Tågolycka och en märklig polemik

De senaste dagarna har en värmebölja sköljt över landet, till och med över Brest som vanligtvis svalkas av det fuktiga havsklimatet. Katterna sträcker ut sig på golvet eller försvinner ut på de vildvuxna bakgårdarna. Människor klär sig lätt, fyndar i butikerna som tycks förlänga sommarrean hela tiden eller söker sig till stranden. Grannen, en bioföreståndare, är mindre glad. Och inte kan det vara lätt för tävlingsscyklisterna som ska ta sig runt hela landet i Tour de France!

Nyheterna har toppats av den tragiska tågolyckan i Brétigny-sur-Orge i Essonne utanför Paris igår, där sex personer miste livet. Orsaken tycks vara defekt räls som fick tåget, som skulle till Limoges, att spåra ur. Sabotage är inte uteslutet men inte troligt enligt mediauppgifter. President Hollande var snabbt på plats och uttryckte sin medkänsla med offer och anhöriga och tre utredningar har redan initierats.

Samtidigt dog fem personer i en motorvägsolycka i södra Frankrike. Det ger såklart inte lika stora rubriker. Vissa trafikolyckor ses som värre än andra (det finns förstås en mängd förklaringar till det men skillnaden blir tydlig när olyckorna inträffar samtidigt).

åter till tågolyckan. Frågan om rälsunderhållet har rests, men framförallt har en märklig polemik blossat upp. Och det blev snabbt politiskt. Det handlar om obekräftade uppgifter att ett gäng ungdomar skulle ha plundrat offren på tillhörigheter direkt efter olyckan och sedan attackerat räddningsfordon.

Källan sägs vara polisfacket Alliance, men uppgifterna har inte bekräftades av vare sig räddningspersonal eller myndigheter. Journalister från France 2 och France 3 som tidigt var på plats kunde inte heller bekräfta det,  däremot vittnar de om att många ungdomar var på plats, några som filmade tågolyckan och som sedan motades bort av polisen. Stämningen ska ha varit mycket spänd.

Journalisten Peggy Mauger säger sig ha sett ett flygande föremål och säger vidare att hon inte väntat sig en sådan spänning på en olycksplats, "à la limite de l'affrontement de banlieue" (på gränsen till ett förortsupplopp). En räddningsarbetare ska ha utsatts för ett stöldförsök av sin mobiltelefon. Artikeln med journalisternas vittnesmål är här.  

Högerpolitiker tog snabbt avstånd från de obekräftade uppgifterna. Vänsterpolitikerna varnade för att blåsa upp händelsen. Båda lägren har förstås rätt. Det är allvarligt nog om bara en bråkdel av uppgifterna stämmer, om räddningsarbetare förutom själva insatsen tvingades hantera ungdomar som var i vägen. Samtidigt borde väl offentliga personer vänta att uttala sig tills uppgifterna bekräftats.

Bernard Tapie och affärernas affär

Det här inlägget handlar om skandalen kring Bernard Tapies miljarder, allmänt kallad Tapie-Crédit lyonnais-affären. Det är en av de senaste årens största affärer, en härva med politiska, ekonomiska och juridiska inslag. Sådana affärer är inte ovanliga i Frankrike men beloppet sticker ut. Det handlar om affärsmannen Bernard Tapie, vars tillgångar har frysts i avvaktan på en bedrägeriutredning kring ett skiljeförfarande 2008, genom vilket han tilldelades drygt 400 miljoner euro av skattebetalarnas pengar (3,5 miljarder kronor i dagens valutakurs).

Tapie hade under 1990-talet förvärvat Adidas, sportskotillverkaren, men tvingades senare göra sig av med företaget när han blev stadsbyggnadsminister i François Mitterrands socialistregering 1992/93. En version är att han räddades från konkurs av den statliga banken Crédit Lyonnais, tack vare de politiska kontakterna. Men när banken sålde vidare företaget snuvade den Tapie på en del av vinsten. I vilket fall har Tapie sedan dess krävt ersättning av CDR, det statliga konsortium som handhar tvisterna från den tiden. Affären hamnade tillslut, 2006, i högsta instans, kassationsdomstolen, som återförvisade ärendet till appelationsdomstolen som tidigare dömt CDR att betala 135 miljoner euro till Tapie. 

I det här läget valde parterna att lösa tvisten i en skiljedomstol. Det är en privat domstol vid sidan av det ordinarie rättsväsendet, vanligt i affärslivet men inte lika vanligt när staten är inblandad. Det är turerna kring skiljedomsförfarandet som ifrågasatts. Beloppet var betydligt större än i den tidigare domen, inte minst på grund av upplupna räntor och det stack många i ögonen att Tapie fick 45 miljoner euro i ”préjudice moral”, ideellt skadestånd.

En av de mer upprörda var ledaren för mittenpartiet Modem, François Bayrou. Han skrev en bok, Abus de pouvoir (Maktmissbruk), där han kritiserade Nicolas Sarkozys presidentskap i allmänhet och Tapie-affären i synnerhet. Sarkozy hade övergett republikens värderingar och allmänintresset för att sätta pengarna och kompisarna från näringslivet främst, coûte que coûte. Bayrou spekulerar i om skiljedomen var en gentjänst för Tapies stöd till Sarkozy i valrörelsen 2007. Modemledaren valde själv att rösta på socialisten Hollande i presidentvalets andra omgång 2012, vilket antagligen bidrog till Hollandes valvinst.

Åtal har väckts mot flera personer som var inblandade i turerna kring skiljedomsförfarandet; Stephane Richard, som var chef för dåvarande ekonomiministern Christine Lagardes stab (och nu är chef för statliga telekomföretaget Orange) samt en av skiljedomarna, Pierre Estoup, och förre chefen för konsortiumet CDR. Christine Lagarde, chef för Internationella valutafonden, är förövrigt ”témoin assisté” i affären, en ställning mellan åtalad och vittne. Husrannsakan har genomförts hos Elyseepalatset förre generalsekreterare och senare inrikesministern, Claude Guéant. Staten, under PS-regeringen, har gått in som part i frågan om skiljeförfarandets giltighet och hoppas den vägen få tillbaka en del av skadeståndet.

När regeringen godkände skiljedomsförfarandet var Tapies förre advokat finansminister och under de här åren, 2007-2008 besökte Tapie Sarkozy i Elyseepalatset flera gånger. Pengarna från skiljedomen har han placerat dels i fastigheter, båtar och liknande, dels har han köpt upp konkurshotade tidningar i södra Frankrike, kanske med sikte på att kandidera som borgmästare i Marseille nästa år. Men nu är tillgångarna frysta.

Runt affären har konspirationsteorier vävts och pikanta detaljer har avslöjats. Lägg till Bernard Tapies burleska personlighet och medieuppmärksamheten är given. Men troligen bidrar affären till politikens förtroendekris och spelar missnöjespartierna i händerna.

Dopning i sport, ekonomi och samhälle

Tour de France, cykeltävlingen, har inletts för hundrade gången och mycket har handlat om doping. Gamla vinnare av tävlingen har avslöjats och försvarar sig med att ”alla andra gjorde det”. Lance Armstrong har sagt till Le Monde att det är omöjligt att vinna Tour de France utan dopning. Det är en lite ansträngd ton i den franska mediebevakningen vilket inte är så konstigt; det handlar ju inte bara om en cykeltävling, det är en nationell symbol som ifrågasätts.

Författaren Lena Andersson har skrivit läsvärt om touren och dopningen, här. Under rubriken Dopning som rättvisa beskriver hon mekanismerna utifrån läsning av boken The secret race skriven av en tidigare elitcyklist, Tyler Hamilton. Jag fastnade för följande;

"Cykelvärlden var ett brödraskap, konstaterar Hamilton, ett bitvis kriminellt sådant, med allt vad det innebar av maktutövning och bestraffning av avfällingar och tjallare. Med stor psyko­logisk intuition utnyttjade och fram­manade stallens ärrade med­arbetare de små förskjutningar i medvetandet som fick unga cyklister att själva succes­sivt inse att de hade att gå över gränsen eller glömma en framtida karriär. Ingen behövde säga det, signalerna gick fram. Och precis som vid varje inträde i en klarögd elitär sekt måste gamla idéer om rätt och fel ges upp och sektens egna anammas."

Det finns många brödraskap, sekter och organisationer som löper samma risker. Överallt där makt, pengar och annat lockande finns. Parallellen är slående mellan elitsportens dopningsskandaler och den skenande finanskapitalismen; excesserna fördöms men det tycks svårt att bli av med dem. Alla gjorde det ju - tävlingscyklisterna i det ena fallet, placerarna i världens banker i det andra fallet - och de som skulle övervaka blundade. Alla är skyldiga, ingen är skyldig. Ett systemfel.

Gemensamt är också gränsdragningsproblematiken. I sporten mellan dopningsklassade medel och tillåtna men extrema dieter, preparat och metoder. I ekonomin mellan ”sunda” investeringar i den ”verkliga” ekonomin och ren spekulation på finansmarknader med alldeles för stora summor i omlopp. 

Touren rullar vidare och finanskapitalismen likaså. Med eller utan excesser.

Almedalsfolket

Almedalsveckan. En vecka då politiker, organisationsfolk, företag och media samlas på Gotland för att twittra öga mot öga med varandra. Många raljerar över den och förvisso liknar den elitens interna mingelfest (som den beskrivs iallafall, jag har själv aldrig varit där). 

Som samhällsintresserad hade jag gärna gått på seminarier, smuttat rosévin och lyssnat på partiledare. Som etnologstudent hade emellertid den främsta behållningen varit att på nära håll studera stambeteenden. Hur fungerar ”stammen” svenska makt- och opinionsmänniskor? Vilka är deras reproduktionsmönster, initiationsriter, synliga och osynliga strukturer, koder, språk, myter, symboler? 

Miljöministern sparkad efter budgetkritik

Idag är en vanlig, normal dag i Brest. Ljusgrå himmel och fuktiga regnmoln sveper förbi. En och annan åskknall. Men de soliga sommardagarna ska komma tillbaka, lovar Météo France. Jag hoppas det eftersom en gammal kompis från Sverige kommer till Brest ikväll, via Paris och TGV, snabbtåget, för några dagars semester.

Det händer mycket nu som jag åtminstone ytligt försöker följa med i. Upproren i Turkiet och Brasilien (tecken på ekonomisk växtvärk?), franska rättsskandaler (Tapie-affären, den kommer jag återkomma till) och svensk politik nu när det är Almedalsvecka.. Och just när jag skriver kommer nyheten att den franska miljöministern sparkas ur regeringen. Jag hade redan ett inlägg på gång om statsbudgeten för 2014 - den officiella anledningen till att hon tvingas gå är hennes kritik av den - så ämnet var givet.

Totalt ska 14 miljarder euro sparas på en budget som omfattar 374 miljarder euro. Ingen struntsumma. Frankrike är inte Grekland eller Spanien men logiken kan visa sig vara lika felaktig, nämligen  att åtstramningar och nedskärningar ska minska budgetunderskott och statsskuld. Tvärtom ökar de när ekonomin bromsar in; Frankrike har exempelvis redan fått uppskov i två år från EU-regeln att budgetunderskottet får vara max 3% av BNP trots att François Hollande länge svor heliga eder på att målet skulle uppnås redan i år och nedskärningarna började redan under Nicolas Sarkozys mandatperiod.

Miljöministern Delphine Batho har alltså sparkats ur regeringen efter att ha kritiserat budgeten. Miljöministeriets anslag minskades med 7% eller 500 miljoner euro på en budget på 7,6 miljarder euro. Och nyligen meddelade regeringen att planerade järnvägssatsningar skjuts upp. Enligt Le Monde sade Batho i en intervju i radiokanalen RTL:

"Ce budget est mauvais (...) Dans le moment actuel, quand tout va mal, les Français ont besoin d'espoir, de perspectives d'avenir et, donc, c'est un chantier très important dans ce quinquennat [...] Il y a un affichage qui n'est pas bon. (...)L'écologie est-elle bien une priorité ?"

Översatt, ungefär: "Den här budgeten är dålig (...) I dessa tider när allt går dåligt har fransmännen behov av hopp, framtidsperspektiv och det är alltså en otroligt viktig uppgift under den här mandatperioden [...] Den här framställningen är inte bra (...) Är verkligen ekologin en prioritet?"

De gröna, som ingår i regeringen hamnar i en pinsam sits. Hur kan de stanna kvar när miljön nedprioriterats så till den grad att ministern (en socialist) tvingas gå? För även om det kan finnas andra faktorer bakom avgången (Batho tillhörde inte Hollandes närmaste krets, hon stödde Ségolène Royal tidigare) så kopplas det direkt till budgetprioriteringarna. Yves Cochet, en grön politiker vill att partiet ska hoppa av regeringssamverkan. Men en parlamentsledamot, Eva Sas citeras i Le Monde; "det är inte i vårt DNA att vara ett protestparti". Och mitt intryck är att De gröna i Frankrike är mer av ett habilt maktparti än en protesterande gräsrotsrörelse.

En annan framskjuten sektor som drabbas är kulturen, vilket inte är utan symbolik efter vänsterns satsningar på 1980-talet. Försvaret klarar sig med en mindre minskning men inte utan att ordförande för försvarsutskottet i Nationalförsamlingen (och ledamot för den valkrets i Brest där jag bor) tidigare gick ut och kritiserade planerade nedskärningar i skarpa ordalag.

Alla sektorer drabbas dock inte. Skolan och rättsväsendet får mer pengar när Hollande försöker både gasa och bromsa samtidigt. Sarkozy kritiserades för att skära rakt av (det kallades RGPP, révision générale des politiques publiques och innebar att bara en av två statsanställda som gick i pension ersattes). Hollande har behållit målet men anställer fler lärare vilket innebär att andra sektorer måste dra ner mer. Tillsammans med försiktiga avregleringar av arbetsmarknaden och omprioriteringar i ekonomin försöker den rödgröna regeringen modernisera landet inom ramen för vad som tycks vara en allenarådande europeisk, liberal, samhällsmodell (i den mån en europeisk modell existerar). 

Går det att bedriva "smart" åtstramningspolitik? Var går gränsen mellan sund budgetsanering och skadliga nedskärningar? Och den viktigaste frågan, är det verkligen politiskt omöjligt att låta mer av landets ojämlikt fördelade rikedomar bidra till landets ekonomiska upprustning?