Många förklaringar till upploppen i Stockholm och andra städer.

Paris 2005, London 2011, Stockholm 2013.. Ett namn läggs till raden av storstäder som upplevt förortsupplopp de senaste åren. Jag vet inte om Madrid och andra spanska städer också drabbats men därifrån har rapporterats om ett annat fenomen, Los indignados. Inte går det väl att jämföra med upploppen i Stockholms förorter? Det tänkte jag först när jag läste ett inlägg debatten (här). Men varför inte? Jämförelsen må halta, men vad är det som gör att bilden av dem är så olika? Det ena handlar om våldsamma upplopp utan tydliga budskap, det andra om organiserade demonstrationer med politiska krav. 

Jag följer misstänksamt rapporteringen via nyhetsmedias hemsidor. Misstänksamt, därför att journalisterna gör sina urval och inte alltid utifrån vanliga nyhetsvärderingsprinciper (läs t ex den här intervjun med DN-journalisten Ulrika By ; rädslan att spela främlingsfientliga i händerna tycks vara en av journalistens största bekymmer och hon är nog inte ensam, något som riskerar att ge kritikerna av « pk-media » vatten på kvarnen). Samtidigt är det förstås klokt att reflektera; det finns en risk att media förmedlar en skev bild av förorten, reducerad till upploppen.

Kanske har Hanne Kjöller på DN rätt när hon skriver att « kravallerna i Husby används som en ram för människors älsklingsidéer om samhället » (här). En förortsförening skyller på rasistisk polis. Vänstern skyller på högerns politik som ökat klasskillnaderna och kräver en marshallplan för förorterna. Reinfeldt slår ifrån sig allt ansvar och lämpar över på de boende. Sverigedemokraterna skyller på invandringen och kräver hårdare tag.

Nog finns det stöd för tesen om etnifiering av fattigdomen; arbetslöshet och utanförskap är överrepresenterade bland vissa invandrargrupper. Göran Greider gör det till ett socialt problem (här) och det skrivs om unga, frustrerade män i ghettoiserade förorter utan jobb och framtidstro. Spänningarna i samhället briserar i brist på sociala satsningar och orealistisk invandringspolitik.

Ojämlikheten har ökat drastiskt under Alliansens styre men vänstern reducerar problemet till enbart en klassfråga. Och vem kan redogöra för socialdemokratins djupare analys, utöver den förenklade oppositionskritiken? Inte blev man klokare av Stefan Löfvens utläggningar i Ekots lördagsintervju (artikel här).

Avslutningsvis, för att återvända till liknelsen med Los indignados. I Stockholmsförorterna finns inget kollektiv, inga formulerade krav på makthavarna. Vissa menar att upploppsmakarna föds som medvetna aktörer när de eldar bilar och kastar sten (tex Alexandra Pascalidou här, och Petter Larsson i Aftonbladet, här). Det tål att fundera på. Upploppsmakarna har skapat medierubriker men vilken sorts medvetenhet? Hur ser fortsättningen ut, om det finns någon? Zygmunt Bauman, brittisk sociolog menar att konsumerismen låg bakom upploppen i London 2011 (han talade om « riots of defective and disqualified consumers », läs här). Förutom det uppenbara - det är inte välbärgade som bränner bilar - så är det ett samspel mellan flera faktorer, där utanförskap är en viktig del men inte den enda.

Oavsett förklaringsmodell så sprids nu bilderna från Husby och andra förorter ut över världen och idealbilden - myten - om det socialt och kulturellt fridfulla Sverige får sig ännu en törn.

Franska domares hatobjekt

Vilka är franska domstolsdomares främsta hatobjekt? Mördare, yrkeskriminella, våldtäktsmän? Det kanske man skulle kunna tro. Men på anslagstavlan hos ett av de franska domarfacken fanns - politiker. 

Det vänsterorienterade domarfacket Syndicat de la magistrature (SM) har haft en “mur des cons” på sin anslagstavla. En dumbomarnas vägg, ungefär. Där fanns foton på högerpolitiker, opinionsbildare och andra som vänsterdomarna ogillar. Nicolas Sarkozy förstås, och förre ministern Brice Hortefeux som kallades “l’homme de Vichy”. I Vichy fanns ju regeringen som samarbetade med Hitler under ockupationen.

En journalist på France 3 hade i hemlighet filmat anslagstavlan på domarfackets expedition och när det offentliggjordes för några veckor sedan skapade det rubriker och kraftiga reaktioner; de utpekade högerpolitikerna anklagade som så många gånger förr domarkåren för att vara politiserad och justitieministern kände sig manad att ta avstånd (Christiane Taubira, som anses tillhöra s-regeringens vänsterflygel).

Attack är ju bästa försvar. SM tonade ned “väggens” betydelse och kritiserade journalisten som skulle ha kränkt fackliga rättigheter genom att filma med dold kamera i föreningslokalen. Det är dock ett hopplöst försvar. Den som minns valstugereportaget 2002 där företrädare för Moderaterna ertappades med rasistiska kommentarer minns just det. Frågan om arbetsmetoden var sekundär och för Janne Josefsson var det snarare en fjäder i hatten. Journalisten på France 3 riskerar dock disciplinåtgärd.

Handlar det bara om ett oförargligt skämt i fikarummet hos domarfacket, ett studentikost upptåg? Nja. Historien är symptomatisk för det stundvis infekterade förhållandet mellan rättsväsendet och politiken. Sarkozy var nästan lika domarfientlig som Berlusconi. Affärerna från Sarkozys tid vid makten – där den mest omtalade gäller olaglig finansiering av valrörelsen 2007 – står inför sina juridiska epiloger. Senast var det förre ministern Claude Guéant som efter en husrannsakan haft svårt att förklara en större summa pengar.

Nicolas Sarkozy, som håller högern på sträckbänken med sina framtida ambitioner, väntar på besked inom några veckor om åtal för att ha utnyttjat Liliane Bettencourts försvagade tillstånd för att få generösa kampanjbidrag. Hon är den åldrade, superrika arvtagerskan till L’Oréals grundare och sägs lida av alzheimer. Enligt uppgifter som läckt tidigare lutar åklagarna mot att lägga ner utredningen. När förundersökningen inleddes reagerade högerpolitikerna våldsamt och gick ut i frontalangrepp mot den ansvarige domaren.

Under François Hollande är inte bara retoriken en annan, med större respekt för domarkåren, även i handling har domare och åklagare fått större självständighet. Socialistpartiet är emellertid inte fläckfritt från korruptionsanklagelser och Hollande gjorde inget för att reda upp i korrupta partidistrikt under sina tio år som partiledare. Och vallöftet att inte omge sig med tidigare dömda politiker har han redan brutit. 

Domstolsjurister förväntas vara opartiska och hålla känslorna på största möjliga avstånd när de behandlar alla lika inför lagen, även skrupelfria politiker. Därför är "mur des cons" ett problem. Ett annat problem är förstås när politiker använder sin makt i personliga vendettor mot rättsväsendet. 

Demokratin försvagas när maktdelningen sätts ur spel. 

Inte vilka bilar som helst

Gamla bilar i långa rader, från veteranbilar till nyare klassiker.. Igår inleddes det trettiotredje "Tour de Bretagne" i Brest med 850 bilar och andra äldre fordon. I år går rutten runt Finistère, från Brest i norr till Fouesnant i syd, totalt 450 km. Varje år anordnas veteranbilstouren i något av Bretagnes departement.

Det är en veritabel folkfest med entusiaster som har bilintresset gemensamt. Hela familjer, ungdomar, pensionärer, kanske en majoritet män men jag är inte säker på det. För drygt 200 euro i deltagaravgift får deltagarna logi, måltider och teknisk assistans om det skulle behövas.

Jag trodde mig ha åtminstone en liten koll på bilar men det är ingenting i jämförelse med några deltagare och besökare som jag träffade på igår på parkeringen utanför utställningshallarna Parc Expo Penfeld där hundratalet fordon ställt upp. Här spände samtalen över märken, modeller, årgångar, teknik, bilhistoria. Och värderingar; både i ekonomisk betydelse och personliga preferenser för ett visst märke eller modell.

Min favorit var den undersköna Peugeot 404 cabriolet. Här nedan ett litet smakprov på fordonskonst och -historia. Synd att fotona bara kan förmedla det visuella intrycket och inte alla ljud och lukter. Det fanns nagot för alla sinnen.

En Peugeot närmast kameran.

En jänkare (Lincoln)

Meningarna gick isär, jag tycker om den.. (Panhard)

Kupéer och annalkande sommar hör ihop! MG.

Interiör, Peugeot 203.

En familj fran Saint-Brieuc med sin Renault Caravelle Cab

En Citroën 2CV (t.v) och en Alfa Romeo.

Citrroën DS Break med matchande husvagn. 

Och mina favoriter; tva Peugeot 404 cab. Signerad Pininfarina.

Amerikansk ambulans.

Bil känd fran Tintin i Kongo.

Närmast, Peugeot 203. 

Variationen var stor. Till höger en Peugeot 504 cab. 

Ajouter une légende

Den enda svensken vad jag sag; en Scania.

Pre-historisk husbil :-)

Citroën "traction" fanns det flera av, men bara en med husvagn. Renault t.h.

Renault Caravelle med ett UFO, jag menar en husvagn, i hasorna...

Sällsynt exemplar av en bil som jag glömt namnet pa. 

Praktiskt.

En Mazda.

Vägpolisen har bland annat haft Renault Alpine.

En dyrgrip; Jaguar E-type 4.2

Fransk ekonomi i recession

Idag ska president Hollande hålla presskonferens. Vad kommer han att säga om att Frankrike nu befinner sig i recession? Definitionen av recession är ju en minskande ekonomi under två kvartal i rad, vilket alltså är fallet för Frankrike. 

Françoise Fressoz, politikjournalist på Le Monde skriver på sin blogg under rubriken « Le président poursuivi par la crise ». Krisen förföljer presidenten. Länken till hennes blogginlägg är här. Efter några rader om François Hollandes tvekan kring krispolitiken och de nedskrivna tillväxtsiffrorna för 2013 skriver hon :

  

"Et pourtant, quelle constance de langage ! Aujourd'hui, à Bruxelles, François Hollande tient exactement le même discours qu'à son arrivée à l'Elysée : il réclame avec insistance un pacte de croissance européen, ramène les difficultés françaises à celles de tout un continent, assure que le pays a passé "le moment le plus difficile". Et tant pis si le contraire saute aux yeux : toutes les réformes douloureuses sont devant lui : Etat, collectivités locales, régimes sociaux, sur fond de chômage galopant et de surveillance bruxelloise. 

Cette constance de langage est une proclamation : le refus du tournant de la rigueur qui avait tant coûté à François Mitterrand en 1983. Mais c'est aussi un pari qui relève soit d'un optimisme à toute épreuve, soit de la méthode Coué, soit de l'intime conviction que l'Europe, menacée par une grande vague populiste, finira par plier et faire ce qu'il réclame : la relance."

I översättning :

Och ändock, vilket konsekvent språkbruk ! Idag i Bryssel hade François Hollande exakt samma samma budskap som när han kom till Elyséepalatset : han insisterar på en europeisk tillväxtpakt, kopplar de franska problemen till kontinentens problem, försäkrar att landet har « den svåraste tiden » bakom sig. Och så synd om det motsatta förhållandet sticker i ögonen : det svåra ligger framför honom : reform av staten, den offentliga sektorn och socialförsäkringssystemet, med galopperande arbetslöshet och övervakning från Bryssel i bakgrunden. 

Det konsekventa språkbruket är ett budskap i sig : vägran att byta politik och genomföra nedskärningar, det som François Mitterrand fick betala dyrt 1983. Men det är också en chanstagning som speglar antingen en optimism i alla lägen, eller Coué-metoden (att om man upprepar något tillräckligt ofta blir det en sanning), eller en intim övertygelse att Europa, hotad av en stor populistisk våg, kommer vika sig tillslut och göra det han begär : satsa sig ur krisen.  

Pa Sveriges radios hemsida skriver Alice Pétren, här.
VK skriver om det i en ledare, här.
DN om krisen i Europa här och om svenska förhallanden, här.

Amnesti för fackliga aktivister, slutet på ett franskt undantag?

Fransk vänster är splittrad. Frågan handlar om amnesti för vissa lagöverträdelser som fackliga aktivister gjort sig skyldiga till i samband med arbetskonflikter. De regerande socialisterna har sagt nej till lagförslaget som utarbetats av ledamöterna i Front de gauche (Kommunistpartiet och Jean-Luc Mélenchons Vänsterparti).

Det handlar alltså om vissa specifika lagöverträdelser med maximalt fem års fängelse i straffskalan i samband med sociala konflikter mellan 2007 och 2013, huvudsakligen under Sarkozys mandatperiod. Amnestin tillämpades sedan 1970-talet med undantag just under Sarkozy och Frankrike tillhör en liten skara länder som har eller har haft liknande amnestier. 

Exempel på fall är anställda på Eurodisney som bloggat om en koppling mellan ett självmord och dåliga arbetsvillkor och fälldes för förtal (se artikel i Le Figaro, här). Ett annat fall gäller CGT-representanten Xavier Mathieu som protesterade mot den tyska däcktillverkaren Continentals nedläggning av en fabrik i Clairoix 2009. De fackliga drev en uppmärksammad kamp för sina jobb och Xavier Mathieu dömdes mot sitt nekande för skadegörelse och för att ha vägrat lämna DNA-prov. Ytterligare exempel är skadegörelse i samband med kärnkraftsmotstånd, ockupation av tomma bostäder eller förstörelse av genmodifierade grödor.

En mer restriktiv version av lagen godkändes i senaten men inför beslutet i Nationalförsamlingen den 16 maj har regeringen meddelat att de motsätter sig amnestin och uppmanar majoriteten att rösta mot den. Inrikesministern Manuel Valls, som står för lag-och-ordning är motståndare av principiella skäl och har talat om "casseurs syndicalistes" (fackliga vandaler). Arbetsgivarnas avgående ordförande Laurence Parisot har stämplat det som "un appel à encourager la destruction et le cassage" (en uppmaning till skadegörelse och vandalism) och Hervé Mariton, parlamentsledamot för UMP har sagt "c'est un texte absolument cliénteliste, un texte d'injustice et de lutte de classes" (det är en alltigenom klientelistisk lag, en orättvisans och klasskampens lag). Se artikel i Le Monde, här.

Vänstern hänvisar till det dåliga klimatet på arbetsplatserna. Arbetare och fackliga möter ofta hårt motstånd samtidigt som chefer och aktieägare struntar i arbetsmiljön, berikar sig och hotar att flytta verksamheter till låglöneländer. Myndigheterna har inte resurser att göra tillräckliga inspektioner, vilket i praktiken innebär att många arbetsmiljöbrott aldrig blir lagförda. En sorts amnesti i förväg för arbetsgivarna således.

Det handlar också om att synliggöra arbetarna och deras kamp för bättre villkor men det kan slå tillbaka; många förstår inte vitsen att göra undantag från lagen och på så sätt blanda samman legitim kamp för bättre villkor med lagbrott. Enligt opinionsmätningar är stödet bland allmänheten litet för den sociala amnestin.

Synen på arbetskonflikter är olika i Sverige och Frankrike. I Sverige är det en dygd att kväva konflikten i sin linda runt förhandlingsbordet, i Frankrike ses det inte nödvändigtvis som något ont att låta konflikten blomma ut i en kraftmätning. Jag vet inte vad strejkforskningen säger, om den bekräftar det eller om det handlar om en mytbild men här nedan har jag översatt delar av en radiointervju med Gérard Filoche, känd arbetsinspektör och socialist (originalet på franska finns här, det är en transkriberad radiointervju som han lagt ut på sin blogg)  Så här kan alltså argumentationen se ut :

/.../

Laurent Bazin, RTL: Men fackliga som vandaliserar..

Gérard Filoche: Herr Bazin, om ni har betald semester beror det på tidigare fabriksockupationer och inlåsta företagsledare! Den fackliga historien handlade till en början om rätten att överhuvudtaget existera efter massakrer på arbetare, som den i Fourmies (1 maj 1891, ett franskt Adalen 31, min kommentar). Vem minns inte det? Det krävdes ockupationer, strejkvakter och konflikter för sådant vi idag tar förgivet, som ålderspension och socialbidrag, och de fackliga aktivisterna blev slagna, förföljda, avskedade och förnedrade oftare än att de själva var våldsamma!

I det här landet krävde nyligen UMP amnesti för skattefuskare! Det finns franska tillgångar på 590 miljarder euro i skatteparadis, skattefusket uppgår till 60 till 80 miljarder euro varje år och det begär de amnesti för.  De skyldiga går fria, de åtalas inte, de straffas inte och de förlorade skatteintäkterna återtas inte. De begär till och med benådning så att skattefuskarna slipper åtal och kan fortsätta som förut!

/.../

Laurent Bazin: Ja, men det finns fackligt aktiva som inte vandaliserar, som inte kastar sten...

Gérard Filoche: Vem kastar sten? Demonstranterna mot "äktenskap för alla" på Place des Invalides? Oroa er inte, de blir aldrig åtalade. Men det finns tusentals fackliga som vaknar på morgonen utan tanke på att spärra in chefen, och så en vacker dag, inför orättvisorna, den omänskliga exploateringen, lidandet på arbetet, en uppsägning som de inte kan förhindra, inför allt de tvingas utstå, bryter de ihop! Ja, alltså, det är hedervärda uppror, senare hedrar vi dem för det är så sociala rättigheter har blivit historiska!

/.../

Historiska helgdagar

Igår, 9 maj, firades EU på Europadagen, även om det är si och så med feststämningen till och med i ett grundarland som Frankrike. Dagen firas till minne av den franske utrikesministern Robert Schumans tal 1951 som föregick bildandet av Kol- och stålunionen. 

Det regerande Socialistpartiet, PS, har sitt eget sätt att fira. Inför ett rådslag i juni inbjöds partiföreningarna att skicka in texter om EU-politiken men när innehållet blev för tysk-kritiskt beslutade partistyrelsen att inte ta upp dem för behandling. EU har blivit en känslig fråga för socialisterna.

Onsdagen den 8 maj, var helgdag till minne av andra världskrigets slut. Kriget är ständigt närvarande här i form av monument och veteran-hyllningar. François Hollande deltog i en ceremoni i Paris med den polske presidenten. 

I vardagen i Brest är det mer diskret ; en skylt att en motståndsman bott här eller dödats där försvinner lätt bland all gatureklam och ett monument på torget blir en naturlig mötespunkt (och tummelplats för ljusskygg kommers även om den ofta sker öppet mitt på ljusa dagen) men jag tvivlar att många som passerar ägnar en tanke åt kriget och dess offer.

Place de la liberté i Brest med Monument aux morts.

   

Jean Moulin var en legendarisk motstandsman under andra världskriget.

François Fillon siktar på presidentvalet 2017

Dagens rubriker står François Fillon för. Parlamentsledamoten för UMP och förre premiärministern var i Tokyo och i samtal med journalister sa han att han skulle ställa upp i presidentvalet "quoi qu'il arrive", vad som än händer. Senare preciserade han att det gällde UMPs primärval 2016. Jojo. I det ständigt pågående spelet om makten, i den eviga valrörelsen, spekulerar media och politiker för fullt om nästa presidentval som hålls om fyra år, 2017. Le Monde skriver om det här.

För UMP var 2012 ett annus horribilis; inte bara förlorade de makten, de ägnade hela året åt en uppslitande ledarstrid mellan den moderate Fillon och sittande partiledaren Jean-François Copé, som står mer till höger i linje med Sarkozys valrörelse 2012 (kring ämnen som invandring, nationell identitet och auktoritet). Copé, med makten över partiapparaten, vann valet till partiledarposten efter fuskanklagelser. 

Och i kulisserna bidar Nicolas Sarkozy sin tid. Han sägs vara sugen på revansch. 

I en dokumentär om Sarkozys mandatperiod på France 3 förklarar Fillon skillnaden i synen på FN (Front national) mellan honom själv och Sarkozy: "Nicolas Sarkozy pense que le Front national est à combattre parce qu'il affaiblit la droite. Moi, je pense que le Front national est à combattre parce qu'il est hors des limites du pacte républicain". (Nicolas Sarkozy anser att Nationella fronten måste bekämpas för att inte försvaga högern. Jag anser att Nationella fronten måste bekämpas för de befinner sig utanför den republikanska gemenskapen). 

Fillon bet ihop som Sarkozys undergivne premiärminister, nu försöker han positionera sig som den "anständiga" borgerlighetens kandidat mot Sarkozy som närmade sig Nationella frontens väljare. Det finns iallafall en som inte beklagar sprickan i borgerligheten; den impopuläre presidenten Hollande..

Fransk arbetsmarknadsreform går arbetsgivarnas väg

Nationalförsamlingen har nyligen beslutat om en större arbetsmarknadsreform, uppbackad av arbetsgivarna men avvisad av den största fackliga centralorganisationen. 

Men först några rader om veckan som gått och morgondagen.

På Place de la liberté i Brest samlades 1 maj-folket. Det var fackliga från CGT, FO, Sud solidaires, med flera. Vänsterpartister, kommunister och några socialister. Ligue de droits de l’homme (föreningen för mänskliga rättigheter) argumenterade för utomeuropeiska invandrares rösträtt i lokalvalen. De fackliga manifesterade mot arbetsmarknadsreformen ANI (mer om det nedan, jag träffade en socialist, anställd på arbetsinspektionen, som lämnat Socialistpartiet på grund av det) och kören “Peuple et Chansons” sjöng politiska visor.

Imorgon samlas vänstern till demonstration i Paris inför ettårsdagen av presidentvalet som såg François Hollande knappt segra över Nicolas Sarkozy. Det är en demonstration för en “sjätte republik” på initiativ av Jean-Luc Mélénchon (en av två partiledare för Parti de gauche) som uppmanar folk att ansluta sig till en “coup de balai sur ce système”, att sopa bort det här systemet. Mélenchon är bildad och intelligent men använder ett yvigt, direkt och ibland rått språk för att nå ut till väljargrupper som annars lockas av Nationella frontens anti-etablissemangsjargong. "Bort med dem alla" (qu'ils en aillent tous") är titeln på en av hans böcker. Han lämnade Socialistpartiet 2008 efter trettio år som medlem (han var bland annat minister i Jospins regering och senare senator) och var framgångsrik presidentkandidat för vänstern. Förutom frontalangrepp på den radikala högern kritiserar han ofta "Solférino-partiet" (som han kallar Socialistpartiet efter deras adress i Paris, rue de Solférino) för dess högervridning och maktspel. 

Lagom till denna manifestation har EU-kommissionen gett Frankrike ytterligare tid på sig att minska budgetunderskottet till 3%. Hollande gick till val på att uppnå det redan i år, nu är det 2015 som gäller. Sett till det trängda läget, med nolltillväxt och rekordarbetslöshet, fanns det nog inget val. Och Frankrike är ju inte Grekland eller Portugal. Vad skulle inte social oro i eurozonens andra land kunna innebära i ett läge där den politiska makten slår nya bottenrekord i förtroendemätningarna? En anledning till det låga förtroendet kan bero på bristande kommunikation. Hollande har hårdnackat försvarat treprocentmålet – även mot egna trilskande ministrar, Jean-Luc Mélenchons vänster, otaliga ekonomer och experter – tills han var den siste som trodde på det.

Fransk flexisécurité

Vid sidan av homoäktenskap som fått stor uppmärksamhet och debatterats i timmar i Nationalförsamlingen har arbetsmarknadsreformen drivits igenom köksvägen med minimal behandlingstid. Det handlar om ny lagstiftning för att "trygga jobben" (loi de sécurisation de l’emploi) och införande av “flexisécurité”. Här en artikel i Le Monde om förfarandet.

I grunden finns en överenskommelse från den 11 januari (ANI, Accord national interprofessionnel) mellan några av arbetsmarknadens parter; arbetsgivarföreningen MEDEF och de fackliga centralorganisationerna CFDT, CFTC, CFE-CGC. 

Noterbart är att det största facket, CGT och det tredje största, FO, inte står bakom överenskommelsen.

Bakgrunden är åsikten (bland annat företrädd av arbetsgivarna) att arbetskraftskostnaden i fransk industri måste sänkas. Industrin har gått från 26% av alla anställda 1980 till 12,6% idag. Gruv-, stål-, textil- och bilindustrin har drabbats hårdast. Handelsbalansen är negativ sedan tio år. Här är en artikel i Le Monde (på franska). 

Experterna tvistar om huvudorsaken; är arbetskraftskostnaderna för höga eller beror det på industristrukturen? De som hävdar att det beror på arbetskraftskostnaderna menar att skatterna är för höga och välfärden för generös vilket driver upp företagens kostnaderna, medan de senare hävdar att fransk industri är alltför inriktad på billiga volymvaror istället för mer exklusiva högstatusprodukter (tex billiga dussinbilar jämfört med tyska lyxmärken, fransk produktivitet är annars i niva med den tyska).

Det Le Mondes artikel inte tar upp är kostnaden för fransk industri för hundratals miljarder euro i aktieutdelningar och groteskt höga VD-löner (till exempel krisande bilföretaget PSA som stänger en fabrik och tar emot statligt stöd samtidigt som de gjort frikostiga aktieutdelningar).

När Hollandes regering tillträdde beställde premiärministern en rapport av förra chefen för SNCF och EADS, Louis Gallois. Det tyngsta förslaget handlade om att sänka arbetsgivaravgifterna. Regeringen tog fasta på det; företagen får en skattesänkning på 20 miljarder euro på lönekostnaderna. Det finansieras av höjd moms trots att socialisterna gick till val på motsatsen.

Flexisécurité innebär att arbetsmarknaden ska främja två tillsynes motstridiga mål; ökad flexibilitet för företagen och ökad trygghet för arbetarna. Nordiska arbetsmarknader lyfts ofta fram som exempel. En annan nyhet är partsautonomi, där arbetsmarknadens parter ska göra upp om villkoren med minimal statlig inblandning. Det är något av en revolution i Frankrike där annars lagstiftning ses som överordnad.

Innehåll och kritik

Den viktigaste förändringen är möjligheten för företag att under vissa omständigheter sänka lön och arbetstid istället för uppsägningar, genom ett sorts krisavtal, nagot som även Sarkozy föreslog men som da  kritiserades av socialisterna i opposition. En anställd har ju utgifter (hyra, el, telefon, bil m.m.) som inte sänks samtidigt.. Och kritiker på vänsterkanten pekar också på att det är ett avsteg från principen att avtalen på arbetsmarknaden inte ska vara sämre än lagstiftningen.  

Huvudsakligen stöder jag mig på arbetsinspektören Gérard Filoches kritik (här är hans blogg och här är hans genomgang av lagen, artikel för artikel, pa franska). Han är också ledamot av Socialistpartiets ledning men mycket kritisk till ANI.

Förbättringar (men ibland bara till namnet)

- Alla anställda ska omfattas av sjukförsäkring från och med 2016. Det har många anställda i små företag saknat. Men det öppnar upp för privata försäkringsgivare och sjukförsäkringens täckning är inte garanterad, den ska preciseras i ett senare skede.   

- Den som tar ett tillfâlligt jobb förlorar inte rätten till a-kassa. Men med lägre nivåer.

- A-kasseavgiften för arbetsgivare som tillsvidareanställer unga (under 26 år) sätts ner till noll under fyra månader.

- Tillfälliga anställningar kortare än tre månader beskattas hårdare (men många anställningsformer är undantagna).

- Deltider ska omfatta minst 24 timmar per vecka. Kritik: undantagen är många; studenter,  hushållsnära tjänster osv och arbetsgivaren ges stora befogenheter att förlägga arbetstid..

- Kompetenskonton med rätt till 20 timmars utbildning för varje anställningsår. Anställda utsätts emellertid för ständigt ökade subjektiva kompetenskrav (“livslångt lärande”) samtidigt som objektiva parametrar (yrkesexamen, anställningsår osv) avvecklats; avarter av individuell lönesättning...

- Möjlighet för den anställde att ta tjänstledigt för att prova ett nytt jobb. Kan användas som påtryckning mot arbetstagare. Endast rätt att återfå “likvärdig” anställning.

Försämringar (eller ökad flexibilitet för arbetsgivarna)

- Ökade möjligheter för arbetsgivaren att omplacera en anställd, geografiskt och till nytt jobb (den som motsätter sig kan bli uppsagd av ekonomiska skäl).

- Krisavtal som öppnar för sänkt lön eller arbetstid under maximalt två år med hänsyn till det ekonomiska läget.

- Förenklade uppsägningsförfaranden

- Kortare preskriptionstider för arbetskonflikter. Från fem år till 24 eller 36 månader beroende på typ av konflikt.

- Försök med en ny anställningsform (tillsvidare, med inaktiva perioder utan rätt till a-kassa)

Övrigt

- Underlätta för en nedläggningshotad verksamhet att drivas vidare (exempelvis som löntagarkooperativ eller statligt)

- Ökad information och samråd med löntagarrepresentanter. Låter bra men djävulen gömmer sig i detaljerna; arbetstagarna/facket saknar sanktionsmöjligheter och sånt som tidigare var lagreglerat ska avtalas, exempelvis tidsfrister för olika åtgärder, kostnad för löntagarkonsult som tidigare bekostades av företaget ska tas ur de partsammansatta organens budget osv.

Ovanstående är inte helt uttömmande men de huvudsakliga och viktigaste punkterna. 

Arbetsmarknadsreformen beskrivs iallafall som en stor förändring och ett led i en socialdemokratisering av Frankrike. Tidpunkten kunde kanske varit bättre. Att delegera normgivningsmakt till arbetsmarknadens parter i ett läge där facken är svaga och splittrade öppnar för arbetsgivarna att diktera villkoren. Styrkeförhållandet är inte till arbetets fördel. 

MEDEF har också förklarat sig nöjda.