Gisslandramat i
Algeriet har fått sin blodiga upplösning samtidigt som den franska militära
insatsen i Mali, operation « Serval », går in på sin tionde dag. Frankrike
står återigen i världspolitikens centrum efter kriget i Libyen 2011. Jag passar
på att återuppväcka bloggen, tänker att om jag sätter intrycken på pränt kanske
jag får en bättre överblick över dramat som skakar Mali men där hela regionen
tycks inblandad och de arabiska årstiderna snabbt avlöser varandra. Det är lätt
att slentriankonsumera massmedias kommentarer, intervjuer och
lägesbeskrivningar annars. Det här det första inlägget av flera, och jag börjar
« bakvägen » med krigets konsekvenser för fransk inrikespolitik och
president Hollandes ställning. Det kan tyckas vara en aspekt av underordnad
betydelse men får stort utrymme i fransk media.
På radio (France
Info) kommenterades igår den nya bilden av François Hollande. Han har tidigare
beskyllts för att vara mjäkig och oförmögen att ta svåra beslut. En jovial
byråkrat som gillar att dra vitsar och vars smeknamn var « Flanby »
efter namnet på en dallrig brylépudding. Själv framställde han sig som « normal
president » i motsats till hans yvige och hyperaktive företrädare. Men
presidenten har fått sitt krig och bildvalet i media syftar nu att framställa
honom allvarlig, bestämd och med kontroll över situationen. Statsmannamässig.
De som har följt
fransk politik och Hollandes tio år som ledare för socialistpartiet visste
förstås redan att han är en skicklig och habil maktspelare, men ofta har medias
bild en tendens att ersätta verkligheten. Bilden av presidenten är central ty
presidentposten, och följaktligen personen, symboliserar republikens enhet och
konstitutionen från 1958 ger presidenten stora befogenheter, särskilt i utrikes och
säkerhetspolitiken. Fransk politik är dessutom personfixerad, makthavarna från
höger och vänster rekryteras från samma elitskolor, Hollande är inget undantag.
Presidenten är två personer i en ; dels en människa av kött och blod och
dels den officiella, historiska personen och de båda smälter samma till en (det är inte
min teori om ledares « två kroppar », det var Ernst Kantorowicz som
1957 publicerade The King’s Two Bodies. A study on medieval
political theology).
I en politisk kommentar i Le Point, signerad Anna
Cabana, är rubriken « Hollande, président guerrier, c’est sa deuxième
chance ! ». Hollande som krigspresident, hans andra chans! Efter att Cabana konstaterat medias nya bild av Hollande säger hon :
« ..det intressanta är, och det är en minister
som sa det till mig igår, ‘det säger mycket om vårt kollektiva, monarkistiska
undermedvetna ‘. Frankrike är ett land som både tar död på sina kungar och
är monarkistiskt. Sen i fredags, sen Hollande förklarade krig mot terrorismen, är
det slut med den « normale presidenten », Hollande är hädanefter
en krigspresident och i Frankrike gillar vi krigspresidenter, varje gång ökar
de i opinionsmätningarna – de framstår som virila och modiga för att de går i
krig. Nu när Hollande krigar får han en ny auktoritet. »
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar