Folkomröstningen i Västerbotten och ambulansen som symbol

I valet 2010 kandiderade jag för S till landstingsfullmäktige i Västerbotten och blev invald. Men livet tog en oplanerad vändning med flytten från Umeå till Brest i Frankrike och när vistelsen förlängdes avsade jag mig mandatet. Det var inget lätt beslut, jag tog uppgiften och förtroendet från väljarna och partiet på största allvar.

Med den bakgrunden har jag följt rapporteringen kring folkomröstningen i söndags och försökt sätta mig in i frågan. Det har inte varit det lättaste. Man måste nämligen citera valsedelstexten för att beskriva vad omröstningen handlade om:

”Som en del i att nå balans i ekonomin beslutade landstinget 2011 att minska antalet vårdplatser i Dorotea och ersätta den stationerade ambulansen i Åsele med en akutbil. Vill du ge Västerbottens läns landsting i uppdrag att utforma ett åtgärdspaket för hela länet som innebär att Dorotea får vårdplatser med läkarjourkedja som 2011 och att Åsele får en stationerad ambulans?” (från landstingets hemsida).

Det slutgiltiga resultatet, också det från landstinges hemsida, blev 57150 ”ja”, 4824 ”nej” 2023 blank, 654 ogiltiga. Totalt antal 64651 och röstberättigade var 207696. Valdeltagandet nådde inte upp till 50%, som landstingsledningen satt som gräns för att hörsamma utslaget, men "ja" vann överlägset.

Bakgrunden är alltså landstingets nedskärningar i syfte att få budgeten i balans. Hur blev två specifika åtgärder föremål för en länsomfattande folkomröstning? Frågan om vårdplatser i Dorotea och ambulans i Åsele hade i vanliga fall hanterats av landstingspolitiker, tjänstemän och profession. De har säkert försökt hitta bra lösningar och besparingar kan i vissa fall tvinga fram nyttiga förändringar (nöden som uppfinningarnas moder!) samtidigt är det inte konstigt att ortsborna värnar sin sjukvård. Doroteaupprorets engagemang och namninsamling ledde fram till folkomröstningen. 

De officiella argumenten har inte riktigt övertygat mig och man ska kalla saker och ting vid deras rätta namn. En nedskärning är en försämring av servicen. En akutbil är inte en ambulans. Utvärderingar har förvisso visat att ingen tagit skada men här finns ett stort symbolvärde som politikerna missat eller underskattat; i inlandets krympande glesbygd gör det ont när samhällsstrukturen monteras ned, särskilt när det gäller grundläggande institutioner som polis, bank, post, bibliotek, livsmedelsbutik, kollektivtrafik, lokalpress osv. Ambulansen och vårdplatser blir en fråga om bygdens framtidstro. 

Det är ett perspektiv som jag har med mig från uppväxten i inlandet (Arvidsjaur) och med det perspektivet var frågan större än enbart en ambulans och några vårdplatser, vilket också framgår av formuleringen på valsedeln. Och det är inte enbart en fråga för de berörda ortsborna, jag tror att många vid kusten sympatiserar med inlandet. Landstingsledningen kan inte ha varit omedveten om det så varför valde de konfrontation? För att visa handlingskraft? För allmänintresset, som de ser det? Eller underskattade de sprängkraften i engagemanget?

De otillräckliga resurserna är förvisso också regeringens ansvar, varför den lokala borgerlighetens trovärdighet på ja-sidan ifrågasattes. Men socialdemokratins trovärdighet som välfärdsvänare är inte heller intakt efter decennier av nedskärningar.

I ett län där socialdemokratin är väl förankrad är det ändå märkligt att landstingsledningen inte lyckades avstyra folkomröstningen genom att visa flexibilitet och hitta samförståndslösningar. Jag är nog inte ensam om känslan att S och MP har brustit i det politiska hanterverket.  

Anna Lindh, i det enskilda och kollektiva minnet

Idag är det tio år sedan Anna Lindh, dåvarande utrikesminister, mördades. Det väcker minnen till liv. Det var i slutskedet av EMU-omröstningen och nog lade det sordi över kampanjen, oavsett om man var med Anna Lindh på ja-sidan eller som jag själv på nej-sidan. Tio år. En händelse som så starkt etsar sig fast i minnet förflyttar mig tio år tillbaka i tiden, till en annan person, den jag var då, till ett annat land, en annan värld.

Mycket har hänt sedan dess, både i ens eget liv och andras. Särskilda händelser eller företeelser löder samman det offentliga skeendet - landets eller världens historia - med ens egen personliga historia. Jag har klara minnesbilder av mordet på Olof Palme, trots att jag var så liten.

Nu är det inte bara mord och hemskheter som blir milstolpar, andra minnesbilder av det omgivande blandas med mer intima minnen. Alla bär vi på vår egen, unika historia samtidigt som vi delar den med många i vår omgivning. Vissa saker delar vi med miljarder andra människor. Samhällen vilar på det gemensamma kollektiva minnet i samspel med andra fundament som geografi, språk, etnicitet, statsskick, kultur, ekonomi osv. 

I mitt minne var Anna Lindh en politiker i takt med sin tid, på gott och ont; hon personifierade (eller personifierar, idag?) socialdemokratins framtidshopp som utmanades när Fredrik Reinfeldt och Nya moderaterna senare tog initiativet. Kanske hade hon gett honom en tuffare match, kanske inte. Det får vi aldrig veta.