Ur nyhetsflödet. Sommartrafik, krigsskadad kyrkogård och böndernas situation.

Bloggen har legat nere ett tag och när jag nu återkommer blir det med en bokrecension. Eller rättare sagt två recensioner och ett personporträtt av författaren, politikern François Bayrou. Mer om det inom kort. Först högt och lågt, lättsamt och svårt från det franska nyhetsflödet de senaste dagarna.

Semesterskocken på vägarna

Igår inträffade sommarens trafiktätaste dag enligt ”bison futé” (”smarta bisonoxen”, logotypen för trafikinformationen som grundades på 1970-talet då problemet med oändliga bilköer blev akut).  Mitt på dagen uppgick köerna till drygt 800 km för att senare minska till hälften under eftermiddagen. Det gäller främst utresorna (från Paris) genom Rhônedalen, som hade färgen svart i den fyrgradiga skalan (som går från grönt, med mindre köer, via orange och rött till svart, den svåraste trafiksituationen) och mellan Paris och Bordeaux.

Krig på kyrkogården

Raka motsatsen till hetsen i semestertrafiken måste vara lugnet på kyrkogårdar. Igår morse, i solsken och en sval vind i värmen, gick jag till kyrkogården i mitt kvarter Saint-Martin i Brest. Jag ville med egna ögon se spåren efter striderna som utspelade sig där under andra världskriget. Enligt en artikel från stadsarkivet var nämligen gravkamrarna utmärkta tillhåll för soldaterna att gömma sig i och kyrkogården blev därför skådeplats för strider om staden under andra världskriget mellan tyska ockupanter och de allierade som kom för att befria staden. 

Mycket riktigt hittade jag de synligt skottskadade gravkamrarna (oregelbundna bortskjutna delar på stenväggarna). Anslag på plats berättade dessutom om pågående upprustningsarbete där utgångna gravplatser ska bereda plats för nya och där hänsyn tas till det historiska värdet. 

Kyrkogården är en mäktig, lugn och stillsam plats mitt i stadsbebyggelsen med sikt över hustaken mot hamnen och havet. Det är svårt att tänka sig krigsscener med soldater och skottlossning, mot en fond av husruiner i den nästan totalförstörda stadskärnan.  

Förre bondeledaren död

Idag begravdes också Jean-Michel Lemétayer, förre ledaren för det mäktiga bondefacket FNSEA (Féderation nationale des syndicats d’exploitants agricoles) som nyligen dött i en hjärtinfarkt. Begravningen i födelsbyn Vignoc utanför Rennes i departementet Ille-et-Vilaine i Bretagne besöktes av 1500 personer inklusive tre ministrar och många andra politiker och dignitärer, däribland François Bayrou (enligt Ouest-France nätupplaga, artikel här).

Det var i Vignoc som Lemétayer började sin bana som mjölkbonde på familjegården innan han engagerade sig fackligt. Det konkurrerande bondefacket Confédération paysanne hyllade också ”minnet av den facklige ledaren han varit”, och skrev också i uttalandet ”vi var förvisso inte överens om politiken han förespråkade och krävde men han var en envis fackkämpe”, enligt en artikel på Le Mondes nätupplaga (här). I kommentarerna till artikeln får man dessutom veta vad de skilda meningarna handlade om. Lemétayer och FNSEA beskylls för att stå bakom det produktivistiska storjordbruket som utvecklades efter andra världskriget. Det gav större skördar och fler grisar men också kemiska föroreningar, tuffa arbetsvillkor och förändrade landskap som följd. 

Franskt jordbruk står inför stora strukturella förändringar när EU-bidragen blir mindre, miljökraven hårdare och bönderna ser marginalerna försämras. Konkurrensen både inom och utom Europa är hård och utan de statliga stöden står de mindre jordbruken ofta inför valet att lägga ner eller hitta nya nischer och metoder för att öka lönsamheten.

Franska bönder på krigsstigen (motorvägen)

Det var också bönder som stod i främsta ledet i fredags när en metallbåge fälldes över motorvägen utanför Guiclan i Finistère och tvingade bilisterna mellan Brest och Saint-Brieuc att ta en omväg under fredagen. Bågen var uppsatt av myndigheterna för registrering av en nyligen beslutad kilometerskatt för tunga transporter (kallad écotaxe) 

I en civil-olydnadsaktion fälldes metallbågen alltså av de ca 500 personerna som demonstrerade till försvar för jobben, trots att åkarna i Bretagne fått rabatt på grund av långa avstånd tack vare intensivt lobbyarbete från regionens folkvalda. Bland demonstranterna fanns företrädare för jordbruk och åkerinäringar och UMP-senatorn Marc Le Fur uttalade sitt stöd (han är van vid demonstrationer vid det här laget efter att ha deltagit väldigt handgripligt i demonstrationerna mot homoäktenskapslagen). Artikeln om demonstrationen läste jag på den regionala tidningen Le Telegrammes webbplats (här).

Oavsett om demonstranterna har fog för oron så är mjölk-, höns- och grisbönderna i Bretagne inne i en svår period, förvärrad av det allmänt kärva läget. Flera stora företag har lagt ner produktionen den senaste tiden. Så trots stränga ord från prefekturen om följderna av den olagliga aktionen hindrade det inte bönder och åkare att med traktorer och tillhyggen ge sig på metallbågen, symbolen för den i deras tycke skadliga kilometerskatten. 

Och samtidigt levde de upp till en annan symbol; den rebelliske, franske bonden!

Tågolycka och en märklig polemik

De senaste dagarna har en värmebölja sköljt över landet, till och med över Brest som vanligtvis svalkas av det fuktiga havsklimatet. Katterna sträcker ut sig på golvet eller försvinner ut på de vildvuxna bakgårdarna. Människor klär sig lätt, fyndar i butikerna som tycks förlänga sommarrean hela tiden eller söker sig till stranden. Grannen, en bioföreståndare, är mindre glad. Och inte kan det vara lätt för tävlingsscyklisterna som ska ta sig runt hela landet i Tour de France!

Nyheterna har toppats av den tragiska tågolyckan i Brétigny-sur-Orge i Essonne utanför Paris igår, där sex personer miste livet. Orsaken tycks vara defekt räls som fick tåget, som skulle till Limoges, att spåra ur. Sabotage är inte uteslutet men inte troligt enligt mediauppgifter. President Hollande var snabbt på plats och uttryckte sin medkänsla med offer och anhöriga och tre utredningar har redan initierats.

Samtidigt dog fem personer i en motorvägsolycka i södra Frankrike. Det ger såklart inte lika stora rubriker. Vissa trafikolyckor ses som värre än andra (det finns förstås en mängd förklaringar till det men skillnaden blir tydlig när olyckorna inträffar samtidigt).

åter till tågolyckan. Frågan om rälsunderhållet har rests, men framförallt har en märklig polemik blossat upp. Och det blev snabbt politiskt. Det handlar om obekräftade uppgifter att ett gäng ungdomar skulle ha plundrat offren på tillhörigheter direkt efter olyckan och sedan attackerat räddningsfordon.

Källan sägs vara polisfacket Alliance, men uppgifterna har inte bekräftades av vare sig räddningspersonal eller myndigheter. Journalister från France 2 och France 3 som tidigt var på plats kunde inte heller bekräfta det,  däremot vittnar de om att många ungdomar var på plats, några som filmade tågolyckan och som sedan motades bort av polisen. Stämningen ska ha varit mycket spänd.

Journalisten Peggy Mauger säger sig ha sett ett flygande föremål och säger vidare att hon inte väntat sig en sådan spänning på en olycksplats, "à la limite de l'affrontement de banlieue" (på gränsen till ett förortsupplopp). En räddningsarbetare ska ha utsatts för ett stöldförsök av sin mobiltelefon. Artikeln med journalisternas vittnesmål är här.  

Högerpolitiker tog snabbt avstånd från de obekräftade uppgifterna. Vänsterpolitikerna varnade för att blåsa upp händelsen. Båda lägren har förstås rätt. Det är allvarligt nog om bara en bråkdel av uppgifterna stämmer, om räddningsarbetare förutom själva insatsen tvingades hantera ungdomar som var i vägen. Samtidigt borde väl offentliga personer vänta att uttala sig tills uppgifterna bekräftats.

Bernard Tapie och affärernas affär

Det här inlägget handlar om skandalen kring Bernard Tapies miljarder, allmänt kallad Tapie-Crédit lyonnais-affären. Det är en av de senaste årens största affärer, en härva med politiska, ekonomiska och juridiska inslag. Sådana affärer är inte ovanliga i Frankrike men beloppet sticker ut. Det handlar om affärsmannen Bernard Tapie, vars tillgångar har frysts i avvaktan på en bedrägeriutredning kring ett skiljeförfarande 2008, genom vilket han tilldelades drygt 400 miljoner euro av skattebetalarnas pengar (3,5 miljarder kronor i dagens valutakurs).

Tapie hade under 1990-talet förvärvat Adidas, sportskotillverkaren, men tvingades senare göra sig av med företaget när han blev stadsbyggnadsminister i François Mitterrands socialistregering 1992/93. En version är att han räddades från konkurs av den statliga banken Crédit Lyonnais, tack vare de politiska kontakterna. Men när banken sålde vidare företaget snuvade den Tapie på en del av vinsten. I vilket fall har Tapie sedan dess krävt ersättning av CDR, det statliga konsortium som handhar tvisterna från den tiden. Affären hamnade tillslut, 2006, i högsta instans, kassationsdomstolen, som återförvisade ärendet till appelationsdomstolen som tidigare dömt CDR att betala 135 miljoner euro till Tapie. 

I det här läget valde parterna att lösa tvisten i en skiljedomstol. Det är en privat domstol vid sidan av det ordinarie rättsväsendet, vanligt i affärslivet men inte lika vanligt när staten är inblandad. Det är turerna kring skiljedomsförfarandet som ifrågasatts. Beloppet var betydligt större än i den tidigare domen, inte minst på grund av upplupna räntor och det stack många i ögonen att Tapie fick 45 miljoner euro i ”préjudice moral”, ideellt skadestånd.

En av de mer upprörda var ledaren för mittenpartiet Modem, François Bayrou. Han skrev en bok, Abus de pouvoir (Maktmissbruk), där han kritiserade Nicolas Sarkozys presidentskap i allmänhet och Tapie-affären i synnerhet. Sarkozy hade övergett republikens värderingar och allmänintresset för att sätta pengarna och kompisarna från näringslivet främst, coûte que coûte. Bayrou spekulerar i om skiljedomen var en gentjänst för Tapies stöd till Sarkozy i valrörelsen 2007. Modemledaren valde själv att rösta på socialisten Hollande i presidentvalets andra omgång 2012, vilket antagligen bidrog till Hollandes valvinst.

Åtal har väckts mot flera personer som var inblandade i turerna kring skiljedomsförfarandet; Stephane Richard, som var chef för dåvarande ekonomiministern Christine Lagardes stab (och nu är chef för statliga telekomföretaget Orange) samt en av skiljedomarna, Pierre Estoup, och förre chefen för konsortiumet CDR. Christine Lagarde, chef för Internationella valutafonden, är förövrigt ”témoin assisté” i affären, en ställning mellan åtalad och vittne. Husrannsakan har genomförts hos Elyseepalatset förre generalsekreterare och senare inrikesministern, Claude Guéant. Staten, under PS-regeringen, har gått in som part i frågan om skiljeförfarandets giltighet och hoppas den vägen få tillbaka en del av skadeståndet.

När regeringen godkände skiljedomsförfarandet var Tapies förre advokat finansminister och under de här åren, 2007-2008 besökte Tapie Sarkozy i Elyseepalatset flera gånger. Pengarna från skiljedomen har han placerat dels i fastigheter, båtar och liknande, dels har han köpt upp konkurshotade tidningar i södra Frankrike, kanske med sikte på att kandidera som borgmästare i Marseille nästa år. Men nu är tillgångarna frysta.

Runt affären har konspirationsteorier vävts och pikanta detaljer har avslöjats. Lägg till Bernard Tapies burleska personlighet och medieuppmärksamheten är given. Men troligen bidrar affären till politikens förtroendekris och spelar missnöjespartierna i händerna.

Dopning i sport, ekonomi och samhälle

Tour de France, cykeltävlingen, har inletts för hundrade gången och mycket har handlat om doping. Gamla vinnare av tävlingen har avslöjats och försvarar sig med att ”alla andra gjorde det”. Lance Armstrong har sagt till Le Monde att det är omöjligt att vinna Tour de France utan dopning. Det är en lite ansträngd ton i den franska mediebevakningen vilket inte är så konstigt; det handlar ju inte bara om en cykeltävling, det är en nationell symbol som ifrågasätts.

Författaren Lena Andersson har skrivit läsvärt om touren och dopningen, här. Under rubriken Dopning som rättvisa beskriver hon mekanismerna utifrån läsning av boken The secret race skriven av en tidigare elitcyklist, Tyler Hamilton. Jag fastnade för följande;

"Cykelvärlden var ett brödraskap, konstaterar Hamilton, ett bitvis kriminellt sådant, med allt vad det innebar av maktutövning och bestraffning av avfällingar och tjallare. Med stor psyko­logisk intuition utnyttjade och fram­manade stallens ärrade med­arbetare de små förskjutningar i medvetandet som fick unga cyklister att själva succes­sivt inse att de hade att gå över gränsen eller glömma en framtida karriär. Ingen behövde säga det, signalerna gick fram. Och precis som vid varje inträde i en klarögd elitär sekt måste gamla idéer om rätt och fel ges upp och sektens egna anammas."

Det finns många brödraskap, sekter och organisationer som löper samma risker. Överallt där makt, pengar och annat lockande finns. Parallellen är slående mellan elitsportens dopningsskandaler och den skenande finanskapitalismen; excesserna fördöms men det tycks svårt att bli av med dem. Alla gjorde det ju - tävlingscyklisterna i det ena fallet, placerarna i världens banker i det andra fallet - och de som skulle övervaka blundade. Alla är skyldiga, ingen är skyldig. Ett systemfel.

Gemensamt är också gränsdragningsproblematiken. I sporten mellan dopningsklassade medel och tillåtna men extrema dieter, preparat och metoder. I ekonomin mellan ”sunda” investeringar i den ”verkliga” ekonomin och ren spekulation på finansmarknader med alldeles för stora summor i omlopp. 

Touren rullar vidare och finanskapitalismen likaså. Med eller utan excesser.

Almedalsfolket

Almedalsveckan. En vecka då politiker, organisationsfolk, företag och media samlas på Gotland för att twittra öga mot öga med varandra. Många raljerar över den och förvisso liknar den elitens interna mingelfest (som den beskrivs iallafall, jag har själv aldrig varit där). 

Som samhällsintresserad hade jag gärna gått på seminarier, smuttat rosévin och lyssnat på partiledare. Som etnologstudent hade emellertid den främsta behållningen varit att på nära håll studera stambeteenden. Hur fungerar ”stammen” svenska makt- och opinionsmänniskor? Vilka är deras reproduktionsmönster, initiationsriter, synliga och osynliga strukturer, koder, språk, myter, symboler? 

Miljöministern sparkad efter budgetkritik

Idag är en vanlig, normal dag i Brest. Ljusgrå himmel och fuktiga regnmoln sveper förbi. En och annan åskknall. Men de soliga sommardagarna ska komma tillbaka, lovar Météo France. Jag hoppas det eftersom en gammal kompis från Sverige kommer till Brest ikväll, via Paris och TGV, snabbtåget, för några dagars semester.

Det händer mycket nu som jag åtminstone ytligt försöker följa med i. Upproren i Turkiet och Brasilien (tecken på ekonomisk växtvärk?), franska rättsskandaler (Tapie-affären, den kommer jag återkomma till) och svensk politik nu när det är Almedalsvecka.. Och just när jag skriver kommer nyheten att den franska miljöministern sparkas ur regeringen. Jag hade redan ett inlägg på gång om statsbudgeten för 2014 - den officiella anledningen till att hon tvingas gå är hennes kritik av den - så ämnet var givet.

Totalt ska 14 miljarder euro sparas på en budget som omfattar 374 miljarder euro. Ingen struntsumma. Frankrike är inte Grekland eller Spanien men logiken kan visa sig vara lika felaktig, nämligen  att åtstramningar och nedskärningar ska minska budgetunderskott och statsskuld. Tvärtom ökar de när ekonomin bromsar in; Frankrike har exempelvis redan fått uppskov i två år från EU-regeln att budgetunderskottet får vara max 3% av BNP trots att François Hollande länge svor heliga eder på att målet skulle uppnås redan i år och nedskärningarna började redan under Nicolas Sarkozys mandatperiod.

Miljöministern Delphine Batho har alltså sparkats ur regeringen efter att ha kritiserat budgeten. Miljöministeriets anslag minskades med 7% eller 500 miljoner euro på en budget på 7,6 miljarder euro. Och nyligen meddelade regeringen att planerade järnvägssatsningar skjuts upp. Enligt Le Monde sade Batho i en intervju i radiokanalen RTL:

"Ce budget est mauvais (...) Dans le moment actuel, quand tout va mal, les Français ont besoin d'espoir, de perspectives d'avenir et, donc, c'est un chantier très important dans ce quinquennat [...] Il y a un affichage qui n'est pas bon. (...)L'écologie est-elle bien une priorité ?"

Översatt, ungefär: "Den här budgeten är dålig (...) I dessa tider när allt går dåligt har fransmännen behov av hopp, framtidsperspektiv och det är alltså en otroligt viktig uppgift under den här mandatperioden [...] Den här framställningen är inte bra (...) Är verkligen ekologin en prioritet?"

De gröna, som ingår i regeringen hamnar i en pinsam sits. Hur kan de stanna kvar när miljön nedprioriterats så till den grad att ministern (en socialist) tvingas gå? För även om det kan finnas andra faktorer bakom avgången (Batho tillhörde inte Hollandes närmaste krets, hon stödde Ségolène Royal tidigare) så kopplas det direkt till budgetprioriteringarna. Yves Cochet, en grön politiker vill att partiet ska hoppa av regeringssamverkan. Men en parlamentsledamot, Eva Sas citeras i Le Monde; "det är inte i vårt DNA att vara ett protestparti". Och mitt intryck är att De gröna i Frankrike är mer av ett habilt maktparti än en protesterande gräsrotsrörelse.

En annan framskjuten sektor som drabbas är kulturen, vilket inte är utan symbolik efter vänsterns satsningar på 1980-talet. Försvaret klarar sig med en mindre minskning men inte utan att ordförande för försvarsutskottet i Nationalförsamlingen (och ledamot för den valkrets i Brest där jag bor) tidigare gick ut och kritiserade planerade nedskärningar i skarpa ordalag.

Alla sektorer drabbas dock inte. Skolan och rättsväsendet får mer pengar när Hollande försöker både gasa och bromsa samtidigt. Sarkozy kritiserades för att skära rakt av (det kallades RGPP, révision générale des politiques publiques och innebar att bara en av två statsanställda som gick i pension ersattes). Hollande har behållit målet men anställer fler lärare vilket innebär att andra sektorer måste dra ner mer. Tillsammans med försiktiga avregleringar av arbetsmarknaden och omprioriteringar i ekonomin försöker den rödgröna regeringen modernisera landet inom ramen för vad som tycks vara en allenarådande europeisk, liberal, samhällsmodell (i den mån en europeisk modell existerar). 

Går det att bedriva "smart" åtstramningspolitik? Var går gränsen mellan sund budgetsanering och skadliga nedskärningar? Och den viktigaste frågan, är det verkligen politiskt omöjligt att låta mer av landets ojämlikt fördelade rikedomar bidra till landets ekonomiska upprustning? 

Midsommarmusik, busskort och lokalpolitik

Det svenska midsommarfirandet har ingen direkt motsvarighet i Frankrike men helgen bjöd iallafall på fête de la musique, musikfesten. Därav den lite krystade rubriksättningen.. Jag gjorde ärenden på stan igår och hade inte tid att lyssna på blåsorkestern som spelade i ett gathörn men några inspirerade lördagsflanörer dansade med musikanterna.

Istället passade jag på att skaffa ett nytt buss- och spårvagnsskort i en kampanjbuss vid torget. Det laddades med fem resor och sen kommer jag att betala månadsvis för det jag reser genom att det dras från bankkontot. Praktiskt och lite billigare än en vanlig biljett.    

I Brests lokalpolitik formerar sig partierna inför nästa års kommunval. Högerblocket drar åt olika håll på både nationell och lokal nivå. I fredags meddelade Bernadette Malgorn att hon kandiderar till borgmästare oavsett om hon får UMPs stöd eller inte. Hon är gruppledare för högeroppositionen i Bretagnes regionfullmäktige och tidigare prefekt (motsvarande en svensk landshövding). Social gaullism och kristdemokrati är hennes ideologiska ledord (Ouest-France).

Det är en överraskning eftersom Laurent Prunier, en yngre fastighetsmäklare och ledare för UMP i Brest, har haft tydliga ambitioner att kandidera. Han verkar ha en stark ställning i partihierarkin och kan bli UMPs officielle kandidat och därmed Malgorns konkurrent om högerväljarna. Resultatet kan alltså bli en splittrad höger mellan Malgorns mittenprofil och Pruniers tydligare högerprofil. För att inte nämna Front national som utmanar dem båda.

Socialisterna har på måndag en formell medlemsomröstning. Formell, för det finns bara en kandidat, François Cuillandre, borgmästare sedan 2001. Brest, militärstaden med u-båtsbasen,  har som resten av Finistère och Bretagne svängt från social konservatism och katolicism till socialdemokrati. Många ledande socialister från Bretagne finns i Frankrikes högsta ledning som ministrar eller presidentförtrogna.

Men i lokalpolitiken spelar nog andra saker större roll, som kulturevenemangen, den nya spårvägen och andra stadsprojekt och högerns splittring. Och de sociala frågorna förstås. Nu har jag ju socialisterna makten på alla nivåer, lokalt, regionalt och nationellt i princip hela landet. Medan svekdebatten och missnöjet sjuder på nationell nivå kanske socialisterna står emot bättre på lokal nivå och kan minska förlusterna i valen nästa år. Vi får väl se.

Isåfall följer de ett mönster i många länder med en vänster som går bra lokalt men som har svårt att vinna val nationellt.

Skärmdump Ouest-France.