Miljöministern sparkad efter budgetkritik

Idag är en vanlig, normal dag i Brest. Ljusgrå himmel och fuktiga regnmoln sveper förbi. En och annan åskknall. Men de soliga sommardagarna ska komma tillbaka, lovar Météo France. Jag hoppas det eftersom en gammal kompis från Sverige kommer till Brest ikväll, via Paris och TGV, snabbtåget, för några dagars semester.

Det händer mycket nu som jag åtminstone ytligt försöker följa med i. Upproren i Turkiet och Brasilien (tecken på ekonomisk växtvärk?), franska rättsskandaler (Tapie-affären, den kommer jag återkomma till) och svensk politik nu när det är Almedalsvecka.. Och just när jag skriver kommer nyheten att den franska miljöministern sparkas ur regeringen. Jag hade redan ett inlägg på gång om statsbudgeten för 2014 - den officiella anledningen till att hon tvingas gå är hennes kritik av den - så ämnet var givet.

Totalt ska 14 miljarder euro sparas på en budget som omfattar 374 miljarder euro. Ingen struntsumma. Frankrike är inte Grekland eller Spanien men logiken kan visa sig vara lika felaktig, nämligen  att åtstramningar och nedskärningar ska minska budgetunderskott och statsskuld. Tvärtom ökar de när ekonomin bromsar in; Frankrike har exempelvis redan fått uppskov i två år från EU-regeln att budgetunderskottet får vara max 3% av BNP trots att François Hollande länge svor heliga eder på att målet skulle uppnås redan i år och nedskärningarna började redan under Nicolas Sarkozys mandatperiod.

Miljöministern Delphine Batho har alltså sparkats ur regeringen efter att ha kritiserat budgeten. Miljöministeriets anslag minskades med 7% eller 500 miljoner euro på en budget på 7,6 miljarder euro. Och nyligen meddelade regeringen att planerade järnvägssatsningar skjuts upp. Enligt Le Monde sade Batho i en intervju i radiokanalen RTL:

"Ce budget est mauvais (...) Dans le moment actuel, quand tout va mal, les Français ont besoin d'espoir, de perspectives d'avenir et, donc, c'est un chantier très important dans ce quinquennat [...] Il y a un affichage qui n'est pas bon. (...)L'écologie est-elle bien une priorité ?"

Översatt, ungefär: "Den här budgeten är dålig (...) I dessa tider när allt går dåligt har fransmännen behov av hopp, framtidsperspektiv och det är alltså en otroligt viktig uppgift under den här mandatperioden [...] Den här framställningen är inte bra (...) Är verkligen ekologin en prioritet?"

De gröna, som ingår i regeringen hamnar i en pinsam sits. Hur kan de stanna kvar när miljön nedprioriterats så till den grad att ministern (en socialist) tvingas gå? För även om det kan finnas andra faktorer bakom avgången (Batho tillhörde inte Hollandes närmaste krets, hon stödde Ségolène Royal tidigare) så kopplas det direkt till budgetprioriteringarna. Yves Cochet, en grön politiker vill att partiet ska hoppa av regeringssamverkan. Men en parlamentsledamot, Eva Sas citeras i Le Monde; "det är inte i vårt DNA att vara ett protestparti". Och mitt intryck är att De gröna i Frankrike är mer av ett habilt maktparti än en protesterande gräsrotsrörelse.

En annan framskjuten sektor som drabbas är kulturen, vilket inte är utan symbolik efter vänsterns satsningar på 1980-talet. Försvaret klarar sig med en mindre minskning men inte utan att ordförande för försvarsutskottet i Nationalförsamlingen (och ledamot för den valkrets i Brest där jag bor) tidigare gick ut och kritiserade planerade nedskärningar i skarpa ordalag.

Alla sektorer drabbas dock inte. Skolan och rättsväsendet får mer pengar när Hollande försöker både gasa och bromsa samtidigt. Sarkozy kritiserades för att skära rakt av (det kallades RGPP, révision générale des politiques publiques och innebar att bara en av två statsanställda som gick i pension ersattes). Hollande har behållit målet men anställer fler lärare vilket innebär att andra sektorer måste dra ner mer. Tillsammans med försiktiga avregleringar av arbetsmarknaden och omprioriteringar i ekonomin försöker den rödgröna regeringen modernisera landet inom ramen för vad som tycks vara en allenarådande europeisk, liberal, samhällsmodell (i den mån en europeisk modell existerar). 

Går det att bedriva "smart" åtstramningspolitik? Var går gränsen mellan sund budgetsanering och skadliga nedskärningar? Och den viktigaste frågan, är det verkligen politiskt omöjligt att låta mer av landets ojämlikt fördelade rikedomar bidra till landets ekonomiska upprustning? 

Midsommarmusik, busskort och lokalpolitik

Det svenska midsommarfirandet har ingen direkt motsvarighet i Frankrike men helgen bjöd iallafall på fête de la musique, musikfesten. Därav den lite krystade rubriksättningen.. Jag gjorde ärenden på stan igår och hade inte tid att lyssna på blåsorkestern som spelade i ett gathörn men några inspirerade lördagsflanörer dansade med musikanterna.

Istället passade jag på att skaffa ett nytt buss- och spårvagnsskort i en kampanjbuss vid torget. Det laddades med fem resor och sen kommer jag att betala månadsvis för det jag reser genom att det dras från bankkontot. Praktiskt och lite billigare än en vanlig biljett.    

I Brests lokalpolitik formerar sig partierna inför nästa års kommunval. Högerblocket drar åt olika håll på både nationell och lokal nivå. I fredags meddelade Bernadette Malgorn att hon kandiderar till borgmästare oavsett om hon får UMPs stöd eller inte. Hon är gruppledare för högeroppositionen i Bretagnes regionfullmäktige och tidigare prefekt (motsvarande en svensk landshövding). Social gaullism och kristdemokrati är hennes ideologiska ledord (Ouest-France).

Det är en överraskning eftersom Laurent Prunier, en yngre fastighetsmäklare och ledare för UMP i Brest, har haft tydliga ambitioner att kandidera. Han verkar ha en stark ställning i partihierarkin och kan bli UMPs officielle kandidat och därmed Malgorns konkurrent om högerväljarna. Resultatet kan alltså bli en splittrad höger mellan Malgorns mittenprofil och Pruniers tydligare högerprofil. För att inte nämna Front national som utmanar dem båda.

Socialisterna har på måndag en formell medlemsomröstning. Formell, för det finns bara en kandidat, François Cuillandre, borgmästare sedan 2001. Brest, militärstaden med u-båtsbasen,  har som resten av Finistère och Bretagne svängt från social konservatism och katolicism till socialdemokrati. Många ledande socialister från Bretagne finns i Frankrikes högsta ledning som ministrar eller presidentförtrogna.

Men i lokalpolitiken spelar nog andra saker större roll, som kulturevenemangen, den nya spårvägen och andra stadsprojekt och högerns splittring. Och de sociala frågorna förstås. Nu har jag ju socialisterna makten på alla nivåer, lokalt, regionalt och nationellt i princip hela landet. Medan svekdebatten och missnöjet sjuder på nationell nivå kanske socialisterna står emot bättre på lokal nivå och kan minska förlusterna i valen nästa år. Vi får väl se.

Isåfall följer de ett mönster i många länder med en vänster som går bra lokalt men som har svårt att vinna val nationellt.

Skärmdump Ouest-France. 

Asociala reformer

Idag hålls socialt toppmöte i Frankrike, under ledning av president Hollande och regeringen. Det är startskottet för årets förhandlingsrunda mellan staten och arbetsmarknadens parter. Det tjuvstartade redan i tisdags då de statsanställda fick veta att deras löner kommer frysas även under 2014, för fjärde året i rad. Många frågor ska behandlas; arbetslösheten, framtidens jobb, arbetsmiljö, yrkesutbildning, osv. Men den största frågan av dem alla är reformen av pensionssystemet.

Ska Hollande, som socialdemokrat, kunna reformera (läs; försämra) det franska pensionssystemet, där högern och Sarkozy misslyckades? Vid tidigare försämringar har vänstern demonstrerat på gatorna, men nu när deras egen regering gör sig redo för samma sak, hur kommer vänsterfolket reagera då?

För den som vill läsa mer (på franska): Le Monde och Le Figaro skriver om det och L'Humanité skriver om fackförbundet CGTs förslag att utveckla den haltande franska industrin. Regeringen hoppas att dess offentliga investeringsbank och en skattesänkning riktad till företagen ska hjälpa, men det döms ut som otillräckligt och inte bara av CGT.

François Hollande. Skärmbild Le Monde/Reuters.

Förtydligande om fyllnadsvalen

Det har hållits åtta fyllnadsval till Nationalförsamlingen, ofta till följd av att valen underkänts på grund av oegentligheter. Två mandat har PS förlorat mot UMP i valkretsar för utlandsfransoser (anledningen var underkända finansieringar av valkampanjerna). I Oise i mars i år blev en PS-kandidat utslagen redan i första omgången. UMPs kandidat omvaldes med nöd och näppe mot en FN-kandidat. I Wallis-et-Futuna vann en kanidat stödd av UMP, men som sedan anslöt sig till socialistgruppen. I Hérault förlorade PS ett mandat till UMP i december, i Hauts-de-Seine omvaldes UMPs Patrick Devedjian, och i Val-de-Marne vann UMP mot UDI (ett center-högerparti). (uppgifter enligt Libération och Slate.fr)

Socialisterna har inte förlorat mer än vanligt jämfört med fyllnadsval under tidigare perioder men kan komma att förlora fler mandat om till exempel parlamentsledamöter väljer att hoppa av för att istället kandidera i nästa års kommunval. Delar av socialistpartiet är emot att ha dubbla mandat, till exempel som borgmästare och parlamentsledamot, men en reform av vallagen har skjutits upp till efter kommunvalen.. 

Dödad i sammanstötningar med högerextremister

En ung kille från Brest hamnade på löpsedlarna för en tid sedan. Clément Méric, en vänsteraktivist och antifascist blev anfallen i Paris den 5 juni av en eller flera högerextrema unga skinheads. Han dog någon dag senare i sviterna av anfallet. Ofattbart och fruktansvärt! I media har händelsen förstås fått stort utrymme och utöver den allmänna upprördheten har två olika sätt att beskriva den utkristalliserats. Men först några fakta, vad har hänt ?   

Clément Méric, 19 år, hade påbörjat studier på « Science Po » i Paris (en grande école som utbildar den franska eliten i statsförvaltning, näringsliv, journalistik m.m) efter lysande gymnasiestudier i Brest. Föräldrarna är pensionerade universitetslärare i juridik. Han var engagerad i den antifascistiska, radikala vänstern (« redskins ») och det var när han och några kamrater besökte en butik där både den radikala vänstern och den radikala högern (« batskins ») köper sina kläder som de stötte på ett gäng från JNR, Jeunesses nationalistes révolutionnaires (revolutionär nationalistisk ungdom). Vad som sedan hände har rättsväsendet börjat nysta i, men resultatet var att Clément Méric avled någon dag senare efter ett dödande slag, kanske med ett knogjärn, mot huvudet. Premiärministern har redan uttalat att han vill undersöka om det går att förbjuda JNR och Troisième Voie, en närstående organisation.

Representanter från Socialistpartiet och UMP anklagade snabbt varandra för att försöka dra politisk nytta av dådet. Och i Paris blev de bådas borgmästarkandidater utbuade av Clément Mérics vänstervänner när de kom för att delta i en manifestation. Liknande reaktioner mötte lokala s-politiker i Brest som ville sälla sig till en manifestation på torget framför stadshuset. Istället blev ett litet kvarterstorg, Place Guérin, i den bohemiska stadsdel där jag själv bor samlingspunkten för Mérics vänner i Brest. De spred ett flygblad och klistrade affischer runt stan med budskapet att de etablerade politikerna skulle hålla sig borta.

Det är i beskrivningen av den politiska betydelsen av dödsmisshandeln som media, politiker och och andra som uttalar skiljer sig åt; antingen var det ett politiskt motiverat dåd utförd av fascister och offret var en oskyldig ung kille engagerad mot rasism. Eller så var det en konfrontation mellan två extrema, utomparlamentariska och våldsromantiska grupperingar. Att det råkade bli vänsterkillen som dog var en slump. Vilken beskrivning är närmast verkligheten?

Skinheads och redskins står förvisso ideologiskt långt från varandra men har en del gemensamt identitetsmässigt (t ex klädstil) och i tillvägagångssätt  (utomparlamentarismen, aktivismen). Vissa kanske lockas mer av spänning, äventyr och handling än av traditionell  partipolitik. Ledaren för JNR och Troisième voie, Serge Ayoub, är emellertid en ideolog inom högerextrema kretsar och hans rörelse försöker vinna inflytande i fackföreningar med en social, globaliseringskritisk agenda. Antifa å sin sida beskrivs som en löst organiserad rörelse, antikapitalisk och antirasistisk.

En annan vinkel är att det politiska systemet gynnar sådana rörelser då det inte förmår spegla och kanalisera opinionen fullt ut. Majoritetsvalet ger stora fördelar till de två största partierna, UMP och PS, och marginaliserar de andra. På vänsterkanten brukar PS släppa till några platser till andra partier, framförallt de Gröna, men på  högerkanten hålls FN än så länge utanför (de har tre parlamentsledamöter som de vunnit av egen kraft). Så trots att FN är större än både Gröna och Vänsterpartierna har de fârre parlamentsledamöter. Det är väl inte otänkbart att de åsikterna radikaliseras mer än vad som varit fallet i ett mer proportionellt valsystem.

Från vänster görs också kopplingar till demonstrationerna mot homoäktenskapet under våren och de högerextrema som funnits i dess utkanter. Men socialisterna har också anklagats för slapphet mot de högerextrema och Front national, de gynnas av att högern splittras (UMP har hittills uteslutit allt samarbete med FN, men de tävlar om samma väljare). Jean-Luc Mélenchon, ledaren för Vänsterpartiet (som ingår i Front de gauche med Kommunistpartiet) har klagat på att UMP och PS jämställer Front de gauche och Front national. Mélenchon, som helhjärtat ställt sig bakom antifa, kritiserar också att media inte gjort så stor sak om kopplingarna mellan skinheadsen och FN. Marine Le Pen har försökt göra FN salongsfähigt och har förnekat kopplingarna men Serge Ayoub och hans anhängare har synts i hennes närhet och folk från FN har deltagit i hans konferenser.

Ännu en valförlust för socialisterna

De franska gymnasieeleverna fick idag filosofera kring förhållandet mellan moral och politik. Det var det första av en rad slutprov för de som ska ta studentexamen, ”bac”. Ett mycket aktuellt ämne efter gårdagens fyllnadsval till Nationalförsamlingen i Villeneuve-sur-Lot (tredje valkretsen i departementet Lot-et-Garonne i sydväst) efter budgetministern Jérôme Cahuzacs avgång. Han var ju ansvarig för kampen mot skattebrottslingar men avslöjades med ett hemligt konto i Schweiz i syfte att komma undan ”le fisc” i Frankrike. En skandal med tanke på de miljardbelopp som försvinner varje år men också för de omfattande skattehöjningarna som regeringen vidtagit för att täcka budgetunderkottet.

Resultatet i fyllnadsvalet blev förödande för Parti socialiste, vars kandidat Bernard Barral slogs ut redan i första omgången. Valdeltagandet var lågt, under 50%. Barral fick 23,69%, UMPs Jean-Louis Costes 28,71% och FNs blott 23-årige kandidat Etienne Bousquet-Cassagne 26,04%. Nästa söndag står det alltså mellan Costes och Bousquet-Cassagne. PS har uppmanat sina väljare att rösta på UMPs kandidat. De flesta PS-företrädare inklusive president Hollande skyllde resultatet på Cahuzac-skandalen medan UMP-ledaren Jean-François Copé talade om en ”nouveau désaveu cinglant” (ett nytt svidande fördömande) av Hollande och hans politik. (Le Monde).

Utgångsläget var inte lysande för de regerande socialisterna. Arbetslösheten fortsätter öka, företag lägger ned på löpande band och ju mer regeringen stramar åt desto sämre går ekonomin. På söndagskvällen gav François Hollande en intervju i programmet Capital på tv-kanalen M6 där han försvarade sig med att det tar tid innan politiken ger effekt. Han nämnde kommande försämringar av pensionssystemet (något som socialisterna när de var i opposition demonstrerade mot på gatorna). Jag såg inte programmet men media rapporterar om låga tittarsiffror och en svag prestation. Den enda nyheten var en tillfällig skattesänkning på realisationsvinster vid fastighetförsäljningar för att öka rörligheten på bostadsmarknaden.

Till och med franska socialister har alltså svårt att agera utanför det gällande ekonomiska tänket trots att det visat sig bygga på skakig grund. Medan exempelvis USA försöker satsa sig ur krisen så stramar Europa åt, vilket bara förvärrar läget. Istället har den franska regeringen satsat all ideologisk och retorisk kraft på att få igenom rätten för homosexuella att ingå äktenskap, en vettig reform som anpassar familjerätten till en ny verklighet men som också har delat landet mellan anhängare och motståndare.

I alla fyllnadsval sedan juni 2012 (fyra, fem stycken) har socialisterna förlorat och i några fall har de inte ens gått vidare till andra valomgången, som i Villeneuve-sur-Lot. Alla fyllnadsval är lokala val och kan inte automatiskt sägas spegla landet som helhet men opinionsmätningarna ger ”extremerna” till höger och vänster höga siffror inför kommun- och EU-parlamentsval nästa år.

I Le Monde uttalar sig vänstersocialisten och senatorn Marie-Noëlle Lienemann:

"Il y a, en plus du phénomène Cahuzac, un réel problème de mobilisation de l'électorat de gauche et par ailleurs un basculement d'une partie de notre électorat vers le Front national", analyse-t-elle. A ceux qui déplorent la "division de la gauche", à l'instar d'Harlem Désir, la sénatrice répond : "Comment rassembler la gauche si elle ne participe pas des choix de la politique qui sont menés ?" "Notre responsabilité, c'est de montrer qu'il y a une sortie de crise et pas simplement un accompagnement, un peu moins injuste, d'une dérive assez grave du système",a-t-elle ajouté.

(”Det finns, utöver fenomenet Cahuzac, ett verkligt problem med mobiliseringen av vänsterväljare och dessutom en rörelse av en del våra väljare över till Nationella fronten”, analyserar hon. Till de som beklagar ”vänsterns splittring”, som Harlem Désir, svarar senatorn: ”Hur ska vänstern kunna samlas om den inte står bakom den förda politiken?” ”Vårt ansvar är att visa att det finns en väg ut ur krisen och inte bara en anpassning, lite mindre orättvis, till ett ganska allvarligt systemfel”, tillade hon.)

Det fångar Hollandes svåra val mellan en lappa-och-laga-strategi och en brytning av den nedåtgående spiralen. Hittills väljer han en dos höger, en dos vänster och hoppas att konjunkturen tar fart innan nästa val, 2017.

Han borde kanske lyssna mer på sina egna folkvalda, som Lienemann, medan de finns kvar.

Grekland stänger statstelevisionen

Den grekiska regeringen har abrupt stängt ner public service-televisionen, ERT. Enligt franska Le Monde blev teveskärmarna svarta efter klockan elva på tisdagskvällen på de tre statliga tv-kanalerna. Även svenska media skriver om det (DN, SR, AB). Om det hade varit första april hade jag trott att det var ett mindre lyckat aprilskämt!

Anledningen är förstås nedskärningarna under överinseende av långivarna i « trojkan » (IMF, EU och Europeiska centralbanken). Det innebär att drygt 2500 anställda sägs upp och att den statliga radion och televisionen ska stöpas om. En regeringstalesman citeras:

– ERT är ett typiskt exempel på total avsaknad av insyn, i kombination med ett otroligt slöseri. Och det får sitt slut i dag, säger Simos Kedikoglou, talesperson för regeringen och tidigare tv-journalist vid ERT

En annan grek som intervjuas säger att ERT är Pasoks (socialdemokraternas) bastion och att åtgärden är en del i maktkampen i regeringen där Pasok ingår.

Slate.fr intervjuar en tidigare Brysselkorrespondent för ERT, Vangelis Demeris, som nu jobbar på Ethnos, Greklands andra största dagstidning.

Quelle était la place de l’ERT dans le paysage audiovisuel grec?
ERT est la source majeure d’information pour l’opinion publique. Le paysage audiovisuel grec est très fragmenté. Les chaînes privées sont détenues par différents groupes, mais elles sont beaucoup moins rigoureuses sur le plan de l’information: elles jouent sur l’impression, pas sur les faits. ERT est très portée sur l’information dans l'ensemble. Il y a différentes chaînes avec différents rôles, mais les JT d’ERT sont très regardés. Les débats autour de la crise économique se sont surtout tenus sur les chaînes publiques. Personnellement, j’ai aussi travaillé dans le privé, et la qualité des débats n’a rien à voir, c’est vraiment meilleur dans le public. C’est extrêmement grave pour la démocratie.

På svenska :
Vilken plats hade ERT i det grekiska medialandskapet?
ERT är allmänhetens främsta informationskälla. Det grekiska medielandskapet är mycket fragmenterat. De privata kanalerna ägs av olika företag men de är inte alls lika noga med nyhetsbevakningen ; de spelar på intryck, inte på fakta. ERT är starkt inriktad på att behandla information i sin helhet. Det finns olika kanaler som spelar olika roller, men den dagliga nyhetssändningen på ERT har höga tittarsiffror. Debatten kring den ekonomiska krisen har framförallt utspelat sig på de statliga kanalerna. Jag har arbetat också i det privata och kvalitén på debatterna är inte jämförbar, det är verkligen bättre i de statliga kanalerna. Det är väldigt allvarligt för demokratin.

Grekerna har drabbats hårt av krisen. En del förändringar har antagligen varit oundvikliga med tanke på omfattningen av den svarta ekonomin och skattefusket. Andra har skett till ett alldeles för högt socialt pris. Reformerna som pådyvlats det grekiska folket av dess egen regering och av IMF och EU saknar rättviseprofil och nu drabbas en av grundvalarna i demokratin.

Public service, tv och radio i allmänhetens tjänst, är mer än en symbol. Det är en av demokratins pelare i det samhälle vi lever i, oavsett om vi väljer att kalla det informationssamhälle, massmediesamhälle eller något annat.

Det är inte en överdrift att hävda att den grekiska demokratin fått sig ytterligare en rejäl törn.