Bernard Tapie och affärernas affär

Det här inlägget handlar om skandalen kring Bernard Tapies miljarder, allmänt kallad Tapie-Crédit lyonnais-affären. Det är en av de senaste årens största affärer, en härva med politiska, ekonomiska och juridiska inslag. Sådana affärer är inte ovanliga i Frankrike men beloppet sticker ut. Det handlar om affärsmannen Bernard Tapie, vars tillgångar har frysts i avvaktan på en bedrägeriutredning kring ett skiljeförfarande 2008, genom vilket han tilldelades drygt 400 miljoner euro av skattebetalarnas pengar (3,5 miljarder kronor i dagens valutakurs).

Tapie hade under 1990-talet förvärvat Adidas, sportskotillverkaren, men tvingades senare göra sig av med företaget när han blev stadsbyggnadsminister i François Mitterrands socialistregering 1992/93. En version är att han räddades från konkurs av den statliga banken Crédit Lyonnais, tack vare de politiska kontakterna. Men när banken sålde vidare företaget snuvade den Tapie på en del av vinsten. I vilket fall har Tapie sedan dess krävt ersättning av CDR, det statliga konsortium som handhar tvisterna från den tiden. Affären hamnade tillslut, 2006, i högsta instans, kassationsdomstolen, som återförvisade ärendet till appelationsdomstolen som tidigare dömt CDR att betala 135 miljoner euro till Tapie. 

I det här läget valde parterna att lösa tvisten i en skiljedomstol. Det är en privat domstol vid sidan av det ordinarie rättsväsendet, vanligt i affärslivet men inte lika vanligt när staten är inblandad. Det är turerna kring skiljedomsförfarandet som ifrågasatts. Beloppet var betydligt större än i den tidigare domen, inte minst på grund av upplupna räntor och det stack många i ögonen att Tapie fick 45 miljoner euro i ”préjudice moral”, ideellt skadestånd.

En av de mer upprörda var ledaren för mittenpartiet Modem, François Bayrou. Han skrev en bok, Abus de pouvoir (Maktmissbruk), där han kritiserade Nicolas Sarkozys presidentskap i allmänhet och Tapie-affären i synnerhet. Sarkozy hade övergett republikens värderingar och allmänintresset för att sätta pengarna och kompisarna från näringslivet främst, coûte que coûte. Bayrou spekulerar i om skiljedomen var en gentjänst för Tapies stöd till Sarkozy i valrörelsen 2007. Modemledaren valde själv att rösta på socialisten Hollande i presidentvalets andra omgång 2012, vilket antagligen bidrog till Hollandes valvinst.

Åtal har väckts mot flera personer som var inblandade i turerna kring skiljedomsförfarandet; Stephane Richard, som var chef för dåvarande ekonomiministern Christine Lagardes stab (och nu är chef för statliga telekomföretaget Orange) samt en av skiljedomarna, Pierre Estoup, och förre chefen för konsortiumet CDR. Christine Lagarde, chef för Internationella valutafonden, är förövrigt ”témoin assisté” i affären, en ställning mellan åtalad och vittne. Husrannsakan har genomförts hos Elyseepalatset förre generalsekreterare och senare inrikesministern, Claude Guéant. Staten, under PS-regeringen, har gått in som part i frågan om skiljeförfarandets giltighet och hoppas den vägen få tillbaka en del av skadeståndet.

När regeringen godkände skiljedomsförfarandet var Tapies förre advokat finansminister och under de här åren, 2007-2008 besökte Tapie Sarkozy i Elyseepalatset flera gånger. Pengarna från skiljedomen har han placerat dels i fastigheter, båtar och liknande, dels har han köpt upp konkurshotade tidningar i södra Frankrike, kanske med sikte på att kandidera som borgmästare i Marseille nästa år. Men nu är tillgångarna frysta.

Runt affären har konspirationsteorier vävts och pikanta detaljer har avslöjats. Lägg till Bernard Tapies burleska personlighet och medieuppmärksamheten är given. Men troligen bidrar affären till politikens förtroendekris och spelar missnöjespartierna i händerna.