La France "cavalier seul" au Mali

Je me contente d’un bref résumé en français du billet précédent qui traite le fait que la France fait « cavalier seule » en Mali, malgré les risques et malgré la volonté de bâtir l’Europe de la défense.

Les risques sont multiples. D’abord le fait que la guerre pourra durer plus longtemps que prévue et que le coût, dans ce temps de crise peut se révéler difficile à justifier devant les contribuables français. Mais le président et le gouvernement doivent conclure que les intérêts de la France sont plus important. Ensuite les accusations de neocolonialisme après le discours de Hollande où il a dit que la France ne sera pas le gendarme de l’Afrique. Mais apparement on considère l’intervention justifiée par la demande du président du Mali, malgré qu’il n’est pas élu et tient sa place grace à un putsch militaire, et le soutient du peuple du Mali, des pays voisins ainsi que la communauté internationale. On ne peut cependant pas s’empêcher le soupçon que les intérêts économiques de la France comptent pour beaucoup (mines de l’uranium dans la region etc) mais l’heure n’est évidemment pas de poser ce genre de questions quand les seules réponses de l’Elysée est le discours « guerre contre le terrorisme ». Finalement, le fait de ne pas s’allier avec d’autres pays européens c’est de voir l’idée d’une défense commune européenne s’eloigner davantage, une idée pourtant très chérie des politiques français, surtout les socialistes. 

Riskabelt när Frankrike går in som ensamt västland i Mali

Jag fortsätter med ett inlägg om Frankrikes krig i Mali. Idag om funderingar kring varför Frankrike som ensamt väst-land går in med militär. Kanske skriver jag ytteligare något om Mali men framöver kommer jag skriva om andra saker också till exempel arbetslösheten och « flexicurité », det vill säga avtalet mellan arbetsgivarna och några av facken som regeringen lovat respektera trots försämrade arbetsvillkor för arbetarna, regeringens ekonomiska politik som kritiseras från vänster eftersom den bygger på skattesänkningar för företagen, frågan om homoäktenskap som ringlar sig fram i lagstiftningsprocessen och får förespråkare och motståndare att demonstrera på gator och torg, ett flygplatsbygge som skapat politisk turbulens på högsta nivå m.m.    

Frankrike har alltså gått in själv med militär i Mali och inte inom ramen för en FN- eller EU-trupp. Det var förvisso inte på eget initiativ ; Mali vände sig till Frankrike och bad om hjälp när den egen armé inte kunde stoppa de framryckande islamisterna. Att Frankrike går själv kan tyckas överraskande av flera skäl ;

Riskerna och kostnaderna : ett krig är aldrig riskfritt. Fransmännen räknar med att lämna över till afrikanska styrkor men om det inte går lika snabbt som de hoppas kan det lätt bli en politisk belastning. Frankrike kan stå inför ett nytt utdraget ökenkrig. Landet står inför en svår budgetsanering och det blir en pedagogisk utmaning för politikerna att försvara krigsutgifterna. I den officiella retoriken understryks att andra västländer bidrar med resurser och mellan raderna kan man förstå att franska intressen hotas om islamisterna tar över i Mali.

Anklagelser om nykolonialism : Frankrike försöker som bäst göra upp med sitt koloniala förflutna, det som kallas « Françafrique »,  i en lång och utdragen process med återkommande debatter om den historiska skulden. President Hollande sa nyligen att Frankrike inte ska agera polis i Afrika när han var pa statsbesök i Algeriet. Men hotet från jihadisterna väger tyngre och Mali har själv vänt sig till Frankrike vilket legitimerar aktionen i den franska maktelitens ögon (trots att Malis interim-president innehar posten efter en statskupp !) De styrks antagligen i sin övertygelse då malierna välkomnar de franska soldaterna. Det går hursomhelst inte att göra sig fri från misstanken att det också handlar om nykolonialistiska skäl (läs t ex DN-artikeln « uran tung faktor i Mali-kriget »). Det är kanske till och med ett tungt vägande krigsmotiv men om det vet vi väldigt lite då den officiella propaganda bara talar om « krig mot terrorismen ».  

Undergräver idén om ett EU-försvar : Idag firas 50-årsdagen av Elysee-fördraget mellan Tyskland och Frankrike, EUs kärnländer. Men bade Tyskland och EU är väldigt frånvarande i Mali-insatsen. Franska politiker, särskilt socialisterna, brukar omhulda idén om ett gemensamt EU-försvar. Flera länder ställer förvisso upp med logistik, humanitär hjälp osv, men det här är ljusår ifrån en koordinerad militär EU-insats. En artikel på franska internationella radions hemsida från november hade rubriken « Mali, ett test för att lansera ett europeiskt försvar ». Den speglar den franska önskan om starkare militärt samarbete. Det här är kanske den svagaste punkten i insatsen och kritiseras av politiker från högeroppositionen som annars stöder insatsen. Fast i förhållande till just Tyskland påminner Mali-kriget om att Frankrike, som må vara « lillebror » ekonomiskt, är i jämn nivå eller till och med en större makt på den utrikespolitiska scenen (läs tex Le Mondes kommentar på franska här).

La guerre au Mali et l'image du président Hollande dans les média français

La crise d’otages en Algérie est terminée en sang et l’opération française « Serval » entame son dixième jour. La France entre sur la scène internationale après la guerre en Libye. J’en profite pour actualiser mon blog en espérant que ça m’aide à structurer un peu l’info qui envahi les médias. Ce n’est pas Mali qui est en cause mais tout le monde arabe où les saisons se succèdent rapidement.  Et en France il s’agit aussi bien sûr des conséquences sur la politique interne et la présidence Hollande. C’est aussi le sujet du premier billet sur mon blog depuis longtemps et ensuite suivront d’autres aspects sur la guerre au Mali.  

Hier sur France info ils ont commenté la nouvelle image de François Hollande. Son prétendu caractère mou s’est vite effacé pour une autre image. Fini le président « normal », voìla le président guerrier ! Le Monde a une photo où il marche résolument pour rejoindre le conseil de guerre à l’Elysée. Il est enfin présenté comme un homme d’Etat. Quand on a suivi les affaires du Parti socialiste qu’il a dirigé depuis dix ans on comprenait bien sûr que l’image d’avant Mali était erronée malgré qu’il a peut être gagné l’élection plutôt par des vote contre-Sarkozy que pour-Hollande. Mais l’image médiatique a tendance à se substituer à la réalité.

L’image du président est bien entendu très important, vu le rôle du président en France, son poid institutionnel et consitutionnel. Cette image est un mélange de la personne physique et la personne historique, éternel en quelque sorte (voir la théorie de « deux corps du roi » d’Eric Kantorowicz dans son œuvre Les deux corps du roi).

Un bon exempe de réflexion sur ce changement est donné dans Le Point où Anna Cabana dit :

Mais ce qui est intéressant, c'est que, et c'est un ministre qui me le faisait remarquer hier, "ça en dit long sur notre inconscient collectif monarchique". Vous savez que la France est un pays à la fois régicide et monarchique. Depuis vendredi, depuis que Hollande a déclenché la guerre au terrorisme, exit le "président normal". Hollande est désormais un président guerrier, et en France on aime les présidents guerriers, à chaque fois ils reprennent des points dans les sondages - on les soupçonne d'être virils et courageux, puisqu'ils font la guerre. Maintenant que Hollande fait la guerre, on le crédite d'une autorité nouvelle. 

Lire tout son commentaire ici.

Kriget i Mali, fransk media och krigspresidenten

Gisslandramat i Algeriet har fått sin blodiga upplösning samtidigt som den franska militära insatsen i Mali, operation « Serval », går in på sin tionde dag. Frankrike står återigen i världspolitikens centrum efter kriget i Libyen 2011. Jag passar på att återuppväcka bloggen, tänker att om jag sätter intrycken på pränt kanske jag får en bättre överblick över dramat som skakar Mali men där hela regionen tycks inblandad och de arabiska årstiderna snabbt avlöser varandra. Det är lätt att slentriankonsumera massmedias kommentarer, intervjuer och lägesbeskrivningar annars. Det här det första inlägget av flera, och jag börjar « bakvägen » med krigets konsekvenser för fransk inrikespolitik och president Hollandes ställning. Det kan tyckas vara en aspekt av underordnad betydelse men får stort utrymme i fransk media.

På radio (France Info) kommenterades igår den nya bilden av François Hollande. Han har tidigare beskyllts för att vara mjäkig och oförmögen att ta svåra beslut. En jovial byråkrat som gillar att dra vitsar och vars smeknamn var « Flanby » efter namnet på en dallrig brylépudding. Själv framställde han sig som « normal president » i motsats till hans yvige och hyperaktive företrädare. Men presidenten har fått sitt krig och bildvalet i media syftar nu att framställa honom allvarlig, bestämd och med kontroll över situationen. Statsmannamässig.

De som har följt fransk politik och Hollandes tio år som ledare för socialistpartiet visste förstås redan att han är en skicklig och habil maktspelare, men ofta har medias bild en tendens att ersätta verkligheten. Bilden av presidenten är central ty presidentposten, och följaktligen personen, symboliserar republikens enhet och konstitutionen från 1958 ger presidenten stora befogenheter, särskilt i utrikes och säkerhetspolitiken. Fransk politik är dessutom personfixerad, makthavarna från höger och vänster rekryteras från samma elitskolor, Hollande är inget undantag. Presidenten är två personer i en ; dels en människa av kött och blod och dels den officiella, historiska personen och de båda smälter samma till en (det är inte min teori om ledares « två kroppar », det var Ernst Kantorowicz som 1957 publicerade The King’s Two Bodies. A study on medieval political theology).

I en politisk kommentar i Le Point, signerad Anna Cabana, är rubriken « Hollande, président guerrier, c’est sa deuxième chance ! ». Hollande som krigspresident, hans andra chans! Efter att Cabana konstaterat medias nya bild av Hollande säger hon :

« ..det intressanta är, och det är en minister som sa det till mig igår, ‘det säger mycket om vårt kollektiva, monarkistiska undermedvetna ‘. Frankrike är ett land som både tar död på sina kungar och är monarkistiskt. Sen i fredags, sen Hollande förklarade krig mot terrorismen, är det slut med den « normale presidenten », Hollande är hädanefter en krigspresident och i Frankrike gillar vi krigspresidenter, varje gång ökar de i opinionsmätningarna – de framstår som virila och modiga för att de går i krig. Nu när Hollande krigar får han en ny auktoritet. »