Miljöministern sparkad efter budgetkritik

Idag är en vanlig, normal dag i Brest. Ljusgrå himmel och fuktiga regnmoln sveper förbi. En och annan åskknall. Men de soliga sommardagarna ska komma tillbaka, lovar Météo France. Jag hoppas det eftersom en gammal kompis från Sverige kommer till Brest ikväll, via Paris och TGV, snabbtåget, för några dagars semester.

Det händer mycket nu som jag åtminstone ytligt försöker följa med i. Upproren i Turkiet och Brasilien (tecken på ekonomisk växtvärk?), franska rättsskandaler (Tapie-affären, den kommer jag återkomma till) och svensk politik nu när det är Almedalsvecka.. Och just när jag skriver kommer nyheten att den franska miljöministern sparkas ur regeringen. Jag hade redan ett inlägg på gång om statsbudgeten för 2014 - den officiella anledningen till att hon tvingas gå är hennes kritik av den - så ämnet var givet.

Totalt ska 14 miljarder euro sparas på en budget som omfattar 374 miljarder euro. Ingen struntsumma. Frankrike är inte Grekland eller Spanien men logiken kan visa sig vara lika felaktig, nämligen  att åtstramningar och nedskärningar ska minska budgetunderskott och statsskuld. Tvärtom ökar de när ekonomin bromsar in; Frankrike har exempelvis redan fått uppskov i två år från EU-regeln att budgetunderskottet får vara max 3% av BNP trots att François Hollande länge svor heliga eder på att målet skulle uppnås redan i år och nedskärningarna började redan under Nicolas Sarkozys mandatperiod.

Miljöministern Delphine Batho har alltså sparkats ur regeringen efter att ha kritiserat budgeten. Miljöministeriets anslag minskades med 7% eller 500 miljoner euro på en budget på 7,6 miljarder euro. Och nyligen meddelade regeringen att planerade järnvägssatsningar skjuts upp. Enligt Le Monde sade Batho i en intervju i radiokanalen RTL:

"Ce budget est mauvais (...) Dans le moment actuel, quand tout va mal, les Français ont besoin d'espoir, de perspectives d'avenir et, donc, c'est un chantier très important dans ce quinquennat [...] Il y a un affichage qui n'est pas bon. (...)L'écologie est-elle bien une priorité ?"

Översatt, ungefär: "Den här budgeten är dålig (...) I dessa tider när allt går dåligt har fransmännen behov av hopp, framtidsperspektiv och det är alltså en otroligt viktig uppgift under den här mandatperioden [...] Den här framställningen är inte bra (...) Är verkligen ekologin en prioritet?"

De gröna, som ingår i regeringen hamnar i en pinsam sits. Hur kan de stanna kvar när miljön nedprioriterats så till den grad att ministern (en socialist) tvingas gå? För även om det kan finnas andra faktorer bakom avgången (Batho tillhörde inte Hollandes närmaste krets, hon stödde Ségolène Royal tidigare) så kopplas det direkt till budgetprioriteringarna. Yves Cochet, en grön politiker vill att partiet ska hoppa av regeringssamverkan. Men en parlamentsledamot, Eva Sas citeras i Le Monde; "det är inte i vårt DNA att vara ett protestparti". Och mitt intryck är att De gröna i Frankrike är mer av ett habilt maktparti än en protesterande gräsrotsrörelse.

En annan framskjuten sektor som drabbas är kulturen, vilket inte är utan symbolik efter vänsterns satsningar på 1980-talet. Försvaret klarar sig med en mindre minskning men inte utan att ordförande för försvarsutskottet i Nationalförsamlingen (och ledamot för den valkrets i Brest där jag bor) tidigare gick ut och kritiserade planerade nedskärningar i skarpa ordalag.

Alla sektorer drabbas dock inte. Skolan och rättsväsendet får mer pengar när Hollande försöker både gasa och bromsa samtidigt. Sarkozy kritiserades för att skära rakt av (det kallades RGPP, révision générale des politiques publiques och innebar att bara en av två statsanställda som gick i pension ersattes). Hollande har behållit målet men anställer fler lärare vilket innebär att andra sektorer måste dra ner mer. Tillsammans med försiktiga avregleringar av arbetsmarknaden och omprioriteringar i ekonomin försöker den rödgröna regeringen modernisera landet inom ramen för vad som tycks vara en allenarådande europeisk, liberal, samhällsmodell (i den mån en europeisk modell existerar). 

Går det att bedriva "smart" åtstramningspolitik? Var går gränsen mellan sund budgetsanering och skadliga nedskärningar? Och den viktigaste frågan, är det verkligen politiskt omöjligt att låta mer av landets ojämlikt fördelade rikedomar bidra till landets ekonomiska upprustning?