Fransk arbetsmarknadsreform går arbetsgivarnas väg

Nationalförsamlingen har nyligen beslutat om en större arbetsmarknadsreform, uppbackad av arbetsgivarna men avvisad av den största fackliga centralorganisationen. 

Men först några rader om veckan som gått och morgondagen.

På Place de la liberté i Brest samlades 1 maj-folket. Det var fackliga från CGT, FO, Sud solidaires, med flera. Vänsterpartister, kommunister och några socialister. Ligue de droits de l’homme (föreningen för mänskliga rättigheter) argumenterade för utomeuropeiska invandrares rösträtt i lokalvalen. De fackliga manifesterade mot arbetsmarknadsreformen ANI (mer om det nedan, jag träffade en socialist, anställd på arbetsinspektionen, som lämnat Socialistpartiet på grund av det) och kören “Peuple et Chansons” sjöng politiska visor.

Imorgon samlas vänstern till demonstration i Paris inför ettårsdagen av presidentvalet som såg François Hollande knappt segra över Nicolas Sarkozy. Det är en demonstration för en “sjätte republik” på initiativ av Jean-Luc Mélénchon (en av två partiledare för Parti de gauche) som uppmanar folk att ansluta sig till en “coup de balai sur ce système”, att sopa bort det här systemet. Mélenchon är bildad och intelligent men använder ett yvigt, direkt och ibland rått språk för att nå ut till väljargrupper som annars lockas av Nationella frontens anti-etablissemangsjargong. "Bort med dem alla" (qu'ils en aillent tous") är titeln på en av hans böcker. Han lämnade Socialistpartiet 2008 efter trettio år som medlem (han var bland annat minister i Jospins regering och senare senator) och var framgångsrik presidentkandidat för vänstern. Förutom frontalangrepp på den radikala högern kritiserar han ofta "Solférino-partiet" (som han kallar Socialistpartiet efter deras adress i Paris, rue de Solférino) för dess högervridning och maktspel. 

Lagom till denna manifestation har EU-kommissionen gett Frankrike ytterligare tid på sig att minska budgetunderskottet till 3%. Hollande gick till val på att uppnå det redan i år, nu är det 2015 som gäller. Sett till det trängda läget, med nolltillväxt och rekordarbetslöshet, fanns det nog inget val. Och Frankrike är ju inte Grekland eller Portugal. Vad skulle inte social oro i eurozonens andra land kunna innebära i ett läge där den politiska makten slår nya bottenrekord i förtroendemätningarna? En anledning till det låga förtroendet kan bero på bristande kommunikation. Hollande har hårdnackat försvarat treprocentmålet – även mot egna trilskande ministrar, Jean-Luc Mélenchons vänster, otaliga ekonomer och experter – tills han var den siste som trodde på det.

Fransk flexisécurité

Vid sidan av homoäktenskap som fått stor uppmärksamhet och debatterats i timmar i Nationalförsamlingen har arbetsmarknadsreformen drivits igenom köksvägen med minimal behandlingstid. Det handlar om ny lagstiftning för att "trygga jobben" (loi de sécurisation de l’emploi) och införande av “flexisécurité”. Här en artikel i Le Monde om förfarandet.

I grunden finns en överenskommelse från den 11 januari (ANI, Accord national interprofessionnel) mellan några av arbetsmarknadens parter; arbetsgivarföreningen MEDEF och de fackliga centralorganisationerna CFDT, CFTC, CFE-CGC. 

Noterbart är att det största facket, CGT och det tredje största, FO, inte står bakom överenskommelsen.

Bakgrunden är åsikten (bland annat företrädd av arbetsgivarna) att arbetskraftskostnaden i fransk industri måste sänkas. Industrin har gått från 26% av alla anställda 1980 till 12,6% idag. Gruv-, stål-, textil- och bilindustrin har drabbats hårdast. Handelsbalansen är negativ sedan tio år. Här är en artikel i Le Monde (på franska). 

Experterna tvistar om huvudorsaken; är arbetskraftskostnaderna för höga eller beror det på industristrukturen? De som hävdar att det beror på arbetskraftskostnaderna menar att skatterna är för höga och välfärden för generös vilket driver upp företagens kostnaderna, medan de senare hävdar att fransk industri är alltför inriktad på billiga volymvaror istället för mer exklusiva högstatusprodukter (tex billiga dussinbilar jämfört med tyska lyxmärken, fransk produktivitet är annars i niva med den tyska).

Det Le Mondes artikel inte tar upp är kostnaden för fransk industri för hundratals miljarder euro i aktieutdelningar och groteskt höga VD-löner (till exempel krisande bilföretaget PSA som stänger en fabrik och tar emot statligt stöd samtidigt som de gjort frikostiga aktieutdelningar).

När Hollandes regering tillträdde beställde premiärministern en rapport av förra chefen för SNCF och EADS, Louis Gallois. Det tyngsta förslaget handlade om att sänka arbetsgivaravgifterna. Regeringen tog fasta på det; företagen får en skattesänkning på 20 miljarder euro på lönekostnaderna. Det finansieras av höjd moms trots att socialisterna gick till val på motsatsen.

Flexisécurité innebär att arbetsmarknaden ska främja två tillsynes motstridiga mål; ökad flexibilitet för företagen och ökad trygghet för arbetarna. Nordiska arbetsmarknader lyfts ofta fram som exempel. En annan nyhet är partsautonomi, där arbetsmarknadens parter ska göra upp om villkoren med minimal statlig inblandning. Det är något av en revolution i Frankrike där annars lagstiftning ses som överordnad.

Innehåll och kritik

Den viktigaste förändringen är möjligheten för företag att under vissa omständigheter sänka lön och arbetstid istället för uppsägningar, genom ett sorts krisavtal, nagot som även Sarkozy föreslog men som da  kritiserades av socialisterna i opposition. En anställd har ju utgifter (hyra, el, telefon, bil m.m.) som inte sänks samtidigt.. Och kritiker på vänsterkanten pekar också på att det är ett avsteg från principen att avtalen på arbetsmarknaden inte ska vara sämre än lagstiftningen.  

Huvudsakligen stöder jag mig på arbetsinspektören Gérard Filoches kritik (här är hans blogg och här är hans genomgang av lagen, artikel för artikel, pa franska). Han är också ledamot av Socialistpartiets ledning men mycket kritisk till ANI.

Förbättringar (men ibland bara till namnet)

- Alla anställda ska omfattas av sjukförsäkring från och med 2016. Det har många anställda i små företag saknat. Men det öppnar upp för privata försäkringsgivare och sjukförsäkringens täckning är inte garanterad, den ska preciseras i ett senare skede.   

- Den som tar ett tillfâlligt jobb förlorar inte rätten till a-kassa. Men med lägre nivåer.

- A-kasseavgiften för arbetsgivare som tillsvidareanställer unga (under 26 år) sätts ner till noll under fyra månader.

- Tillfälliga anställningar kortare än tre månader beskattas hårdare (men många anställningsformer är undantagna).

- Deltider ska omfatta minst 24 timmar per vecka. Kritik: undantagen är många; studenter,  hushållsnära tjänster osv och arbetsgivaren ges stora befogenheter att förlägga arbetstid..

- Kompetenskonton med rätt till 20 timmars utbildning för varje anställningsår. Anställda utsätts emellertid för ständigt ökade subjektiva kompetenskrav (“livslångt lärande”) samtidigt som objektiva parametrar (yrkesexamen, anställningsår osv) avvecklats; avarter av individuell lönesättning...

- Möjlighet för den anställde att ta tjänstledigt för att prova ett nytt jobb. Kan användas som påtryckning mot arbetstagare. Endast rätt att återfå “likvärdig” anställning.

Försämringar (eller ökad flexibilitet för arbetsgivarna)

- Ökade möjligheter för arbetsgivaren att omplacera en anställd, geografiskt och till nytt jobb (den som motsätter sig kan bli uppsagd av ekonomiska skäl).

- Krisavtal som öppnar för sänkt lön eller arbetstid under maximalt två år med hänsyn till det ekonomiska läget.

- Förenklade uppsägningsförfaranden

- Kortare preskriptionstider för arbetskonflikter. Från fem år till 24 eller 36 månader beroende på typ av konflikt.

- Försök med en ny anställningsform (tillsvidare, med inaktiva perioder utan rätt till a-kassa)

Övrigt

- Underlätta för en nedläggningshotad verksamhet att drivas vidare (exempelvis som löntagarkooperativ eller statligt)

- Ökad information och samråd med löntagarrepresentanter. Låter bra men djävulen gömmer sig i detaljerna; arbetstagarna/facket saknar sanktionsmöjligheter och sånt som tidigare var lagreglerat ska avtalas, exempelvis tidsfrister för olika åtgärder, kostnad för löntagarkonsult som tidigare bekostades av företaget ska tas ur de partsammansatta organens budget osv.

Ovanstående är inte helt uttömmande men de huvudsakliga och viktigaste punkterna. 

Arbetsmarknadsreformen beskrivs iallafall som en stor förändring och ett led i en socialdemokratisering av Frankrike. Tidpunkten kunde kanske varit bättre. Att delegera normgivningsmakt till arbetsmarknadens parter i ett läge där facken är svaga och splittrade öppnar för arbetsgivarna att diktera villkoren. Styrkeförhållandet är inte till arbetets fördel. 

MEDEF har också förklarat sig nöjda.