Räknefel till grund för åtstramningspolitiken?

Två meriterade forskare vars rön varit bibelord för nedskärningsargumenterande politiker ertappades nyligen med grova beräkningsfel i sina kalkyler. Det borde kasta en gnutta tvivel över den stränga, europeiska synen på statsskuld och budgetunderskott. Och det visar än en gång att nationalekonomin inte är en exakt vetenskap.

Såhär skriver Torbjörn Hållö, LO-ekonom, i SVD (artikel läst på nätet, under debattvinjetten brännpunkt, här)

Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff är två mycket inflytelserika amerikanska ekonomer. År 2010 presenterade de en rapport som påstods visa att länder med en offentlig skuld som överstiger 90 procent av BNP historiskt har haft låg eller till och med negativ tillväxt. Resultatet togs till intäkt för slutsatsen att länder med höga skulder inte bör bedriva stimulanspolitik, eftersom skulderna håller tillbaka den ekonomiska tillväxten, istället bör länderna fokusera på att snabbt sänka sin offentliga skuldsättning.Reinhart och Rogoffs forskningsresultat har haft enormt genomslag. Det har blivit en etablerad sanning bland många ekonomer och politiker att om ett land når en skuld på över 90 procent så har det en mycket negativ effekt på ekonomisk tillväxt

/…/

Men nu visar det sig att Reinhart och Rogoffs resultat baseras på märkliga metoder och räknefel i Excel. En ny rapport (15/4 2013) från forskare vid University of Massachusetts visar att Reinhart och Rogoff dels exkluderat data som pekar i en annan riktning, dels vägt om data så att det passar deras syfte, samt därtill räknat fel genom att programmera fel i Excel.När forskarna vid University of Massachusetts korrigerar de märkliga metoderna och räknefelen så visar det sig att länder med en skuld på över 90 procent av BNP har haft en genomsnittlig tillväxt om 2,2 procent och inte -0,1 procent som Reinhart och Rogoff hävdat. Forskarna vid University of Massachusetts konkluderar därtill att det inte finns någon brytpunkt där skuldnivån blir så hög att tillväxten börjar sjunka

I Frankrike är det förstås högst relevant då statsskulden närmar sig 90% av BNP (i USA är den över 100% och i Japan 230%). För Sveriges del är det kanske mindre viktigt, statsskulden (knappt 40% av BNP) är låg i ett europeiskt sammanhang, men det handlar om synen på skuldproblematiken. 

DN skrev om Rogoff och Reinhards numera felaktiga rön 2011, här. Och i en artikel i The Guardian beskrivs Rogoffs och Reinhardts inflytande över amerikanska politiker, här. De båda forskarna erkänner betydande (significant) fel i deras beräkningar men hävdar att det inte ändrar slutsatserna i grunden, läs deras förklaringar här.

Det sunda förnuftet säger att det inte är oproblematiskt med alltför hög skuldsättning. Den som är satt i skuld är inte fri, som Göran Persson sa. Men avslöjandet är inte av ringa betydelse i en situation där det sociala priset är högt för åtstramningspolitiken som sker i skuldsaneringens namn.

Nationalekonomin har nästan status som överideologi, på gränsen till religion och jag undrar om det inte delvis beror på vår syn på matematiken. Imponerande ekvationer och modeller gör nationalekonomin svårgenomtränglig för en oinsatt (och, hemska tanke, även för några av våra politiska makthavare!). Det som i grunden är sociala, kulturella och politiska relationer, som avgörs av intressekamp, kläds i förment objektiva siffror och tabeller. Det gäller inte all nationalekonomi men sättet som den används och torgförs på. Den bilden är jag nog inte ensam om att ha.

Politiseringen av nationalekonomin är välkommen. Det blir förhoppningsvis svårare för opinionsbildare och politiker att gömma sig bakom objektivitetens sken när de bedriver intressepolitik.

För vilka vinner och vilka förlorar på underskottsexorcismen ? Svaret säger något om de politiska prioriteringarna i Europa och vilka som leder klasskampen.