Anna Lindh, i det enskilda och kollektiva minnet

Idag är det tio år sedan Anna Lindh, dåvarande utrikesminister, mördades. Det väcker minnen till liv. Det var i slutskedet av EMU-omröstningen och nog lade det sordi över kampanjen, oavsett om man var med Anna Lindh på ja-sidan eller som jag själv på nej-sidan. Tio år. En händelse som så starkt etsar sig fast i minnet förflyttar mig tio år tillbaka i tiden, till en annan person, den jag var då, till ett annat land, en annan värld.

Mycket har hänt sedan dess, både i ens eget liv och andras. Särskilda händelser eller företeelser löder samman det offentliga skeendet - landets eller världens historia - med ens egen personliga historia. Jag har klara minnesbilder av mordet på Olof Palme, trots att jag var så liten.

Nu är det inte bara mord och hemskheter som blir milstolpar, andra minnesbilder av det omgivande blandas med mer intima minnen. Alla bär vi på vår egen, unika historia samtidigt som vi delar den med många i vår omgivning. Vissa saker delar vi med miljarder andra människor. Samhällen vilar på det gemensamma kollektiva minnet i samspel med andra fundament som geografi, språk, etnicitet, statsskick, kultur, ekonomi osv. 

I mitt minne var Anna Lindh en politiker i takt med sin tid, på gott och ont; hon personifierade (eller personifierar, idag?) socialdemokratins framtidshopp som utmanades när Fredrik Reinfeldt och Nya moderaterna senare tog initiativet. Kanske hade hon gett honom en tuffare match, kanske inte. Det får vi aldrig veta.