördag kommer att sluta illa på grund av Paris autistiska attityd. »

Folkomröstningen i Västerbotten och ambulansen som symbol

I valet 2010 kandiderade jag för S till landstingsfullmäktige i Västerbotten och blev invald. Men livet tog en oplanerad vändning med flytten från Umeå till Brest i Frankrike och när vistelsen förlängdes avsade jag mig mandatet. Det var inget lätt beslut, jag tog uppgiften och förtroendet från väljarna och partiet på största allvar.

Med den bakgrunden har jag följt rapporteringen kring folkomröstningen i söndags och försökt sätta mig in i frågan. Det har inte varit det lättaste. Man måste nämligen citera valsedelstexten för att beskriva vad omröstningen handlade om:

”Som en del i att nå balans i ekonomin beslutade landstinget 2011 att minska antalet vårdplatser i Dorotea och ersätta den stationerade ambulansen i Åsele med en akutbil. Vill du ge Västerbottens läns landsting i uppdrag att utforma ett åtgärdspaket för hela länet som innebär att Dorotea får vårdplatser med läkarjourkedja som 2011 och att Åsele får en stationerad ambulans?” (från landstingets hemsida).

Det slutgiltiga resultatet, också det från landstinges hemsida, blev 57150 ”ja”, 4824 ”nej” 2023 blank, 654 ogiltiga. Totalt antal 64651 och röstberättigade var 207696. Valdeltagandet nådde inte upp till 50%, som landstingsledningen satt som gräns för att hörsamma utslaget, men "ja" vann överlägset.

Bakgrunden är alltså landstingets nedskärningar i syfte att få budgeten i balans. Hur blev två specifika åtgärder föremål för en länsomfattande folkomröstning? Frågan om vårdplatser i Dorotea och ambulans i Åsele hade i vanliga fall hanterats av landstingspolitiker, tjänstemän och profession. De har säkert försökt hitta bra lösningar och besparingar kan i vissa fall tvinga fram nyttiga förändringar (nöden som uppfinningarnas moder!) samtidigt är det inte konstigt att ortsborna värnar sin sjukvård. Doroteaupprorets engagemang och namninsamling ledde fram till folkomröstningen. 

De officiella argumenten har inte riktigt övertygat mig och man ska kalla saker och ting vid deras rätta namn. En nedskärning är en försämring av servicen. En akutbil är inte en ambulans. Utvärderingar har förvisso visat att ingen tagit skada men här finns ett stort symbolvärde som politikerna missat eller underskattat; i inlandets krympande glesbygd gör det ont när samhällsstrukturen monteras ned, särskilt när det gäller grundläggande institutioner som polis, bank, post, bibliotek, livsmedelsbutik, kollektivtrafik, lokalpress osv. Ambulansen och vårdplatser blir en fråga om bygdens framtidstro. 

Det är ett perspektiv som jag har med mig från uppväxten i inlandet (Arvidsjaur) och med det perspektivet var frågan större än enbart en ambulans och några vårdplatser, vilket också framgår av formuleringen på valsedeln. Och det är inte enbart en fråga för de berörda ortsborna, jag tror att många vid kusten sympatiserar med inlandet. Landstingsledningen kan inte ha varit omedveten om det så varför valde de konfrontation? För att visa handlingskraft? För allmänintresset, som de ser det? Eller underskattade de sprängkraften i engagemanget?

De otillräckliga resurserna är förvisso också regeringens ansvar, varför den lokala borgerlighetens trovärdighet på ja-sidan ifrågasattes. Men socialdemokratins trovärdighet som välfärdsvänare är inte heller intakt efter decennier av nedskärningar.

I ett län där socialdemokratin är väl förankrad är det ändå märkligt att landstingsledningen inte lyckades avstyra folkomröstningen genom att visa flexibilitet och hitta samförståndslösningar. Jag är nog inte ensam om känslan att S och MP har brustit i det politiska hanterverket.  

Anna Lindh, i det enskilda och kollektiva minnet

Idag är det tio år sedan Anna Lindh, dåvarande utrikesminister, mördades. Det väcker minnen till liv. Det var i slutskedet av EMU-omröstningen och nog lade det sordi över kampanjen, oavsett om man var med Anna Lindh på ja-sidan eller som jag själv på nej-sidan. Tio år. En händelse som så starkt etsar sig fast i minnet förflyttar mig tio år tillbaka i tiden, till en annan person, den jag var då, till ett annat land, en annan värld.

Mycket har hänt sedan dess, både i ens eget liv och andras. Särskilda händelser eller företeelser löder samman det offentliga skeendet - landets eller världens historia - med ens egen personliga historia. Jag har klara minnesbilder av mordet på Olof Palme, trots att jag var så liten.

Nu är det inte bara mord och hemskheter som blir milstolpar, andra minnesbilder av det omgivande blandas med mer intima minnen. Alla bär vi på vår egen, unika historia samtidigt som vi delar den med många i vår omgivning. Vissa saker delar vi med miljarder andra människor. Samhällen vilar på det gemensamma kollektiva minnet i samspel med andra fundament som geografi, språk, etnicitet, statsskick, kultur, ekonomi osv. 

I mitt minne var Anna Lindh en politiker i takt med sin tid, på gott och ont; hon personifierade (eller personifierar, idag?) socialdemokratins framtidshopp som utmanades när Fredrik Reinfeldt och Nya moderaterna senare tog initiativet. Kanske hade hon gett honom en tuffare match, kanske inte. Det får vi aldrig veta. 

Ur nyhetsflödet. Sommartrafik, krigsskadad kyrkogård och böndernas situation.

Bloggen har legat nere ett tag och när jag nu återkommer blir det med en bokrecension. Eller rättare sagt två recensioner och ett personporträtt av författaren, politikern François Bayrou. Mer om det inom kort. Först högt och lågt, lättsamt och svårt från det franska nyhetsflödet de senaste dagarna.

Semesterskocken på vägarna

Igår inträffade sommarens trafiktätaste dag enligt ”bison futé” (”smarta bisonoxen”, logotypen för trafikinformationen som grundades på 1970-talet då problemet med oändliga bilköer blev akut).  Mitt på dagen uppgick köerna till drygt 800 km för att senare minska till hälften under eftermiddagen. Det gäller främst utresorna (från Paris) genom Rhônedalen, som hade färgen svart i den fyrgradiga skalan (som går från grönt, med mindre köer, via orange och rött till svart, den svåraste trafiksituationen) och mellan Paris och Bordeaux.

Krig på kyrkogården

Raka motsatsen till hetsen i semestertrafiken måste vara lugnet på kyrkogårdar. Igår morse, i solsken och en sval vind i värmen, gick jag till kyrkogården i mitt kvarter Saint-Martin i Brest. Jag ville med egna ögon se spåren efter striderna som utspelade sig där under andra världskriget. Enligt en artikel från stadsarkivet var nämligen gravkamrarna utmärkta tillhåll för soldaterna att gömma sig i och kyrkogården blev därför skådeplats för strider om staden under andra världskriget mellan tyska ockupanter och de allierade som kom för att befria staden. 

Mycket riktigt hittade jag de synligt skottskadade gravkamrarna (oregelbundna bortskjutna delar på stenväggarna). Anslag på plats berättade dessutom om pågående upprustningsarbete där utgångna gravplatser ska bereda plats för nya och där hänsyn tas till det historiska värdet. 

Kyrkogården är en mäktig, lugn och stillsam plats mitt i stadsbebyggelsen med sikt över hustaken mot hamnen och havet. Det är svårt att tänka sig krigsscener med soldater och skottlossning, mot en fond av husruiner i den nästan totalförstörda stadskärnan.  

Förre bondeledaren död

Idag begravdes också Jean-Michel Lemétayer, förre ledaren för det mäktiga bondefacket FNSEA (Féderation nationale des syndicats d’exploitants agricoles) som nyligen dött i en hjärtinfarkt. Begravningen i födelsbyn Vignoc utanför Rennes i departementet Ille-et-Vilaine i Bretagne besöktes av 1500 personer inklusive tre ministrar och många andra politiker och dignitärer, däribland François Bayrou (enligt Ouest-France nätupplaga, artikel här).

Det var i Vignoc som Lemétayer började sin bana som mjölkbonde på familjegården innan han engagerade sig fackligt. Det konkurrerande bondefacket Confédération paysanne hyllade också ”minnet av den facklige ledaren han varit”, och skrev också i uttalandet ”vi var förvisso inte överens om politiken han förespråkade och krävde men han var en envis fackkämpe”, enligt en artikel på Le Mondes nätupplaga (här). I kommentarerna till artikeln får man dessutom veta vad de skilda meningarna handlade om. Lemétayer och FNSEA beskylls för att stå bakom det produktivistiska storjordbruket som utvecklades efter andra världskriget. Det gav större skördar och fler grisar men också kemiska föroreningar, tuffa arbetsvillkor och förändrade landskap som följd. 

Franskt jordbruk står inför stora strukturella förändringar när EU-bidragen blir mindre, miljökraven hårdare och bönderna ser marginalerna försämras. Konkurrensen både inom och utom Europa är hård och utan de statliga stöden står de mindre jordbruken ofta inför valet att lägga ner eller hitta nya nischer och metoder för att öka lönsamheten.

Franska bönder på krigsstigen (motorvägen)

Det var också bönder som stod i främsta ledet i fredags när en metallbåge fälldes över motorvägen utanför Guiclan i Finistère och tvingade bilisterna mellan Brest och Saint-Brieuc att ta en omväg under fredagen. Bågen var uppsatt av myndigheterna för registrering av en nyligen beslutad kilometerskatt för tunga transporter (kallad écotaxe) 

I en civil-olydnadsaktion fälldes metallbågen alltså av de ca 500 personerna som demonstrerade till försvar för jobben, trots att åkarna i Bretagne fått rabatt på grund av långa avstånd tack vare intensivt lobbyarbete från regionens folkvalda. Bland demonstranterna fanns företrädare för jordbruk och åkerinäringar och UMP-senatorn Marc Le Fur uttalade sitt stöd (han är van vid demonstrationer vid det här laget efter att ha deltagit väldigt handgripligt i demonstrationerna mot homoäktenskapslagen). Artikeln om demonstrationen läste jag på den regionala tidningen Le Telegrammes webbplats (här).

Oavsett om demonstranterna har fog för oron så är mjölk-, höns- och grisbönderna i Bretagne inne i en svår period, förvärrad av det allmänt kärva läget. Flera stora företag har lagt ner produktionen den senaste tiden. Så trots stränga ord från prefekturen om följderna av den olagliga aktionen hindrade det inte bönder och åkare att med traktorer och tillhyggen ge sig på metallbågen, symbolen för den i deras tycke skadliga kilometerskatten. 

Och samtidigt levde de upp till en annan symbol; den rebelliske, franske bonden!

Tågolycka och en märklig polemik

De senaste dagarna har en värmebölja sköljt över landet, till och med över Brest som vanligtvis svalkas av det fuktiga havsklimatet. Katterna sträcker ut sig på golvet eller försvinner ut på de vildvuxna bakgårdarna. Människor klär sig lätt, fyndar i butikerna som tycks förlänga sommarrean hela tiden eller söker sig till stranden. Grannen, en bioföreståndare, är mindre glad. Och inte kan det vara lätt för tävlingsscyklisterna som ska ta sig runt hela landet i Tour de France!

Nyheterna har toppats av den tragiska tågolyckan i Brétigny-sur-Orge i Essonne utanför Paris igår, där sex personer miste livet. Orsaken tycks vara defekt räls som fick tåget, som skulle till Limoges, att spåra ur. Sabotage är inte uteslutet men inte troligt enligt mediauppgifter. President Hollande var snabbt på plats och uttryckte sin medkänsla med offer och anhöriga och tre utredningar har redan initierats.

Samtidigt dog fem personer i en motorvägsolycka i södra Frankrike. Det ger såklart inte lika stora rubriker. Vissa trafikolyckor ses som värre än andra (det finns förstås en mängd förklaringar till det men skillnaden blir tydlig när olyckorna inträffar samtidigt).

åter till tågolyckan. Frågan om rälsunderhållet har rests, men framförallt har en märklig polemik blossat upp. Och det blev snabbt politiskt. Det handlar om obekräftade uppgifter att ett gäng ungdomar skulle ha plundrat offren på tillhörigheter direkt efter olyckan och sedan attackerat räddningsfordon.

Källan sägs vara polisfacket Alliance, men uppgifterna har inte bekräftades av vare sig räddningspersonal eller myndigheter. Journalister från France 2 och France 3 som tidigt var på plats kunde inte heller bekräfta det,  däremot vittnar de om att många ungdomar var på plats, några som filmade tågolyckan och som sedan motades bort av polisen. Stämningen ska ha varit mycket spänd.

Journalisten Peggy Mauger säger sig ha sett ett flygande föremål och säger vidare att hon inte väntat sig en sådan spänning på en olycksplats, "à la limite de l'affrontement de banlieue" (på gränsen till ett förortsupplopp). En räddningsarbetare ska ha utsatts för ett stöldförsök av sin mobiltelefon. Artikeln med journalisternas vittnesmål är här.  

Högerpolitiker tog snabbt avstånd från de obekräftade uppgifterna. Vänsterpolitikerna varnade för att blåsa upp händelsen. Båda lägren har förstås rätt. Det är allvarligt nog om bara en bråkdel av uppgifterna stämmer, om räddningsarbetare förutom själva insatsen tvingades hantera ungdomar som var i vägen. Samtidigt borde väl offentliga personer vänta att uttala sig tills uppgifterna bekräftats.

Bernard Tapie och affärernas affär

Det här inlägget handlar om skandalen kring Bernard Tapies miljarder, allmänt kallad Tapie-Crédit lyonnais-affären. Det är en av de senaste årens största affärer, en härva med politiska, ekonomiska och juridiska inslag. Sådana affärer är inte ovanliga i Frankrike men beloppet sticker ut. Det handlar om affärsmannen Bernard Tapie, vars tillgångar har frysts i avvaktan på en bedrägeriutredning kring ett skiljeförfarande 2008, genom vilket han tilldelades drygt 400 miljoner euro av skattebetalarnas pengar (3,5 miljarder kronor i dagens valutakurs).

Tapie hade under 1990-talet förvärvat Adidas, sportskotillverkaren, men tvingades senare göra sig av med företaget när han blev stadsbyggnadsminister i François Mitterrands socialistregering 1992/93. En version är att han räddades från konkurs av den statliga banken Crédit Lyonnais, tack vare de politiska kontakterna. Men när banken sålde vidare företaget snuvade den Tapie på en del av vinsten. I vilket fall har Tapie sedan dess krävt ersättning av CDR, det statliga konsortium som handhar tvisterna från den tiden. Affären hamnade tillslut, 2006, i högsta instans, kassationsdomstolen, som återförvisade ärendet till appelationsdomstolen som tidigare dömt CDR att betala 135 miljoner euro till Tapie. 

I det här läget valde parterna att lösa tvisten i en skiljedomstol. Det är en privat domstol vid sidan av det ordinarie rättsväsendet, vanligt i affärslivet men inte lika vanligt när staten är inblandad. Det är turerna kring skiljedomsförfarandet som ifrågasatts. Beloppet var betydligt större än i den tidigare domen, inte minst på grund av upplupna räntor och det stack många i ögonen att Tapie fick 45 miljoner euro i ”préjudice moral”, ideellt skadestånd.

En av de mer upprörda var ledaren för mittenpartiet Modem, François Bayrou. Han skrev en bok, Abus de pouvoir (Maktmissbruk), där han kritiserade Nicolas Sarkozys presidentskap i allmänhet och Tapie-affären i synnerhet. Sarkozy hade övergett republikens värderingar och allmänintresset för att sätta pengarna och kompisarna från näringslivet främst, coûte que coûte. Bayrou spekulerar i om skiljedomen var en gentjänst för Tapies stöd till Sarkozy i valrörelsen 2007. Modemledaren valde själv att rösta på socialisten Hollande i presidentvalets andra omgång 2012, vilket antagligen bidrog till Hollandes valvinst.

Åtal har väckts mot flera personer som var inblandade i turerna kring skiljedomsförfarandet; Stephane Richard, som var chef för dåvarande ekonomiministern Christine Lagardes stab (och nu är chef för statliga telekomföretaget Orange) samt en av skiljedomarna, Pierre Estoup, och förre chefen för konsortiumet CDR. Christine Lagarde, chef för Internationella valutafonden, är förövrigt ”témoin assisté” i affären, en ställning mellan åtalad och vittne. Husrannsakan har genomförts hos Elyseepalatset förre generalsekreterare och senare inrikesministern, Claude Guéant. Staten, under PS-regeringen, har gått in som part i frågan om skiljeförfarandets giltighet och hoppas den vägen få tillbaka en del av skadeståndet.

När regeringen godkände skiljedomsförfarandet var Tapies förre advokat finansminister och under de här åren, 2007-2008 besökte Tapie Sarkozy i Elyseepalatset flera gånger. Pengarna från skiljedomen har han placerat dels i fastigheter, båtar och liknande, dels har han köpt upp konkurshotade tidningar i södra Frankrike, kanske med sikte på att kandidera som borgmästare i Marseille nästa år. Men nu är tillgångarna frysta.

Runt affären har konspirationsteorier vävts och pikanta detaljer har avslöjats. Lägg till Bernard Tapies burleska personlighet och medieuppmärksamheten är given. Men troligen bidrar affären till politikens förtroendekris och spelar missnöjespartierna i händerna.

Dopning i sport, ekonomi och samhälle

Tour de France, cykeltävlingen, har inletts för hundrade gången och mycket har handlat om doping. Gamla vinnare av tävlingen har avslöjats och försvarar sig med att ”alla andra gjorde det”. Lance Armstrong har sagt till Le Monde att det är omöjligt att vinna Tour de France utan dopning. Det är en lite ansträngd ton i den franska mediebevakningen vilket inte är så konstigt; det handlar ju inte bara om en cykeltävling, det är en nationell symbol som ifrågasätts.

Författaren Lena Andersson har skrivit läsvärt om touren och dopningen, här. Under rubriken Dopning som rättvisa beskriver hon mekanismerna utifrån läsning av boken The secret race skriven av en tidigare elitcyklist, Tyler Hamilton. Jag fastnade för följande;

"Cykelvärlden var ett brödraskap, konstaterar Hamilton, ett bitvis kriminellt sådant, med allt vad det innebar av maktutövning och bestraffning av avfällingar och tjallare. Med stor psyko­logisk intuition utnyttjade och fram­manade stallens ärrade med­arbetare de små förskjutningar i medvetandet som fick unga cyklister att själva succes­sivt inse att de hade att gå över gränsen eller glömma en framtida karriär. Ingen behövde säga det, signalerna gick fram. Och precis som vid varje inträde i en klarögd elitär sekt måste gamla idéer om rätt och fel ges upp och sektens egna anammas."

Det finns många brödraskap, sekter och organisationer som löper samma risker. Överallt där makt, pengar och annat lockande finns. Parallellen är slående mellan elitsportens dopningsskandaler och den skenande finanskapitalismen; excesserna fördöms men det tycks svårt att bli av med dem. Alla gjorde det ju - tävlingscyklisterna i det ena fallet, placerarna i världens banker i det andra fallet - och de som skulle övervaka blundade. Alla är skyldiga, ingen är skyldig. Ett systemfel.

Gemensamt är också gränsdragningsproblematiken. I sporten mellan dopningsklassade medel och tillåtna men extrema dieter, preparat och metoder. I ekonomin mellan ”sunda” investeringar i den ”verkliga” ekonomin och ren spekulation på finansmarknader med alldeles för stora summor i omlopp. 

Touren rullar vidare och finanskapitalismen likaså. Med eller utan excesser.

Almedalsfolket

Almedalsveckan. En vecka då politiker, organisationsfolk, företag och media samlas på Gotland för att twittra öga mot öga med varandra. Många raljerar över den och förvisso liknar den elitens interna mingelfest (som den beskrivs iallafall, jag har själv aldrig varit där). 

Som samhällsintresserad hade jag gärna gått på seminarier, smuttat rosévin och lyssnat på partiledare. Som etnologstudent hade emellertid den främsta behållningen varit att på nära håll studera stambeteenden. Hur fungerar ”stammen” svenska makt- och opinionsmänniskor? Vilka är deras reproduktionsmönster, initiationsriter, synliga och osynliga strukturer, koder, språk, myter, symboler? 

Miljöministern sparkad efter budgetkritik

Idag är en vanlig, normal dag i Brest. Ljusgrå himmel och fuktiga regnmoln sveper förbi. En och annan åskknall. Men de soliga sommardagarna ska komma tillbaka, lovar Météo France. Jag hoppas det eftersom en gammal kompis från Sverige kommer till Brest ikväll, via Paris och TGV, snabbtåget, för några dagars semester.

Det händer mycket nu som jag åtminstone ytligt försöker följa med i. Upproren i Turkiet och Brasilien (tecken på ekonomisk växtvärk?), franska rättsskandaler (Tapie-affären, den kommer jag återkomma till) och svensk politik nu när det är Almedalsvecka.. Och just när jag skriver kommer nyheten att den franska miljöministern sparkas ur regeringen. Jag hade redan ett inlägg på gång om statsbudgeten för 2014 - den officiella anledningen till att hon tvingas gå är hennes kritik av den - så ämnet var givet.

Totalt ska 14 miljarder euro sparas på en budget som omfattar 374 miljarder euro. Ingen struntsumma. Frankrike är inte Grekland eller Spanien men logiken kan visa sig vara lika felaktig, nämligen  att åtstramningar och nedskärningar ska minska budgetunderskott och statsskuld. Tvärtom ökar de när ekonomin bromsar in; Frankrike har exempelvis redan fått uppskov i två år från EU-regeln att budgetunderskottet får vara max 3% av BNP trots att François Hollande länge svor heliga eder på att målet skulle uppnås redan i år och nedskärningarna började redan under Nicolas Sarkozys mandatperiod.

Miljöministern Delphine Batho har alltså sparkats ur regeringen efter att ha kritiserat budgeten. Miljöministeriets anslag minskades med 7% eller 500 miljoner euro på en budget på 7,6 miljarder euro. Och nyligen meddelade regeringen att planerade järnvägssatsningar skjuts upp. Enligt Le Monde sade Batho i en intervju i radiokanalen RTL:

"Ce budget est mauvais (...) Dans le moment actuel, quand tout va mal, les Français ont besoin d'espoir, de perspectives d'avenir et, donc, c'est un chantier très important dans ce quinquennat [...] Il y a un affichage qui n'est pas bon. (...)L'écologie est-elle bien une priorité ?"

Översatt, ungefär: "Den här budgeten är dålig (...) I dessa tider när allt går dåligt har fransmännen behov av hopp, framtidsperspektiv och det är alltså en otroligt viktig uppgift under den här mandatperioden [...] Den här framställningen är inte bra (...) Är verkligen ekologin en prioritet?"

De gröna, som ingår i regeringen hamnar i en pinsam sits. Hur kan de stanna kvar när miljön nedprioriterats så till den grad att ministern (en socialist) tvingas gå? För även om det kan finnas andra faktorer bakom avgången (Batho tillhörde inte Hollandes närmaste krets, hon stödde Ségolène Royal tidigare) så kopplas det direkt till budgetprioriteringarna. Yves Cochet, en grön politiker vill att partiet ska hoppa av regeringssamverkan. Men en parlamentsledamot, Eva Sas citeras i Le Monde; "det är inte i vårt DNA att vara ett protestparti". Och mitt intryck är att De gröna i Frankrike är mer av ett habilt maktparti än en protesterande gräsrotsrörelse.

En annan framskjuten sektor som drabbas är kulturen, vilket inte är utan symbolik efter vänsterns satsningar på 1980-talet. Försvaret klarar sig med en mindre minskning men inte utan att ordförande för försvarsutskottet i Nationalförsamlingen (och ledamot för den valkrets i Brest där jag bor) tidigare gick ut och kritiserade planerade nedskärningar i skarpa ordalag.

Alla sektorer drabbas dock inte. Skolan och rättsväsendet får mer pengar när Hollande försöker både gasa och bromsa samtidigt. Sarkozy kritiserades för att skära rakt av (det kallades RGPP, révision générale des politiques publiques och innebar att bara en av två statsanställda som gick i pension ersattes). Hollande har behållit målet men anställer fler lärare vilket innebär att andra sektorer måste dra ner mer. Tillsammans med försiktiga avregleringar av arbetsmarknaden och omprioriteringar i ekonomin försöker den rödgröna regeringen modernisera landet inom ramen för vad som tycks vara en allenarådande europeisk, liberal, samhällsmodell (i den mån en europeisk modell existerar). 

Går det att bedriva "smart" åtstramningspolitik? Var går gränsen mellan sund budgetsanering och skadliga nedskärningar? Och den viktigaste frågan, är det verkligen politiskt omöjligt att låta mer av landets ojämlikt fördelade rikedomar bidra till landets ekonomiska upprustning? 

Midsommarmusik, busskort och lokalpolitik

Det svenska midsommarfirandet har ingen direkt motsvarighet i Frankrike men helgen bjöd iallafall på fête de la musique, musikfesten. Därav den lite krystade rubriksättningen.. Jag gjorde ärenden på stan igår och hade inte tid att lyssna på blåsorkestern som spelade i ett gathörn men några inspirerade lördagsflanörer dansade med musikanterna.

Istället passade jag på att skaffa ett nytt buss- och spårvagnsskort i en kampanjbuss vid torget. Det laddades med fem resor och sen kommer jag att betala månadsvis för det jag reser genom att det dras från bankkontot. Praktiskt och lite billigare än en vanlig biljett.    

I Brests lokalpolitik formerar sig partierna inför nästa års kommunval. Högerblocket drar åt olika håll på både nationell och lokal nivå. I fredags meddelade Bernadette Malgorn att hon kandiderar till borgmästare oavsett om hon får UMPs stöd eller inte. Hon är gruppledare för högeroppositionen i Bretagnes regionfullmäktige och tidigare prefekt (motsvarande en svensk landshövding). Social gaullism och kristdemokrati är hennes ideologiska ledord (Ouest-France).

Det är en överraskning eftersom Laurent Prunier, en yngre fastighetsmäklare och ledare för UMP i Brest, har haft tydliga ambitioner att kandidera. Han verkar ha en stark ställning i partihierarkin och kan bli UMPs officielle kandidat och därmed Malgorns konkurrent om högerväljarna. Resultatet kan alltså bli en splittrad höger mellan Malgorns mittenprofil och Pruniers tydligare högerprofil. För att inte nämna Front national som utmanar dem båda.

Socialisterna har på måndag en formell medlemsomröstning. Formell, för det finns bara en kandidat, François Cuillandre, borgmästare sedan 2001. Brest, militärstaden med u-båtsbasen,  har som resten av Finistère och Bretagne svängt från social konservatism och katolicism till socialdemokrati. Många ledande socialister från Bretagne finns i Frankrikes högsta ledning som ministrar eller presidentförtrogna.

Men i lokalpolitiken spelar nog andra saker större roll, som kulturevenemangen, den nya spårvägen och andra stadsprojekt och högerns splittring. Och de sociala frågorna förstås. Nu har jag ju socialisterna makten på alla nivåer, lokalt, regionalt och nationellt i princip hela landet. Medan svekdebatten och missnöjet sjuder på nationell nivå kanske socialisterna står emot bättre på lokal nivå och kan minska förlusterna i valen nästa år. Vi får väl se.

Isåfall följer de ett mönster i många länder med en vänster som går bra lokalt men som har svårt att vinna val nationellt.

Skärmdump Ouest-France. 

Asociala reformer

Idag hålls socialt toppmöte i Frankrike, under ledning av president Hollande och regeringen. Det är startskottet för årets förhandlingsrunda mellan staten och arbetsmarknadens parter. Det tjuvstartade redan i tisdags då de statsanställda fick veta att deras löner kommer frysas även under 2014, för fjärde året i rad. Många frågor ska behandlas; arbetslösheten, framtidens jobb, arbetsmiljö, yrkesutbildning, osv. Men den största frågan av dem alla är reformen av pensionssystemet.

Ska Hollande, som socialdemokrat, kunna reformera (läs; försämra) det franska pensionssystemet, där högern och Sarkozy misslyckades? Vid tidigare försämringar har vänstern demonstrerat på gatorna, men nu när deras egen regering gör sig redo för samma sak, hur kommer vänsterfolket reagera då?

För den som vill läsa mer (på franska): Le Monde och Le Figaro skriver om det och L'Humanité skriver om fackförbundet CGTs förslag att utveckla den haltande franska industrin. Regeringen hoppas att dess offentliga investeringsbank och en skattesänkning riktad till företagen ska hjälpa, men det döms ut som otillräckligt och inte bara av CGT.

François Hollande. Skärmbild Le Monde/Reuters.

Förtydligande om fyllnadsvalen

Det har hållits åtta fyllnadsval till Nationalförsamlingen, ofta till följd av att valen underkänts på grund av oegentligheter. Två mandat har PS förlorat mot UMP i valkretsar för utlandsfransoser (anledningen var underkända finansieringar av valkampanjerna). I Oise i mars i år blev en PS-kandidat utslagen redan i första omgången. UMPs kandidat omvaldes med nöd och näppe mot en FN-kandidat. I Wallis-et-Futuna vann en kanidat stödd av UMP, men som sedan anslöt sig till socialistgruppen. I Hérault förlorade PS ett mandat till UMP i december, i Hauts-de-Seine omvaldes UMPs Patrick Devedjian, och i Val-de-Marne vann UMP mot UDI (ett center-högerparti). (uppgifter enligt Libération och Slate.fr)

Socialisterna har inte förlorat mer än vanligt jämfört med fyllnadsval under tidigare perioder men kan komma att förlora fler mandat om till exempel parlamentsledamöter väljer att hoppa av för att istället kandidera i nästa års kommunval. Delar av socialistpartiet är emot att ha dubbla mandat, till exempel som borgmästare och parlamentsledamot, men en reform av vallagen har skjutits upp till efter kommunvalen.. 

Dödad i sammanstötningar med högerextremister

En ung kille från Brest hamnade på löpsedlarna för en tid sedan. Clément Méric, en vänsteraktivist och antifascist blev anfallen i Paris den 5 juni av en eller flera högerextrema unga skinheads. Han dog någon dag senare i sviterna av anfallet. Ofattbart och fruktansvärt! I media har händelsen förstås fått stort utrymme och utöver den allmänna upprördheten har två olika sätt att beskriva den utkristalliserats. Men först några fakta, vad har hänt ?   

Clément Méric, 19 år, hade påbörjat studier på « Science Po » i Paris (en grande école som utbildar den franska eliten i statsförvaltning, näringsliv, journalistik m.m) efter lysande gymnasiestudier i Brest. Föräldrarna är pensionerade universitetslärare i juridik. Han var engagerad i den antifascistiska, radikala vänstern (« redskins ») och det var när han och några kamrater besökte en butik där både den radikala vänstern och den radikala högern (« batskins ») köper sina kläder som de stötte på ett gäng från JNR, Jeunesses nationalistes révolutionnaires (revolutionär nationalistisk ungdom). Vad som sedan hände har rättsväsendet börjat nysta i, men resultatet var att Clément Méric avled någon dag senare efter ett dödande slag, kanske med ett knogjärn, mot huvudet. Premiärministern har redan uttalat att han vill undersöka om det går att förbjuda JNR och Troisième Voie, en närstående organisation.

Representanter från Socialistpartiet och UMP anklagade snabbt varandra för att försöka dra politisk nytta av dådet. Och i Paris blev de bådas borgmästarkandidater utbuade av Clément Mérics vänstervänner när de kom för att delta i en manifestation. Liknande reaktioner mötte lokala s-politiker i Brest som ville sälla sig till en manifestation på torget framför stadshuset. Istället blev ett litet kvarterstorg, Place Guérin, i den bohemiska stadsdel där jag själv bor samlingspunkten för Mérics vänner i Brest. De spred ett flygblad och klistrade affischer runt stan med budskapet att de etablerade politikerna skulle hålla sig borta.

Det är i beskrivningen av den politiska betydelsen av dödsmisshandeln som media, politiker och och andra som uttalar skiljer sig åt; antingen var det ett politiskt motiverat dåd utförd av fascister och offret var en oskyldig ung kille engagerad mot rasism. Eller så var det en konfrontation mellan två extrema, utomparlamentariska och våldsromantiska grupperingar. Att det råkade bli vänsterkillen som dog var en slump. Vilken beskrivning är närmast verkligheten?

Skinheads och redskins står förvisso ideologiskt långt från varandra men har en del gemensamt identitetsmässigt (t ex klädstil) och i tillvägagångssätt  (utomparlamentarismen, aktivismen). Vissa kanske lockas mer av spänning, äventyr och handling än av traditionell  partipolitik. Ledaren för JNR och Troisième voie, Serge Ayoub, är emellertid en ideolog inom högerextrema kretsar och hans rörelse försöker vinna inflytande i fackföreningar med en social, globaliseringskritisk agenda. Antifa å sin sida beskrivs som en löst organiserad rörelse, antikapitalisk och antirasistisk.

En annan vinkel är att det politiska systemet gynnar sådana rörelser då det inte förmår spegla och kanalisera opinionen fullt ut. Majoritetsvalet ger stora fördelar till de två största partierna, UMP och PS, och marginaliserar de andra. På vänsterkanten brukar PS släppa till några platser till andra partier, framförallt de Gröna, men på  högerkanten hålls FN än så länge utanför (de har tre parlamentsledamöter som de vunnit av egen kraft). Så trots att FN är större än både Gröna och Vänsterpartierna har de fârre parlamentsledamöter. Det är väl inte otänkbart att de åsikterna radikaliseras mer än vad som varit fallet i ett mer proportionellt valsystem.

Från vänster görs också kopplingar till demonstrationerna mot homoäktenskapet under våren och de högerextrema som funnits i dess utkanter. Men socialisterna har också anklagats för slapphet mot de högerextrema och Front national, de gynnas av att högern splittras (UMP har hittills uteslutit allt samarbete med FN, men de tävlar om samma väljare). Jean-Luc Mélenchon, ledaren för Vänsterpartiet (som ingår i Front de gauche med Kommunistpartiet) har klagat på att UMP och PS jämställer Front de gauche och Front national. Mélenchon, som helhjärtat ställt sig bakom antifa, kritiserar också att media inte gjort så stor sak om kopplingarna mellan skinheadsen och FN. Marine Le Pen har försökt göra FN salongsfähigt och har förnekat kopplingarna men Serge Ayoub och hans anhängare har synts i hennes närhet och folk från FN har deltagit i hans konferenser.

Ännu en valförlust för socialisterna

De franska gymnasieeleverna fick idag filosofera kring förhållandet mellan moral och politik. Det var det första av en rad slutprov för de som ska ta studentexamen, ”bac”. Ett mycket aktuellt ämne efter gårdagens fyllnadsval till Nationalförsamlingen i Villeneuve-sur-Lot (tredje valkretsen i departementet Lot-et-Garonne i sydväst) efter budgetministern Jérôme Cahuzacs avgång. Han var ju ansvarig för kampen mot skattebrottslingar men avslöjades med ett hemligt konto i Schweiz i syfte att komma undan ”le fisc” i Frankrike. En skandal med tanke på de miljardbelopp som försvinner varje år men också för de omfattande skattehöjningarna som regeringen vidtagit för att täcka budgetunderkottet.

Resultatet i fyllnadsvalet blev förödande för Parti socialiste, vars kandidat Bernard Barral slogs ut redan i första omgången. Valdeltagandet var lågt, under 50%. Barral fick 23,69%, UMPs Jean-Louis Costes 28,71% och FNs blott 23-årige kandidat Etienne Bousquet-Cassagne 26,04%. Nästa söndag står det alltså mellan Costes och Bousquet-Cassagne. PS har uppmanat sina väljare att rösta på UMPs kandidat. De flesta PS-företrädare inklusive president Hollande skyllde resultatet på Cahuzac-skandalen medan UMP-ledaren Jean-François Copé talade om en ”nouveau désaveu cinglant” (ett nytt svidande fördömande) av Hollande och hans politik. (Le Monde).

Utgångsläget var inte lysande för de regerande socialisterna. Arbetslösheten fortsätter öka, företag lägger ned på löpande band och ju mer regeringen stramar åt desto sämre går ekonomin. På söndagskvällen gav François Hollande en intervju i programmet Capital på tv-kanalen M6 där han försvarade sig med att det tar tid innan politiken ger effekt. Han nämnde kommande försämringar av pensionssystemet (något som socialisterna när de var i opposition demonstrerade mot på gatorna). Jag såg inte programmet men media rapporterar om låga tittarsiffror och en svag prestation. Den enda nyheten var en tillfällig skattesänkning på realisationsvinster vid fastighetförsäljningar för att öka rörligheten på bostadsmarknaden.

Till och med franska socialister har alltså svårt att agera utanför det gällande ekonomiska tänket trots att det visat sig bygga på skakig grund. Medan exempelvis USA försöker satsa sig ur krisen så stramar Europa åt, vilket bara förvärrar läget. Istället har den franska regeringen satsat all ideologisk och retorisk kraft på att få igenom rätten för homosexuella att ingå äktenskap, en vettig reform som anpassar familjerätten till en ny verklighet men som också har delat landet mellan anhängare och motståndare.

I alla fyllnadsval sedan juni 2012 (fyra, fem stycken) har socialisterna förlorat och i några fall har de inte ens gått vidare till andra valomgången, som i Villeneuve-sur-Lot. Alla fyllnadsval är lokala val och kan inte automatiskt sägas spegla landet som helhet men opinionsmätningarna ger ”extremerna” till höger och vänster höga siffror inför kommun- och EU-parlamentsval nästa år.

I Le Monde uttalar sig vänstersocialisten och senatorn Marie-Noëlle Lienemann:

"Il y a, en plus du phénomène Cahuzac, un réel problème de mobilisation de l'électorat de gauche et par ailleurs un basculement d'une partie de notre électorat vers le Front national", analyse-t-elle. A ceux qui déplorent la "division de la gauche", à l'instar d'Harlem Désir, la sénatrice répond : "Comment rassembler la gauche si elle ne participe pas des choix de la politique qui sont menés ?" "Notre responsabilité, c'est de montrer qu'il y a une sortie de crise et pas simplement un accompagnement, un peu moins injuste, d'une dérive assez grave du système",a-t-elle ajouté.

(”Det finns, utöver fenomenet Cahuzac, ett verkligt problem med mobiliseringen av vänsterväljare och dessutom en rörelse av en del våra väljare över till Nationella fronten”, analyserar hon. Till de som beklagar ”vänsterns splittring”, som Harlem Désir, svarar senatorn: ”Hur ska vänstern kunna samlas om den inte står bakom den förda politiken?” ”Vårt ansvar är att visa att det finns en väg ut ur krisen och inte bara en anpassning, lite mindre orättvis, till ett ganska allvarligt systemfel”, tillade hon.)

Det fångar Hollandes svåra val mellan en lappa-och-laga-strategi och en brytning av den nedåtgående spiralen. Hittills väljer han en dos höger, en dos vänster och hoppas att konjunkturen tar fart innan nästa val, 2017.

Han borde kanske lyssna mer på sina egna folkvalda, som Lienemann, medan de finns kvar.

Grekland stänger statstelevisionen

Den grekiska regeringen har abrupt stängt ner public service-televisionen, ERT. Enligt franska Le Monde blev teveskärmarna svarta efter klockan elva på tisdagskvällen på de tre statliga tv-kanalerna. Även svenska media skriver om det (DN, SR, AB). Om det hade varit första april hade jag trott att det var ett mindre lyckat aprilskämt!

Anledningen är förstås nedskärningarna under överinseende av långivarna i « trojkan » (IMF, EU och Europeiska centralbanken). Det innebär att drygt 2500 anställda sägs upp och att den statliga radion och televisionen ska stöpas om. En regeringstalesman citeras:

– ERT är ett typiskt exempel på total avsaknad av insyn, i kombination med ett otroligt slöseri. Och det får sitt slut i dag, säger Simos Kedikoglou, talesperson för regeringen och tidigare tv-journalist vid ERT

En annan grek som intervjuas säger att ERT är Pasoks (socialdemokraternas) bastion och att åtgärden är en del i maktkampen i regeringen där Pasok ingår.

Slate.fr intervjuar en tidigare Brysselkorrespondent för ERT, Vangelis Demeris, som nu jobbar på Ethnos, Greklands andra största dagstidning.

Quelle était la place de l’ERT dans le paysage audiovisuel grec?
ERT est la source majeure d’information pour l’opinion publique. Le paysage audiovisuel grec est très fragmenté. Les chaînes privées sont détenues par différents groupes, mais elles sont beaucoup moins rigoureuses sur le plan de l’information: elles jouent sur l’impression, pas sur les faits. ERT est très portée sur l’information dans l'ensemble. Il y a différentes chaînes avec différents rôles, mais les JT d’ERT sont très regardés. Les débats autour de la crise économique se sont surtout tenus sur les chaînes publiques. Personnellement, j’ai aussi travaillé dans le privé, et la qualité des débats n’a rien à voir, c’est vraiment meilleur dans le public. C’est extrêmement grave pour la démocratie.

På svenska :
Vilken plats hade ERT i det grekiska medialandskapet?
ERT är allmänhetens främsta informationskälla. Det grekiska medielandskapet är mycket fragmenterat. De privata kanalerna ägs av olika företag men de är inte alls lika noga med nyhetsbevakningen ; de spelar på intryck, inte på fakta. ERT är starkt inriktad på att behandla information i sin helhet. Det finns olika kanaler som spelar olika roller, men den dagliga nyhetssändningen på ERT har höga tittarsiffror. Debatten kring den ekonomiska krisen har framförallt utspelat sig på de statliga kanalerna. Jag har arbetat också i det privata och kvalitén på debatterna är inte jämförbar, det är verkligen bättre i de statliga kanalerna. Det är väldigt allvarligt för demokratin.

Grekerna har drabbats hårt av krisen. En del förändringar har antagligen varit oundvikliga med tanke på omfattningen av den svarta ekonomin och skattefusket. Andra har skett till ett alldeles för högt socialt pris. Reformerna som pådyvlats det grekiska folket av dess egen regering och av IMF och EU saknar rättviseprofil och nu drabbas en av grundvalarna i demokratin.

Public service, tv och radio i allmänhetens tjänst, är mer än en symbol. Det är en av demokratins pelare i det samhälle vi lever i, oavsett om vi väljer att kalla det informationssamhälle, massmediesamhälle eller något annat.

Det är inte en överdrift att hävda att den grekiska demokratin fått sig ytterligare en rejäl törn. 

Många förklaringar till upploppen i Stockholm och andra städer.

Paris 2005, London 2011, Stockholm 2013.. Ett namn läggs till raden av storstäder som upplevt förortsupplopp de senaste åren. Jag vet inte om Madrid och andra spanska städer också drabbats men därifrån har rapporterats om ett annat fenomen, Los indignados. Inte går det väl att jämföra med upploppen i Stockholms förorter? Det tänkte jag först när jag läste ett inlägg debatten (här). Men varför inte? Jämförelsen må halta, men vad är det som gör att bilden av dem är så olika? Det ena handlar om våldsamma upplopp utan tydliga budskap, det andra om organiserade demonstrationer med politiska krav. 

Jag följer misstänksamt rapporteringen via nyhetsmedias hemsidor. Misstänksamt, därför att journalisterna gör sina urval och inte alltid utifrån vanliga nyhetsvärderingsprinciper (läs t ex den här intervjun med DN-journalisten Ulrika By ; rädslan att spela främlingsfientliga i händerna tycks vara en av journalistens största bekymmer och hon är nog inte ensam, något som riskerar att ge kritikerna av « pk-media » vatten på kvarnen). Samtidigt är det förstås klokt att reflektera; det finns en risk att media förmedlar en skev bild av förorten, reducerad till upploppen.

Kanske har Hanne Kjöller på DN rätt när hon skriver att « kravallerna i Husby används som en ram för människors älsklingsidéer om samhället » (här). En förortsförening skyller på rasistisk polis. Vänstern skyller på högerns politik som ökat klasskillnaderna och kräver en marshallplan för förorterna. Reinfeldt slår ifrån sig allt ansvar och lämpar över på de boende. Sverigedemokraterna skyller på invandringen och kräver hårdare tag.

Nog finns det stöd för tesen om etnifiering av fattigdomen; arbetslöshet och utanförskap är överrepresenterade bland vissa invandrargrupper. Göran Greider gör det till ett socialt problem (här) och det skrivs om unga, frustrerade män i ghettoiserade förorter utan jobb och framtidstro. Spänningarna i samhället briserar i brist på sociala satsningar och orealistisk invandringspolitik.

Ojämlikheten har ökat drastiskt under Alliansens styre men vänstern reducerar problemet till enbart en klassfråga. Och vem kan redogöra för socialdemokratins djupare analys, utöver den förenklade oppositionskritiken? Inte blev man klokare av Stefan Löfvens utläggningar i Ekots lördagsintervju (artikel här).

Avslutningsvis, för att återvända till liknelsen med Los indignados. I Stockholmsförorterna finns inget kollektiv, inga formulerade krav på makthavarna. Vissa menar att upploppsmakarna föds som medvetna aktörer när de eldar bilar och kastar sten (tex Alexandra Pascalidou här, och Petter Larsson i Aftonbladet, här). Det tål att fundera på. Upploppsmakarna har skapat medierubriker men vilken sorts medvetenhet? Hur ser fortsättningen ut, om det finns någon? Zygmunt Bauman, brittisk sociolog menar att konsumerismen låg bakom upploppen i London 2011 (han talade om « riots of defective and disqualified consumers », läs här). Förutom det uppenbara - det är inte välbärgade som bränner bilar - så är det ett samspel mellan flera faktorer, där utanförskap är en viktig del men inte den enda.

Oavsett förklaringsmodell så sprids nu bilderna från Husby och andra förorter ut över världen och idealbilden - myten - om det socialt och kulturellt fridfulla Sverige får sig ännu en törn.

Franska domares hatobjekt

Vilka är franska domstolsdomares främsta hatobjekt? Mördare, yrkeskriminella, våldtäktsmän? Det kanske man skulle kunna tro. Men på anslagstavlan hos ett av de franska domarfacken fanns - politiker. 

Det vänsterorienterade domarfacket Syndicat de la magistrature (SM) har haft en “mur des cons” på sin anslagstavla. En dumbomarnas vägg, ungefär. Där fanns foton på högerpolitiker, opinionsbildare och andra som vänsterdomarna ogillar. Nicolas Sarkozy förstås, och förre ministern Brice Hortefeux som kallades “l’homme de Vichy”. I Vichy fanns ju regeringen som samarbetade med Hitler under ockupationen.

En journalist på France 3 hade i hemlighet filmat anslagstavlan på domarfackets expedition och när det offentliggjordes för några veckor sedan skapade det rubriker och kraftiga reaktioner; de utpekade högerpolitikerna anklagade som så många gånger förr domarkåren för att vara politiserad och justitieministern kände sig manad att ta avstånd (Christiane Taubira, som anses tillhöra s-regeringens vänsterflygel).

Attack är ju bästa försvar. SM tonade ned “väggens” betydelse och kritiserade journalisten som skulle ha kränkt fackliga rättigheter genom att filma med dold kamera i föreningslokalen. Det är dock ett hopplöst försvar. Den som minns valstugereportaget 2002 där företrädare för Moderaterna ertappades med rasistiska kommentarer minns just det. Frågan om arbetsmetoden var sekundär och för Janne Josefsson var det snarare en fjäder i hatten. Journalisten på France 3 riskerar dock disciplinåtgärd.

Handlar det bara om ett oförargligt skämt i fikarummet hos domarfacket, ett studentikost upptåg? Nja. Historien är symptomatisk för det stundvis infekterade förhållandet mellan rättsväsendet och politiken. Sarkozy var nästan lika domarfientlig som Berlusconi. Affärerna från Sarkozys tid vid makten – där den mest omtalade gäller olaglig finansiering av valrörelsen 2007 – står inför sina juridiska epiloger. Senast var det förre ministern Claude Guéant som efter en husrannsakan haft svårt att förklara en större summa pengar.

Nicolas Sarkozy, som håller högern på sträckbänken med sina framtida ambitioner, väntar på besked inom några veckor om åtal för att ha utnyttjat Liliane Bettencourts försvagade tillstånd för att få generösa kampanjbidrag. Hon är den åldrade, superrika arvtagerskan till L’Oréals grundare och sägs lida av alzheimer. Enligt uppgifter som läckt tidigare lutar åklagarna mot att lägga ner utredningen. När förundersökningen inleddes reagerade högerpolitikerna våldsamt och gick ut i frontalangrepp mot den ansvarige domaren.

Under François Hollande är inte bara retoriken en annan, med större respekt för domarkåren, även i handling har domare och åklagare fått större självständighet. Socialistpartiet är emellertid inte fläckfritt från korruptionsanklagelser och Hollande gjorde inget för att reda upp i korrupta partidistrikt under sina tio år som partiledare. Och vallöftet att inte omge sig med tidigare dömda politiker har han redan brutit. 

Domstolsjurister förväntas vara opartiska och hålla känslorna på största möjliga avstånd när de behandlar alla lika inför lagen, även skrupelfria politiker. Därför är "mur des cons" ett problem. Ett annat problem är förstås när politiker använder sin makt i personliga vendettor mot rättsväsendet. 

Demokratin försvagas när maktdelningen sätts ur spel. 

Inte vilka bilar som helst

Gamla bilar i långa rader, från veteranbilar till nyare klassiker.. Igår inleddes det trettiotredje "Tour de Bretagne" i Brest med 850 bilar och andra äldre fordon. I år går rutten runt Finistère, från Brest i norr till Fouesnant i syd, totalt 450 km. Varje år anordnas veteranbilstouren i något av Bretagnes departement.

Det är en veritabel folkfest med entusiaster som har bilintresset gemensamt. Hela familjer, ungdomar, pensionärer, kanske en majoritet män men jag är inte säker på det. För drygt 200 euro i deltagaravgift får deltagarna logi, måltider och teknisk assistans om det skulle behövas.

Jag trodde mig ha åtminstone en liten koll på bilar men det är ingenting i jämförelse med några deltagare och besökare som jag träffade på igår på parkeringen utanför utställningshallarna Parc Expo Penfeld där hundratalet fordon ställt upp. Här spände samtalen över märken, modeller, årgångar, teknik, bilhistoria. Och värderingar; både i ekonomisk betydelse och personliga preferenser för ett visst märke eller modell.

Min favorit var den undersköna Peugeot 404 cabriolet. Här nedan ett litet smakprov på fordonskonst och -historia. Synd att fotona bara kan förmedla det visuella intrycket och inte alla ljud och lukter. Det fanns nagot för alla sinnen.

En Peugeot närmast kameran.

En jänkare (Lincoln)

Meningarna gick isär, jag tycker om den.. (Panhard)

Kupéer och annalkande sommar hör ihop! MG.

Interiör, Peugeot 203.

En familj fran Saint-Brieuc med sin Renault Caravelle Cab

En Citroën 2CV (t.v) och en Alfa Romeo.

Citrroën DS Break med matchande husvagn. 

Och mina favoriter; tva Peugeot 404 cab. Signerad Pininfarina.

Amerikansk ambulans.

Bil känd fran Tintin i Kongo.

Närmast, Peugeot 203. 

Variationen var stor. Till höger en Peugeot 504 cab. 

Ajouter une légende

Den enda svensken vad jag sag; en Scania.

Pre-historisk husbil :-)

Citroën "traction" fanns det flera av, men bara en med husvagn. Renault t.h.

Renault Caravelle med ett UFO, jag menar en husvagn, i hasorna...

Sällsynt exemplar av en bil som jag glömt namnet pa. 

Praktiskt.

En Mazda.

Vägpolisen har bland annat haft Renault Alpine.

En dyrgrip; Jaguar E-type 4.2