Kulturrevolution

Här hade jag tänkt skriva om de arbetsmarknadsreformer som nationalförsamlingen nyligen röstat om. Men först mer om svallvågorna efter affären Cahuzac (se förra inlägget). Arbetsmarknadsreformerna får ett eget inlägg vid senare tillfälle.

Idag publicerades ministrarnas förmögenheter på regeringens hemsida (här) som en följd av skandalen . Något av en kulturrevolution om man ska tro kommentarerna i media. Först själva fakta; tre av ministrarna kvalificerar sig för förmögenhetsskatt och rikast är utrikesministern Laurent Fabius (6 miljoner euro), äldreministern Michèle Delaunay (5,4 miljoner och som uttalat att offentliggörandet varit en "prövning") och arbetsmarknadsministern, Michel Sapin (2,15 miljoner). Sex ministrar har tillgångar över en miljon euro men alla är inte så rika, speciellt de yngre ministrarna. Le Monde konstaterar i en artikel (här, på franska) att många är fastighetsägare men också skuldsatta. Redovisningen omfattar fasta och lösa tillgångar, de flesta redovisar exempelvis sina bilar men justitieministern Christiane Taubira har gått ett steg längre och redovisar sina tre cyklar till ett värde av 200 euro.

"En demokratiskt sett unik händelse" (un évenement démocratique inédit) enligt journalisten Philippe Martinat som deltog i Nicolas Poincarés radioprogram på Europe 1. Martinat pekade på den kulturella skillnaden i synen på öppenhet och jämförde med Sverige och Danmark där man kan se in genom fönstren medan fransmännen drar för gardiner för att hindra insyn (det kan jag bara hålla med om, det är sällan man kan se in i folks kök eller vardagsrum och framför många hus tronar höga portar). Och vad gäller myndigheter är Frankrikes offentlighetsprincip inte lika radikal som den svenska.

Det blir särskilt tydligt när det handlar om privatekonomin. Krönikören David Abiker konstaterade att fransmännens förhållande till pengar är komplicerat, det anses fult att vara rik med undantag för lottovinnare, artister och idrottsmän. Philippe Martinat menade att det handlar om att Frankrike traditionellt är ett böndernas land, präglat av katolicismens fattigdomsideal och med ett marxistiskt överjag. Han har förövrigt skrivit en bok vars titel är identisk med François Hollandes kända uttalande för några år sedan (“je n’aime pas les riches”, jag tycker inte om de rika). Philippe Poutou, från det radikala partiet NPA (Nouveau Parti Anticapitaliste) satte fingret på vad det kanske handlar om, egentligen: den franska politiska klassens avstånd till vanligt folk och att uppmaningen att dra åt svångremmen i dessa kristider från en minister som själv har en euromiljonförmögenhet, ça passe mal..

Regeringen vill utöka redovisningsskyldigheten att gälla även nationalförsamlingens ledamöter men möter på motstånd både från höger och vänster. Kraven på öppenhet är lätt att kringgå - Cahuzac hade knappast anmält sitt utländska bankkonto - och vädjar till människors låga voyeuristiska instinkter och behov av syndabockar menar de i stil med förre ministern Benoist Apparu (UMP) eller nuvarande talmannen Claude Bartolone (PS).

Det må ligga något i det, men ibland är argumenten svaga för skyddet och bevarandet av privilegier..



Uppdatering: Ikväll meddelade Jérôme Cahuzac att han avsäger sig platsen i nationalförsamlingen. I intervjun på BFMTV säger han sig ha begått ett stort misstag, redan när han tackade ja till uppdraget som budgetminister. Nu ber han om förlåtelse. Men på frågan vad president Hollande visste svarade han att han "är omedveten om vilken grad av kännedom som han hade om affären". Ett svar som redan gett upphov till spekulationer.

Uppdatering 2: DN skriver om gåslevervänster.