tisdag 29 oktober 2013

Regeringen backar om vägskatten écotaxe

Bretagnes bönder och livsmedelindustri demonstrerade ju våldsamt i lördags mot en kommande vägskatt på tung trafik, något som jag skrev om tidigare. Och idag backade alltså premiärminister Jean-Marc Ayrault efter ett möte med folkvalda från Bretagne på sitt kontor i  Hôtel Matignon. L’écotaxe, som vägskatten kallas, skjuts upp på obestämd tid. Och det gäller för hela landet.

I ett tal efter mötet sa Ayrault bland annat, efter att ha räknat upp den senaste tidens regeringsinitiativ för att lösa krisen i Bretagne: 

« Det är bara att konstatera att samarbetet mellan olika aktörer som har varit Bretagnes styrka, idag är blockerat. Blockerat på grund av en enda fråga: l’écotaxe. » 

Och vidare 

« alla vet att l’écotaxe inte är orsak till krisen. Den har inte ens börjat gälla! /.../ Men den väcker frågor om tillämpningen som inte den förra regeringen förutsett. » 

Han uppmanade alla aktörer att ta sitt ansvar, samarbeta och komma till förhandlingsbordet och betonade hur modig han och regeringen varit som lyssnat på kritiken men att l’écotaxe inte avskaffas, bara skjuts upp. Alla tunga jordbruks- och fisketransporter ska dock undantas och särskild hänsyn tas till regioner i periferin.

President Hollande uttalade sig på statsbesök i Slovakien att vägskatten är en god princip, men att dess införande måste få ta den tid som behövs för att uppfylla vissa villkor som ska diskuteras (enligt Le Monde).

Från socialisternas regeringspartner miljöpartiet EE-LV kom kritiska kommentarer och Noël Mamère, som nyligen hoppat av partiet, ifrågasatte regeringsmedverkan. « Miljön har blivit regeringens syndabock » sa han på France Info ikväll.

Och visst har l’écotaxe blivit en syndabock och symbol för jordbrukets och livsmedelsindustrins kris i Bretagne. Så här skriver kolumnisten på Ouest-France, Michel Urvoy, på sin blogg:

« Att förminska det bretagnska jordbrukets problem till l’écotaxe är således en osanning. Den kommer att öka transportkostnaderna med i genomsnitt 4,1%, de motsvarar i sin tur 10% av kostnaden för de transporterade produkterna. I slutändan skulle den bara öka produktens pris med 0,5% (1 centime på en camembert för 2 euro). »

Krisen i jordbruket och livsmedelsindustrin handlar, enligt den allmänna uppfattningen, om en ohållbar ekonomisk modell; ett produktivistisk volymbaserat jordbruk utan produktförädling, låglönekonkurrens inom och utanför EU, minskade EU-stöd, otillräckliga investeringar och dåliga företagsbeslut, företag som agerar var för sig istället för att samarbeta osv.


Även om beslutet antagligen är det minst dåliga den pressade regeringen kunde ta, visar det på en av svagheterna med det franska beslutsfattandet. Lagstiftningen ändras ständigt vilket minskar förutsägbarheten och knappast ökar företagens investeringsvilja.

måndag 28 oktober 2013

Politisk fiktion (och verklighet) à la française; Doutes. Chronique du sentiment politique.




I kvarteret ligger biografen les Studios, vars tak dominerar bakgården där katterna springer in och ut ur bions bakdörr. En annan gång ska jag berätta om hur grannsämjan stod på spel på grund av dem..

Igår gick jag på premiären för filmen « Doutes. Chroniques du sentiment politique » (Tvivel. Krönika över politiska stämningar). Här kommer några intryck av filmen och den efterföljande diskussionen mellan publiken och regissören Yamini Lila Kumar och en av skådespelarna tillika hennes make, Christophe Barbier. Han är mer känd som politisk superkommentator och chefredaktör för veckomagasinet L’Express. Hon har en bakgrund som kommunikationschef hos Hermès. Ett av det parisiska mikrokosmosets höjdare med andra ord, på snabbvisit i den franska öknen.*  

Filmen följer två par under perioden 2006 – 2012 i närbild, hemma, under middagar, hos psykiatern, i dialoger eller monologer. Deras humör och relationer svänger i takt med vänsterns upp- och nedgångar, från kampanjen inför valet 2007 där socialisten Ségolène Royal förlorade mot Nicolas Sarkozy, via Dominique Strauss-Khans (DSK) ödesdigra hotellbesök i USA, socialisternas primärval och fram till presidentvalet 2012. Barbier spelar den neutrale opinionsanalytikern Chris, vars hustru, historikern Judith kämpar med sin tro på vänstern. De umgås med journalisten Paul (som spelas av artisten Benjamin Biolay) som sörjer förorten Levallois förborgerligande och inte står ut med vännen Chris cynism, samtidigt som han avgudar DSK och till och med lyser upp när hans unga partner, skådespelerskan Albertine, avslöjar att hon har en affär med DSK. Allt för att få honom att rycka upp sig.

Dialogen är späckad av politiska referenser och pendlar mellan idealism och cynism. Det dricks många glas vin och Biolay muttrar bittert mellan blossen. Det privata och det politiska går in i varandra.

Efter filmen anländer Yamina Lila Kumar och Christophe Barbier till biosalongen, han i sin karaktäristiska mitterrandskt röda halsduk. Barbier inledde om den typiskt franska, passionerade inställningen till politik och när jag fick mikrofonen för att fråga om de riktade sig till någon särskild publik – och nämnde att jag inte trodde en sån här film skulle göras i Sverige - fick jag först ett politiskt svar om hur Socialistpartiet ideologiskt letar förebilder i en medelväg mellan en anglosaxisk modell och en svensk modell som inte längre är så framgångsrik. Angående politisk fiktion trodde han dock att den var lika het i norden och nämnde danska serien Borgen. Men skulle verkligen en film som Doutes kunna göras i Sverige? Angående publiken menade Kumar att filmen riktade sig till alla och att politik kan passionera både vanligt folk och medelklassen.

Kumar berättade också att hon snappat upp konversationer på kaféer i Paris och visst känns tongångarna igen från de senaste årens berg- och dalbana kring den franska kaviarvänstern. I en scen erkänner Judith, ”som aldrig kommer rösta på något annat än vänstern” att Sarkozy gav henne gåshud när han i ett tal inför valet 2007 nämnde Jaurès och Blum (två historiska vänsterfigurer), medan vänstern var avideologiserad. Senare, när luften gått ur Sarkozys illusion frågar hon sig hur de kunde ha tagit så fel. Judith förkroppsligar tanken att vänsterns problem går djupare, ända tillbaka till andra världskriget, vilket scenen hos psykiatern illustrerar. Där berättar hon om en dröm och en ordväxling med Mitterrand om hans vänner från Vichy-regimen. Där svensk vänster moraliserar över högerns mindre ärofulla historia (som Nymoderaterna för inte så länge sedan försökte försköna) kan fransk vänster knappast ge moraliska historielektioner (men gör det förstås ändå).

De trodde båda att det skulle vara svårare att göra en liknande film om högern. Barbier menade att där finns mindre ämne för en film, fransk vänster drabbas alltid av svekdebatt när man går från opposition till regerande. Högern har inga samma problem. När de enats om en ledare sluter alla upp. Och att vara vänster är i större utsträckning en identitet, tänker jag. Gränsen mellan det privata och det politiska är otydligare. Deras ståndpunkt förvånar mig ändå lite. Kan man inte göra intressant fiktion om högerns folk? Lite som den svenska serien Solsidan, även om den inte är direkt politisk om jag har förstått rätt (har inte följt serien men skulle inte bli förvånad om någon av karaktärerna har nymoderat partibok och att åtminstone någon scen handlar om det). Kumar och Barbiers svar är kanske mer ett symtom på vänsterns kulturella monopol. Hade kultursektorn haft fler högersinnade kanske de hade kunnat göra en liknande sak.

Filmen är nog inget storverk även om den är habilt gjord. Om den blir en publikframgång stärker det tesen om fransmännen som ett passionerat politiskt folk, alternativt bekräftar det boboiseringen av biobesökarna (Bobo, av borgerlig bohem, dvs en snobbig medelklass med vänstervärderingar, en biobesökande champagne- och kaviarvänster, som går dit för att se sig själva i spegeln?)

Kumar talade om politik som teater. När det borde handla om något annat, tänker jag och ser nyhetsbilderna framför mig från böndernas demonstration mot en ny vägskatt dagen innan.  Den här filmen får mig snarare att tänka på Marie Antoinettes tvivel..  

Barbier bjöd förövrigt publiken på en politisk dagskommentar om François Hollandes filosofi; han förlitar sig på kursen i nationalekonomi som han pluggade på elitskolan ENA om femåriga konjunkturcykler och hoppas att ekonomin vänder snart. När resultatet dröjer ägnar han sig åt små sociala brandkårsutryckningar. (Det påminner om Göran Perssons spådom att ”jobben kommer”, försent för att förhindra valnederlaget 2006. François Holland har större marginal, valet är inte förrän 2017, men så är problemen djupare och ingen president under femte republiken, sen 1958, har haft så dåliga opinionssiffror).

Redaktören för L'Express utesluter inte ett revolutionärt läge om konjunkturen inte vänder inom något år. 

* Efter geografen Jean-François Graviers verk "Paris et le désert français" (Paris och den franska öknen) från 1947. Brest är ingen öken (och med tanke på läget vid havet faller liknelsen platt, det handlar om centralismen kring Paris) dessutom har det vissa uppenbara fördelar att bo långt utanför Paris ringled.. även om staden har sin charm. 

Bretagnes bönder i uppror mot vägskatt

Våldsamma drabbningar mellan demonstranter och polis, tårgas, skadade.. Man skulle kunna tro att det handlade om huliganer eller förortsupplopp, men scenen utspelades på motorvägen i höjd med Pont-de-Buis, mellan Quimper och Brest i Finistère i helgen. Demonstranterna, ett tusental bönder och åkare hade samlats för att protestera mot l'écotaxe, en ny vägskatt, och deras främsta vapen var kålhuvuden, ägg och traktordäck. Och regeringen verkar beredd att backa.

Händelserna beskrivs i en rikligt illustrerad artikel i Ouest-France men har också toppat riksmedia under helgen. Kolonnen med traktorer och fordon ska ha varit fyra kilometer lång när demonstranterna begav sig av för att förstöra en metallbågar som rests över vägen, anordning och symbol för den nya skatten för tung trafik som ska börja gälla från 1 januari (écotaxe). Det var den enda intakta metallbågen sedan de två andra förstörts tidigare. Gendarmer hade beordrats ut för att försvara bågen.

Fordonsskatten beslutades redan under förra regeringen men genomförs först nu. Intäkterna är vikta för investeringar i vägar och järnvägar och skatten ska få transportörerna att välja andra, mer miljövänliga transportssätt.

Motståndet har vuxit under året, anförda av Collectif pour l’emploi en Bretagne (kollektivet för jobb), en samling av åkare, bönder, företag och intresseorganisationer. Bland annat ingår FDSEA, den lokala avdelningen av det mäktiga bondefacket. Kollektivet menar att Bretagne drabbas extra hårt på grund av de längre avstånden till marknaden och i bakgrunden finns också krisen i jordbruket och livsmedelsindustrin som står för en tredjedel av regionens ekonomi.

Bretagne har redan fått en sänkning av skatten och flera undantag. Finistères departementsfullmäktige (med socialistisk majoritet) har gått längre och kräver att skatten skjuts upp och utreds och ett åttiotal parlamentariker i nationalförsamlingen har motionerat om dess avskaffande. Efter lördagens demonstration har regeringen aviserat ytterligare lättnader, i samband med att den backar om nya skatter på olika sparformer. Oppositionen anklagar regeringen för amatörism, regeringen svarar att den lyssnar på kritiken.

Översatt från Ouest-France:
I en intervju med Ouest-France beklagade Finistères prefekt Jean-Luc Videlaine « demonstrationens våldsamhet, av folk som offentligt har bekräftat att de skulle sopa undan gendarmerna ». Prefekten, som konstaterade att motståndet intensifierats den här lördagen den 26 oktober och bedömde att demonstranterna var ett tusental personer, ironiserade över ryktet som spreds under en halvtimmes upphåll i demonstrationen. « Det är såklart osant att jag hade kunnat begära Paris tillstånd att tilllåta demonstranterna montera ned metallbågen! » 

Thierry Merret, ordförande för den lokala avdelningen av bondefacket, FDSEA i Finistère:« Vi har tömt de fyra sista släpvagnarna med kålhuvuden, men vi stannar kvar. Vi är  fortfarande här för vi är fästa vid vår bygd. Staten har svarat oproportionerligt. Vi har blivit beskjutna av tårgasbomber. Demonstrationen handlar om framtiden för Bretagnes ekonomi. Det är därför som demonstranterna inte vill ge sig av. Jag befarar att demonstrationen i Quimper nästa lördag kommer att sluta illa på grund av Paris autistiska attityd. »