Amerikan skriver insiktsfullt om fransk politik

Rappt, relevant och regelbundet skriver Arthur Goldhammer på engelska om fransk politik på bloggen French Politics – an American observer comments on French politics (här). Ett tips för den som vill följa fransk politik och inte behärskar franska tillräckligt för att skumma av nyhetsmedia på originalspråket. Goldhammer verkar på Center for European Studies på Harvard. I flera korta inlägg den senaste tiden skriver han om hur åtstramningspolitiken ifrågasätts alltmer, till exempel i tisdags, Is There a Political Crisis in France ? (här)

Och det var hos honom jag först läste om intervjun med Claude Bartolone, den socialistiske talmannen som i praktiken uppmanar president Hollande att byta kurs i politiken och om nödvändigt söka « konfrontation » med Tyskland om nedskärningspolitiken. I sammanhanget starka ord. Blogginlägget finns här.

Om de regerande socialisterna skriver han (här):

Indeed, the danger I see is that the government may be trying to have it both ways, encouraging a Potemkin dissidence while privately assuring Frau Merkel, qui en a vu d'autres, that it remains on board with austerity and is holding a steady course. Remember, Hollande's mentor was Mitterrand le Florentin. This is not the moment for small-bore Machiavellianism, however. The time has come for bold action.

Jag kunde verkligen inte ha sagt det bättre själv :-)

En tur till hamnen

Ett mål med bloggandet är att skriva någorlunda regelbundet. Utmaningen är att skriva kort och kärnfullt men ändå utveckla vissa ämnen emellanåt. Imorgon skriver jag om en blogg som lyckas med det korta och kärnfulla, men idag blir det en text om en promenad genom stan ner till hamnen och vad man kan uppleva där.

Bretagne, ja hela Frankrike har badat i sol och värme de senaste dagarna. Våren är äntligen här! I Brest har vi haft kring 15 grader och i förrgår gick jag ned till hamnen tillsammans med Typhaine, en promenad på 30 minuter ungefär. Vi följde spårvägen längst de sluttande huvudgatorna Jean Jaurès (efter socialistledaren) och rue de Siam genom stans centrala delar. Gatorna var fyllda med sommarklädda, vårlediga ungdomar.

Längst ned vid rue de Siam svänger vägen av till höger över bron till kvarteret Recouvrance på andra sidan floden Penfeld (se fotot högst upp på bloggen) men vi vek av till vänster istället. Där passerar man « slottet » på höger sida, ett fort kring vilket Brest växte fram som stad, för att en bit bort komma till cours Dajot, en park på en platå som sträcker sig från slottet i väst och svävar ovanför hamnkvarteret som öppnar sig nedanför. Parken kröns av ett högt monument (la tour rose) till minne av amerikanska soldater i första världskriget.

Vi rundade parken och följde en av de två vägar som likt ramper från varsitt håll följer platåns framsida ner mot en parkering och vidare ut mot hamnområdet. I Hamnen, med sina kontorsbyggnader, biltrafik, restauranger och uteserveringar hittade vi ett ledigt bord på en pub, La bouteille à la mer, med utsikt över glittrande vatten och små fiskebåtar. Hamnen består av ett flertal mindre kajer med olika båtar; alltifrån stora tankers och forskningsinstitutets imponerande fartyg "Pourquoi pas?", till passagerarfärjorna som trafikerar öarna Molène och Ouessant, sjöräddningsbåtar, gamla vackra segelfartyg (vi såg Recouvrance segla in vid en av kajerna)  och en större småbåtshamn. Jag drack ett glas Perle et pépin från Clos Massotte (rött vin, len men smakrik av mörka bär och lakrits). Sen gick vi hem när solen stod lite lägre på himlen och inte längre värmde lika mycket.

Del av hamnen. Vid träden ovanför, som en balkong, höjer sig cours Dajot med  krigsmonumentet La tour rose, uppförd första gången 1927 av American Battle Monuments Commission till minne av välkomnandet av amerikanska soldater under första världskriget. Monumentet förstördes av tyskarna under andra världskriget men återuppbyggdes 1958. 

Räknefel till grund för åtstramningspolitiken?

Två meriterade forskare vars rön varit bibelord för nedskärningsargumenterande politiker ertappades nyligen med grova beräkningsfel i sina kalkyler. Det borde kasta en gnutta tvivel över den stränga, europeiska synen på statsskuld och budgetunderskott. Och det visar än en gång att nationalekonomin inte är en exakt vetenskap.

Såhär skriver Torbjörn Hållö, LO-ekonom, i SVD (artikel läst på nätet, under debattvinjetten brännpunkt, här)

Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff är två mycket inflytelserika amerikanska ekonomer. År 2010 presenterade de en rapport som påstods visa att länder med en offentlig skuld som överstiger 90 procent av BNP historiskt har haft låg eller till och med negativ tillväxt. Resultatet togs till intäkt för slutsatsen att länder med höga skulder inte bör bedriva stimulanspolitik, eftersom skulderna håller tillbaka den ekonomiska tillväxten, istället bör länderna fokusera på att snabbt sänka sin offentliga skuldsättning.Reinhart och Rogoffs forskningsresultat har haft enormt genomslag. Det har blivit en etablerad sanning bland många ekonomer och politiker att om ett land når en skuld på över 90 procent så har det en mycket negativ effekt på ekonomisk tillväxt

/…/

Men nu visar det sig att Reinhart och Rogoffs resultat baseras på märkliga metoder och räknefel i Excel. En ny rapport (15/4 2013) från forskare vid University of Massachusetts visar att Reinhart och Rogoff dels exkluderat data som pekar i en annan riktning, dels vägt om data så att det passar deras syfte, samt därtill räknat fel genom att programmera fel i Excel.När forskarna vid University of Massachusetts korrigerar de märkliga metoderna och räknefelen så visar det sig att länder med en skuld på över 90 procent av BNP har haft en genomsnittlig tillväxt om 2,2 procent och inte -0,1 procent som Reinhart och Rogoff hävdat. Forskarna vid University of Massachusetts konkluderar därtill att det inte finns någon brytpunkt där skuldnivån blir så hög att tillväxten börjar sjunka

I Frankrike är det förstås högst relevant då statsskulden närmar sig 90% av BNP (i USA är den över 100% och i Japan 230%). För Sveriges del är det kanske mindre viktigt, statsskulden (knappt 40% av BNP) är låg i ett europeiskt sammanhang, men det handlar om synen på skuldproblematiken. 

DN skrev om Rogoff och Reinhards numera felaktiga rön 2011, här. Och i en artikel i The Guardian beskrivs Rogoffs och Reinhardts inflytande över amerikanska politiker, här. De båda forskarna erkänner betydande (significant) fel i deras beräkningar men hävdar att det inte ändrar slutsatserna i grunden, läs deras förklaringar här.

Det sunda förnuftet säger att det inte är oproblematiskt med alltför hög skuldsättning. Den som är satt i skuld är inte fri, som Göran Persson sa. Men avslöjandet är inte av ringa betydelse i en situation där det sociala priset är högt för åtstramningspolitiken som sker i skuldsaneringens namn.

Nationalekonomin har nästan status som överideologi, på gränsen till religion och jag undrar om det inte delvis beror på vår syn på matematiken. Imponerande ekvationer och modeller gör nationalekonomin svårgenomtränglig för en oinsatt (och, hemska tanke, även för några av våra politiska makthavare!). Det som i grunden är sociala, kulturella och politiska relationer, som avgörs av intressekamp, kläds i förment objektiva siffror och tabeller. Det gäller inte all nationalekonomi men sättet som den används och torgförs på. Den bilden är jag nog inte ensam om att ha.

Politiseringen av nationalekonomin är välkommen. Det blir förhoppningsvis svårare för opinionsbildare och politiker att gömma sig bakom objektivitetens sken när de bedriver intressepolitik.

För vilka vinner och vilka förlorar på underskottsexorcismen ? Svaret säger något om de politiska prioriteringarna i Europa och vilka som leder klasskampen.

Ska USA ansluta sig till EUs inre marknad?

Något är i görningen. EU förhandlar med USA om ett frihandelsavtal inför 2015 och den enda jag har sett hittills som regelbundet tar upp frågan här i Frankrike är ledaren för Parti de gauche (Vänsterpartiet) Jean-Luc Mélenchon. Jag har nedan översatt en kommuniké från onsdagen (Mélenchon har en välfylld blogg, inlägget med kommunikén på franska finns här). Kanske föranledde kommunikén ett utspel under torsdagen där ansvariga ministern Nicole Bricq kräver att kulturen och audiovisuella området undantas (enligt notis på euobserver.com, här).

President Obama tog upp frihandelsavtalet i sitt senaste State of the union-tal när han berörde förhållandet till Europa. Om jag inte minns fel var det den enda frågan som handlade om Europa i talet.

På Europaportalen skriver Piratpartiets EU-parlamentariker Christian Engström att det kritiserade ACTA-avtalet om upphovsrätt och reglering av internet ingår i förhandlingarna. Hans artikel finns här. 

Mélenchon har en radikal hållning och protesterar skarpt, själv vet jag egentligen för lite om projektet för att ta ställning. Inte ens Wikipedia har särskilt mycket att säga (på engelska här, och franska här). Men det tycks inspirerat av EUs fyra friheter, det vill säga fri rörlighet för varor, tjänster, personer/arbetare och kapital.

Handel är förvisso positivt - under förutsättning att den inte krockar med andra, viktigare värden som demokrati, välfärd och miljö. Debatten om externaliseringen av vissa kostnader som inte tas med i beräkningen av handelns förtjänster har ju pågått ett bra tag.

Att den internationella handeln, i globaliseringens tidevarv, inte kan fortsätta i exakt samma fotspår som tidigare är knappast ett kontroversiellt påstående. Om dess destruktiva effekter (med eller utan prislapp) överstiger samhällsnyttan borde handeln ses över i grunden. 

I ljuset av det är det transatlantiska frihandelsprojektet en alldeles för viktig fråga ur demokratisynpunkt för att bli en sak enbart mellan teknokrater, diplomater och ministrar bakom stängda dörrar.

Här är kommunikén:

Kommer regeringen Ayrault att sälja ut Frankrike till USA?

Förslaget till frihandelsavtal mellan Europeiska unionen och Amerikas förenta stater utarbetas i det fördolda. Den Stora Transatlantiska Marknaden står just nu på dagordningen inför ett möte med europeiska handelsministrar, för Frankrikes del ministern Nicole Bricq. Ett definitivt beslut om EU-kommissionens mandat ska tas den 14 juni. Det är hemligstämplat.

Aldrig talade presidentkandidaten Hollande om ett sådant projekt i valkampanjen. Aldrig har det franska parlamentet fått möjlighet att debattera det. Det är ett oacceptabelt angrepp på det franska folkets självbestämmande. Fru Bricq har emellertid sagt: “man kan inte vara annat än för” projektet. Med vilken rätt säger hon det? Projektet är en katastrof ur flera aspekter; ekonomiskt, socialt, finansiellt, kulturellt, för jordbruket, hälso- och sjukvården. Amerikaniseringen (“atlantisme”), liberalismen och auktoritetstron är mer än någonsin doktrinen i Europeiska unionen och för de regeringar som godkänner projektet. Frankrike måste motsätta sig projektet som är förödande för dess egen och Europeiska unionens självständighet.

Stukad Hollande Europas hopp?

På Svenska dagbladet på nätet finns en artikel om François Hollande under rubriken “Stukad Hollande fara för Europa” (här). Therese Larsson skriver att “hans socialistregering i det närmaste bedrivit klappjakt på de rika” och “framförallt måste han dra upp huvudet ur sanden och genomföra de reformer landet så väl behöver”.

Nja, klappjakt på rika låter som kopierat rakt av från den franska högerns vulgärargument. Skatterna har höjts men den omtalade marginalskatten på 75% på inkomster över en miljon euro per år (drygt 8,3 miljoner kronor) har stoppats av Conseil constitutionnel (konstitutionsrådet) och den nya versionen som planeras innebär att det istället blir företaget där den högavlönade är anställd som ska betala skatten. Företagen som annars får en skattesänkning på 20 miljarder euro nästa år. Hur socialistiskt är det? Hollandes regering är bara socialistisk till namnet, dess politik ligger nära mittfåran. Och vilka reformer menar Therese Larsson? Hon utvecklar det inte men jag misstänker att det handlar om det gamla vanliga; avregleringar, ökad konkurrens, privatiseringar och liknande. Det som visat sig vara ett så lysande framgångsrecept..  

Tänk om det är tvärtom? Att Europas hopp står just till det faktum att Hollande är stukad? Röster höjs nu i Frankrike för att byta kurs och utmana den europeiska och tyska åtstramningspolitiken som drabbar södra Europa med full kraft.

Det tycks ju bara vara det sociala trycket underifrån som kan få Europas makthavare att ändra kurs.

Kulturrevolution

Här hade jag tänkt skriva om de arbetsmarknadsreformer som nationalförsamlingen nyligen röstat om. Men först mer om svallvågorna efter affären Cahuzac (se förra inlägget). Arbetsmarknadsreformerna får ett eget inlägg vid senare tillfälle.

Idag publicerades ministrarnas förmögenheter på regeringens hemsida (här) som en följd av skandalen . Något av en kulturrevolution om man ska tro kommentarerna i media. Först själva fakta; tre av ministrarna kvalificerar sig för förmögenhetsskatt och rikast är utrikesministern Laurent Fabius (6 miljoner euro), äldreministern Michèle Delaunay (5,4 miljoner och som uttalat att offentliggörandet varit en "prövning") och arbetsmarknadsministern, Michel Sapin (2,15 miljoner). Sex ministrar har tillgångar över en miljon euro men alla är inte så rika, speciellt de yngre ministrarna. Le Monde konstaterar i en artikel (här, på franska) att många är fastighetsägare men också skuldsatta. Redovisningen omfattar fasta och lösa tillgångar, de flesta redovisar exempelvis sina bilar men justitieministern Christiane Taubira har gått ett steg längre och redovisar sina tre cyklar till ett värde av 200 euro.

"En demokratiskt sett unik händelse" (un évenement démocratique inédit) enligt journalisten Philippe Martinat som deltog i Nicolas Poincarés radioprogram på Europe 1. Martinat pekade på den kulturella skillnaden i synen på öppenhet och jämförde med Sverige och Danmark där man kan se in genom fönstren medan fransmännen drar för gardiner för att hindra insyn (det kan jag bara hålla med om, det är sällan man kan se in i folks kök eller vardagsrum och framför många hus tronar höga portar). Och vad gäller myndigheter är Frankrikes offentlighetsprincip inte lika radikal som den svenska.

Det blir särskilt tydligt när det handlar om privatekonomin. Krönikören David Abiker konstaterade att fransmännens förhållande till pengar är komplicerat, det anses fult att vara rik med undantag för lottovinnare, artister och idrottsmän. Philippe Martinat menade att det handlar om att Frankrike traditionellt är ett böndernas land, präglat av katolicismens fattigdomsideal och med ett marxistiskt överjag. Han har förövrigt skrivit en bok vars titel är identisk med François Hollandes kända uttalande för några år sedan (“je n’aime pas les riches”, jag tycker inte om de rika). Philippe Poutou, från det radikala partiet NPA (Nouveau Parti Anticapitaliste) satte fingret på vad det kanske handlar om, egentligen: den franska politiska klassens avstånd till vanligt folk och att uppmaningen att dra åt svångremmen i dessa kristider från en minister som själv har en euromiljonförmögenhet, ça passe mal..

Regeringen vill utöka redovisningsskyldigheten att gälla även nationalförsamlingens ledamöter men möter på motstånd både från höger och vänster. Kraven på öppenhet är lätt att kringgå - Cahuzac hade knappast anmält sitt utländska bankkonto - och vädjar till människors låga voyeuristiska instinkter och behov av syndabockar menar de i stil med förre ministern Benoist Apparu (UMP) eller nuvarande talmannen Claude Bartolone (PS).

Det må ligga något i det, men ibland är argumenten svaga för skyddet och bevarandet av privilegier..



Uppdatering: Ikväll meddelade Jérôme Cahuzac att han avsäger sig platsen i nationalförsamlingen. I intervjun på BFMTV säger han sig ha begått ett stort misstag, redan när han tackade ja till uppdraget som budgetminister. Nu ber han om förlåtelse. Men på frågan vad president Hollande visste svarade han att han "är omedveten om vilken grad av kännedom som han hade om affären". Ett svar som redan gett upphov till spekulationer.

Uppdatering 2: DN skriver om gåslevervänster.

Affären Cahuzac

Den här bloggposten handlar om den franske budgetministern som tvingats avgå sedan han erkänt skattefusk. Mer om det längre ned. 

Det saknas förvisso inte franska samhällsfrågor att skriva om nu när jag åter börjar skriva på bloggen. Det politiska läget var redan innan ministerskandalen kritiskt med stillastående ekonomi, rekordstor arbetslöshet och rekordlåga opinionssiffror för presidenten och hans regering. 

I dagarna har parlamentet röstat igenom arbetsmarknadsreformer som beskrivs som fransk “flexicurité”, det vill säga försämringar för arbetstagare i syfte att rädda jobb. Det kommer en text om det. 

Doseringen av åstramningar och satsningar diskuteras livligt ända upp på regeringsnivå och EUs ensidiga åstramningspolitik hamnar ofta i skottgluggen utan att Frankrike för den skull lyckas skapa motvikt mot den tyska linjen annat än genom att släppa lite på budgetdisciplinen (det utlovade målet om 3% budgetunderskott för 2013 kommer inte att hållas). De annars okritiska försiktiga kommentatorerna, exempelvis i Le Monde, har börjat ifrågasätta euron och svårigheterna med en valutazon som inte är optimal. 

Annat som det finns anledning att återkomma till är frågan om homoäktenskap som har rört upp känslorna, skattehöjningen för rika som bidde en företagsskatt, skolveckan som kommer att förlängas och så ämnar jag skriva lite om Brest och livet här.

Jérôme Cahuzac och det schweiziska bankkontot

I måndags gick jag på ett välbesökt möte hos socialisterna i Brest. Ministern och tidigare brestbon Benoît Hamon var i stan. Han hade nog föredragit att tala om de områden han ansvarar för; social ekonomi och konsumentfrågor men ämnet var självklart något annat, nämligen skandalen kring hans tidigare kollega, budgetministern Jérôme Cahuzac. En skandal som skakar socialisterna vid makten och får många att svära över politikerskrået, “tous pourris”, alla är lika ruttna, höger som vänster. Följande bygger till stor del på artiklar från Le Monde, Le Figaro och annan mainstreammedia.

Cahuzac var en av François Hollandes viktigaste ministrar. Han stod i frontlinjen för regeringens budgetsanering. En pragmatiker ut i fingerspetsarna tillsammans med finansministern Moscovici. Förra mandatperioden var han oppositionens ordförande i nationalförsamlingens finansutskott innan dess ministerrådgivare, konsult i läkemedelsbranschen och en karriär som plastkirurg i Paris.

Han hade sedan december kategoriskt förnekat “scoopet” från journalisterna på sajten Mediapart om ett hemligt bankkonto i Schweiz dit han skulle ha fört undan 600 000 euro för att undgå beskattning och sedan fört dem vidare till Singapour. Det var såklart graverande uppgifter för en minister som skulle bekämpa skattefusk. Och François Hollande, presidenten, hade ju lovat exemplariska ministrar till skillnad från skumraskaffärerna under Sarkozy.  

By Cyclotron [CC-BY-SA-3.0
(http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)],
via Wikimedia Commons

Mediapart stödde sig på uppgifter från en tjänsteman på skatteverket som hade börjat undersöka finansieringen av ett lägenhetssköp samt en inspelning av ett telefonsamtal där någon som sades vara Cahuzac nämnde ett bankkonto i Schweiz. Men ministern gick till motattack. Förnekade högdraget och arrogant uppgifterna (Carl Bildt hade inte gjort det bättre!) och anmälde Mediapart för förtal. Han vek inte ens när en utredning om skattebrott inletts, den 19 mars, men då hade situationen blivit ohållbar och han avgick för att sköta sitt försvar. Det förvånade mig då att avgången inte blev en större affär, istället var det alla mot Mediapart. Etablissemanget slöt upp mangrant bakom Cahuzac.

Men den 2 april, inför Le Canard Enchaînés avslöjande att Cahuzac till domstolen bekräftat existensen av ett bankkonto i Schweiz, gick han själv ut på sin blogg och erkände att uppgifterna hela tiden varit korrekta. På sin blogg skriver han “j’ai été pris dans une spirale de mensonge”, jag blev fast i en spiral av lögner.

Affären innehåller många pikanta detaljer; bandinspelningen från politiska motståndare i staden där Cahuzac varit borgmästare. Att hans fru, som Cahuzac ligger i skilsmässoförhandlingar med, har anlitat privatdetektiver och har en advokat som är gift med partiledaren för UMP, högerpartiet. Andra komprometterande omständigheter som kommit i ljuset; socialisten Cahuzac var tidigare dömd för att ha svartanställt en filippinsk städerska utan uppehållstillstånd och han hade nära privata och affärsmässiga relationer med folk från högerextrema kretsar sedan lång tid tillbaka. Hans lukrativa jobb för läkemedelsindustrin efter tiden på hälsoministeriet har rest frågor i skenet av de senaste årens läkemedelsskandaler.

Fortfarande återstår viktiga frågor; varifrån kom pengarna? Hur stor var beloppet, egentligen? Det har förekommit uppgifter i media om ett belopp på 15 miljoner euro.. Hur mycket visste finansministern Moscovici, vad visste premiärminister Ayrault och president Hollande? Försökte de skydda Cahuzac?

På ett annat plan ställs frågan om det är en enskild persons karaktärsbrist eller tecken på ett systemfel, en mer utbredd korruption. I valrörelsen höll Hollande ett bejublat tal i Bourget där han utmålade storfinansen som sin fiende och hotade med att Republiken skulle jaga fatt på finansbrottslingarna. Benoît Hamon kunde i Brest vittna om skadan som Cahuzac åsamkat trovärdigheten för honom som minister i olika sammanhang. Inte blev det bättre när det avslöjats att president Hollandes kampanjkassör var innehavare av bankkonton i ett skatteparadis.

Hollande har presenterat åtgärder för att bekämpa korruption och skattefusk samt göra det politiska livet mer genomskinligt men många detaljer är oklara. Politiker har på eget initativ redovisat sin ekonomi.    

Och Cahuzac har uteslutits ur socialistpartiet.