Riskabelt när Frankrike går in som ensamt västland i Mali

Jag fortsätter med ett inlägg om Frankrikes krig i Mali. Idag om funderingar kring varför Frankrike som ensamt väst-land går in med militär. Kanske skriver jag ytteligare något om Mali men framöver kommer jag skriva om andra saker också till exempel arbetslösheten och « flexicurité », det vill säga avtalet mellan arbetsgivarna och några av facken som regeringen lovat respektera trots försämrade arbetsvillkor för arbetarna, regeringens ekonomiska politik som kritiseras från vänster eftersom den bygger på skattesänkningar för företagen, frågan om homoäktenskap som ringlar sig fram i lagstiftningsprocessen och får förespråkare och motståndare att demonstrera på gator och torg, ett flygplatsbygge som skapat politisk turbulens på högsta nivå m.m.    

Frankrike har alltså gått in själv med militär i Mali och inte inom ramen för en FN- eller EU-trupp. Det var förvisso inte på eget initiativ ; Mali vände sig till Frankrike och bad om hjälp när den egen armé inte kunde stoppa de framryckande islamisterna. Att Frankrike går själv kan tyckas överraskande av flera skäl ;

Riskerna och kostnaderna : ett krig är aldrig riskfritt. Fransmännen räknar med att lämna över till afrikanska styrkor men om det inte går lika snabbt som de hoppas kan det lätt bli en politisk belastning. Frankrike kan stå inför ett nytt utdraget ökenkrig. Landet står inför en svår budgetsanering och det blir en pedagogisk utmaning för politikerna att försvara krigsutgifterna. I den officiella retoriken understryks att andra västländer bidrar med resurser och mellan raderna kan man förstå att franska intressen hotas om islamisterna tar över i Mali.

Anklagelser om nykolonialism : Frankrike försöker som bäst göra upp med sitt koloniala förflutna, det som kallas « Françafrique »,  i en lång och utdragen process med återkommande debatter om den historiska skulden. President Hollande sa nyligen att Frankrike inte ska agera polis i Afrika när han var pa statsbesök i Algeriet. Men hotet från jihadisterna väger tyngre och Mali har själv vänt sig till Frankrike vilket legitimerar aktionen i den franska maktelitens ögon (trots att Malis interim-president innehar posten efter en statskupp !) De styrks antagligen i sin övertygelse då malierna välkomnar de franska soldaterna. Det går hursomhelst inte att göra sig fri från misstanken att det också handlar om nykolonialistiska skäl (läs t ex DN-artikeln « uran tung faktor i Mali-kriget »). Det är kanske till och med ett tungt vägande krigsmotiv men om det vet vi väldigt lite då den officiella propaganda bara talar om « krig mot terrorismen ».  

Undergräver idén om ett EU-försvar : Idag firas 50-årsdagen av Elysee-fördraget mellan Tyskland och Frankrike, EUs kärnländer. Men bade Tyskland och EU är väldigt frånvarande i Mali-insatsen. Franska politiker, särskilt socialisterna, brukar omhulda idén om ett gemensamt EU-försvar. Flera länder ställer förvisso upp med logistik, humanitär hjälp osv, men det här är ljusår ifrån en koordinerad militär EU-insats. En artikel på franska internationella radions hemsida från november hade rubriken « Mali, ett test för att lansera ett europeiskt försvar ». Den speglar den franska önskan om starkare militärt samarbete. Det här är kanske den svagaste punkten i insatsen och kritiseras av politiker från högeroppositionen som annars stöder insatsen. Fast i förhållande till just Tyskland påminner Mali-kriget om att Frankrike, som må vara « lillebror » ekonomiskt, är i jämn nivå eller till och med en större makt på den utrikespolitiska scenen (läs tex Le Mondes kommentar på franska här).