Många förklaringar till upploppen i Stockholm och andra städer.

Paris 2005, London 2011, Stockholm 2013.. Ett namn läggs till raden av storstäder som upplevt förortsupplopp de senaste åren. Jag vet inte om Madrid och andra spanska städer också drabbats men därifrån har rapporterats om ett annat fenomen, Los indignados. Inte går det väl att jämföra med upploppen i Stockholms förorter? Det tänkte jag först när jag läste ett inlägg debatten (här). Men varför inte? Jämförelsen må halta, men vad är det som gör att bilden av dem är så olika? Det ena handlar om våldsamma upplopp utan tydliga budskap, det andra om organiserade demonstrationer med politiska krav. 

Jag följer misstänksamt rapporteringen via nyhetsmedias hemsidor. Misstänksamt, därför att journalisterna gör sina urval och inte alltid utifrån vanliga nyhetsvärderingsprinciper (läs t ex den här intervjun med DN-journalisten Ulrika By ; rädslan att spela främlingsfientliga i händerna tycks vara en av journalistens största bekymmer och hon är nog inte ensam, något som riskerar att ge kritikerna av « pk-media » vatten på kvarnen). Samtidigt är det förstås klokt att reflektera; det finns en risk att media förmedlar en skev bild av förorten, reducerad till upploppen.

Kanske har Hanne Kjöller på DN rätt när hon skriver att « kravallerna i Husby används som en ram för människors älsklingsidéer om samhället » (här). En förortsförening skyller på rasistisk polis. Vänstern skyller på högerns politik som ökat klasskillnaderna och kräver en marshallplan för förorterna. Reinfeldt slår ifrån sig allt ansvar och lämpar över på de boende. Sverigedemokraterna skyller på invandringen och kräver hårdare tag.

Nog finns det stöd för tesen om etnifiering av fattigdomen; arbetslöshet och utanförskap är överrepresenterade bland vissa invandrargrupper. Göran Greider gör det till ett socialt problem (här) och det skrivs om unga, frustrerade män i ghettoiserade förorter utan jobb och framtidstro. Spänningarna i samhället briserar i brist på sociala satsningar och orealistisk invandringspolitik.

Ojämlikheten har ökat drastiskt under Alliansens styre men vänstern reducerar problemet till enbart en klassfråga. Och vem kan redogöra för socialdemokratins djupare analys, utöver den förenklade oppositionskritiken? Inte blev man klokare av Stefan Löfvens utläggningar i Ekots lördagsintervju (artikel här).

Avslutningsvis, för att återvända till liknelsen med Los indignados. I Stockholmsförorterna finns inget kollektiv, inga formulerade krav på makthavarna. Vissa menar att upploppsmakarna föds som medvetna aktörer när de eldar bilar och kastar sten (tex Alexandra Pascalidou här, och Petter Larsson i Aftonbladet, här). Det tål att fundera på. Upploppsmakarna har skapat medierubriker men vilken sorts medvetenhet? Hur ser fortsättningen ut, om det finns någon? Zygmunt Bauman, brittisk sociolog menar att konsumerismen låg bakom upploppen i London 2011 (han talade om « riots of defective and disqualified consumers », läs här). Förutom det uppenbara - det är inte välbärgade som bränner bilar - så är det ett samspel mellan flera faktorer, där utanförskap är en viktig del men inte den enda.

Oavsett förklaringsmodell så sprids nu bilderna från Husby och andra förorter ut över världen och idealbilden - myten - om det socialt och kulturellt fridfulla Sverige får sig ännu en törn.