La France "cavalier seul" au Mali

Je me contente d’un bref résumé en français du billet précédent qui traite le fait que la France fait « cavalier seule » en Mali, malgré les risques et malgré la volonté de bâtir l’Europe de la défense.

Les risques sont multiples. D’abord le fait que la guerre pourra durer plus longtemps que prévue et que le coût, dans ce temps de crise peut se révéler difficile à justifier devant les contribuables français. Mais le président et le gouvernement doivent conclure que les intérêts de la France sont plus important. Ensuite les accusations de neocolonialisme après le discours de Hollande où il a dit que la France ne sera pas le gendarme de l’Afrique. Mais apparement on considère l’intervention justifiée par la demande du président du Mali, malgré qu’il n’est pas élu et tient sa place grace à un putsch militaire, et le soutient du peuple du Mali, des pays voisins ainsi que la communauté internationale. On ne peut cependant pas s’empêcher le soupçon que les intérêts économiques de la France comptent pour beaucoup (mines de l’uranium dans la region etc) mais l’heure n’est évidemment pas de poser ce genre de questions quand les seules réponses de l’Elysée est le discours « guerre contre le terrorisme ». Finalement, le fait de ne pas s’allier avec d’autres pays européens c’est de voir l’idée d’une défense commune européenne s’eloigner davantage, une idée pourtant très chérie des politiques français, surtout les socialistes. 

Riskabelt när Frankrike går in som ensamt västland i Mali

Jag fortsätter med ett inlägg om Frankrikes krig i Mali. Idag om funderingar kring varför Frankrike som ensamt väst-land går in med militär. Kanske skriver jag ytteligare något om Mali men framöver kommer jag skriva om andra saker också till exempel arbetslösheten och « flexicurité », det vill säga avtalet mellan arbetsgivarna och några av facken som regeringen lovat respektera trots försämrade arbetsvillkor för arbetarna, regeringens ekonomiska politik som kritiseras från vänster eftersom den bygger på skattesänkningar för företagen, frågan om homoäktenskap som ringlar sig fram i lagstiftningsprocessen och får förespråkare och motståndare att demonstrera på gator och torg, ett flygplatsbygge som skapat politisk turbulens på högsta nivå m.m.    

Frankrike har alltså gått in själv med militär i Mali och inte inom ramen för en FN- eller EU-trupp. Det var förvisso inte på eget initiativ ; Mali vände sig till Frankrike och bad om hjälp när den egen armé inte kunde stoppa de framryckande islamisterna. Att Frankrike går själv kan tyckas överraskande av flera skäl ;

Riskerna och kostnaderna : ett krig är aldrig riskfritt. Fransmännen räknar med att lämna över till afrikanska styrkor men om det inte går lika snabbt som de hoppas kan det lätt bli en politisk belastning. Frankrike kan stå inför ett nytt utdraget ökenkrig. Landet står inför en svår budgetsanering och det blir en pedagogisk utmaning för politikerna att försvara krigsutgifterna. I den officiella retoriken understryks att andra västländer bidrar med resurser och mellan raderna kan man förstå att franska intressen hotas om islamisterna tar över i Mali.

Anklagelser om nykolonialism : Frankrike försöker som bäst göra upp med sitt koloniala förflutna, det som kallas « Françafrique »,  i en lång och utdragen process med återkommande debatter om den historiska skulden. President Hollande sa nyligen att Frankrike inte ska agera polis i Afrika när han var pa statsbesök i Algeriet. Men hotet från jihadisterna väger tyngre och Mali har själv vänt sig till Frankrike vilket legitimerar aktionen i den franska maktelitens ögon (trots att Malis interim-president innehar posten efter en statskupp !) De styrks antagligen i sin övertygelse då malierna välkomnar de franska soldaterna. Det går hursomhelst inte att göra sig fri från misstanken att det också handlar om nykolonialistiska skäl (läs t ex DN-artikeln « uran tung faktor i Mali-kriget »). Det är kanske till och med ett tungt vägande krigsmotiv men om det vet vi väldigt lite då den officiella propaganda bara talar om « krig mot terrorismen ».  

Undergräver idén om ett EU-försvar : Idag firas 50-årsdagen av Elysee-fördraget mellan Tyskland och Frankrike, EUs kärnländer. Men bade Tyskland och EU är väldigt frånvarande i Mali-insatsen. Franska politiker, särskilt socialisterna, brukar omhulda idén om ett gemensamt EU-försvar. Flera länder ställer förvisso upp med logistik, humanitär hjälp osv, men det här är ljusår ifrån en koordinerad militär EU-insats. En artikel på franska internationella radions hemsida från november hade rubriken « Mali, ett test för att lansera ett europeiskt försvar ». Den speglar den franska önskan om starkare militärt samarbete. Det här är kanske den svagaste punkten i insatsen och kritiseras av politiker från högeroppositionen som annars stöder insatsen. Fast i förhållande till just Tyskland påminner Mali-kriget om att Frankrike, som må vara « lillebror » ekonomiskt, är i jämn nivå eller till och med en större makt på den utrikespolitiska scenen (läs tex Le Mondes kommentar på franska här).

La guerre au Mali et l'image du président Hollande dans les média français

La crise d’otages en Algérie est terminée en sang et l’opération française « Serval » entame son dixième jour. La France entre sur la scène internationale après la guerre en Libye. J’en profite pour actualiser mon blog en espérant que ça m’aide à structurer un peu l’info qui envahi les médias. Ce n’est pas Mali qui est en cause mais tout le monde arabe où les saisons se succèdent rapidement.  Et en France il s’agit aussi bien sûr des conséquences sur la politique interne et la présidence Hollande. C’est aussi le sujet du premier billet sur mon blog depuis longtemps et ensuite suivront d’autres aspects sur la guerre au Mali.  

Hier sur France info ils ont commenté la nouvelle image de François Hollande. Son prétendu caractère mou s’est vite effacé pour une autre image. Fini le président « normal », voìla le président guerrier ! Le Monde a une photo où il marche résolument pour rejoindre le conseil de guerre à l’Elysée. Il est enfin présenté comme un homme d’Etat. Quand on a suivi les affaires du Parti socialiste qu’il a dirigé depuis dix ans on comprenait bien sûr que l’image d’avant Mali était erronée malgré qu’il a peut être gagné l’élection plutôt par des vote contre-Sarkozy que pour-Hollande. Mais l’image médiatique a tendance à se substituer à la réalité.

L’image du président est bien entendu très important, vu le rôle du président en France, son poid institutionnel et consitutionnel. Cette image est un mélange de la personne physique et la personne historique, éternel en quelque sorte (voir la théorie de « deux corps du roi » d’Eric Kantorowicz dans son œuvre Les deux corps du roi).

Un bon exempe de réflexion sur ce changement est donné dans Le Point où Anna Cabana dit :

Mais ce qui est intéressant, c'est que, et c'est un ministre qui me le faisait remarquer hier, "ça en dit long sur notre inconscient collectif monarchique". Vous savez que la France est un pays à la fois régicide et monarchique. Depuis vendredi, depuis que Hollande a déclenché la guerre au terrorisme, exit le "président normal". Hollande est désormais un président guerrier, et en France on aime les présidents guerriers, à chaque fois ils reprennent des points dans les sondages - on les soupçonne d'être virils et courageux, puisqu'ils font la guerre. Maintenant que Hollande fait la guerre, on le crédite d'une autorité nouvelle. 

Lire tout son commentaire ici.

Kriget i Mali, fransk media och krigspresidenten

Gisslandramat i Algeriet har fått sin blodiga upplösning samtidigt som den franska militära insatsen i Mali, operation « Serval », går in på sin tionde dag. Frankrike står återigen i världspolitikens centrum efter kriget i Libyen 2011. Jag passar på att återuppväcka bloggen, tänker att om jag sätter intrycken på pränt kanske jag får en bättre överblick över dramat som skakar Mali men där hela regionen tycks inblandad och de arabiska årstiderna snabbt avlöser varandra. Det är lätt att slentriankonsumera massmedias kommentarer, intervjuer och lägesbeskrivningar annars. Det här det första inlägget av flera, och jag börjar « bakvägen » med krigets konsekvenser för fransk inrikespolitik och president Hollandes ställning. Det kan tyckas vara en aspekt av underordnad betydelse men får stort utrymme i fransk media.

På radio (France Info) kommenterades igår den nya bilden av François Hollande. Han har tidigare beskyllts för att vara mjäkig och oförmögen att ta svåra beslut. En jovial byråkrat som gillar att dra vitsar och vars smeknamn var « Flanby » efter namnet på en dallrig brylépudding. Själv framställde han sig som « normal president » i motsats till hans yvige och hyperaktive företrädare. Men presidenten har fått sitt krig och bildvalet i media syftar nu att framställa honom allvarlig, bestämd och med kontroll över situationen. Statsmannamässig.

De som har följt fransk politik och Hollandes tio år som ledare för socialistpartiet visste förstås redan att han är en skicklig och habil maktspelare, men ofta har medias bild en tendens att ersätta verkligheten. Bilden av presidenten är central ty presidentposten, och följaktligen personen, symboliserar republikens enhet och konstitutionen från 1958 ger presidenten stora befogenheter, särskilt i utrikes och säkerhetspolitiken. Fransk politik är dessutom personfixerad, makthavarna från höger och vänster rekryteras från samma elitskolor, Hollande är inget undantag. Presidenten är två personer i en ; dels en människa av kött och blod och dels den officiella, historiska personen och de båda smälter samma till en (det är inte min teori om ledares « två kroppar », det var Ernst Kantorowicz som 1957 publicerade The King’s Two Bodies. A study on medieval political theology).

I en politisk kommentar i Le Point, signerad Anna Cabana, är rubriken « Hollande, président guerrier, c’est sa deuxième chance ! ». Hollande som krigspresident, hans andra chans! Efter att Cabana konstaterat medias nya bild av Hollande säger hon :

« ..det intressanta är, och det är en minister som sa det till mig igår, ‘det säger mycket om vårt kollektiva, monarkistiska undermedvetna ‘. Frankrike är ett land som både tar död på sina kungar och är monarkistiskt. Sen i fredags, sen Hollande förklarade krig mot terrorismen, är det slut med den « normale presidenten », Hollande är hädanefter en krigspresident och i Frankrike gillar vi krigspresidenter, varje gång ökar de i opinionsmätningarna – de framstår som virila och modiga för att de går i krig. Nu när Hollande krigar får han en ny auktoritet. »

Hollandes triangulering och sarkozysmens misslyckande

Kraftigt förkyld och med sömnsvårigheter har jag stigit upp tidigt denna lördag. Grannarna på andra sidan gården festar fortfarande. Jag passar på att dricka en kaffe, prata med katterna och läsa några artiklar på Le Mondes hemsida mellan hostattackerna. Den första handlar om hur de franska socialisterna och Francois Hollande har skärpt sin invandringspolitik inför valet imorgon. Under valrörelsen gjorde socialisterna allt för att tvätta bort stämpeln som alltför positiva till invandring. En triangulering à la francaise? Opinionen har bedömts vara sådan att en annan inställning hade äventyrat valsegern på söndag. Artikeln på franska finns här.

En annan artikel handlar om Nicolas Sarkozys misslyckande, skriven av filosofen Yves Charles Zarka. Det handlar om fyra saker.

1. Sarkozy har närmat sig extremhögern och därmed ”republikaniserat” dess politik, dvs tagit in den från extremismens kyla.

2.  Han ville vardagliggöra presidentmakten och föra den närmare folket men sänkte dess värdighet, och därmed statens värdighet i folkets ögon. Med ständig kommunikation och PR, hyperaktivitet på alla fronter och en personlig stil som stuckit i ögonen på folk har känslan för allmänintresset försvunnit.  

3. Hyperaktiviteten har också brutit mot några av republikens grundläggande värden, som maktdelningen mellan presidenten, regeringen, parlamentet och rättsväsendet. Om den exekutiva makten är total, blir dess ansvar också totalt. Den allmänna opinionen har därför varit extra hård mot Sarkozy som inte lyckats hålla vallöftena från 2007, t ex minskad arbetslöshet och avskaffande av hemlösheten.

4. Den sista punkten handlar om rättfärdigandet av de superrika, höga löner och ”gyllene” fallskärmar för att behålla kompetens i landet. Därför har Sarkozy sig själv att skylla att han fått etiketten ”de rikas president” av folket som reagerat mot de ökande skillnaderna mellan rika och fattiga.

Artikel sammanfattar huvuddragen i sarkozysmen. Ta tex punkten tre ovan, om maktdelning. Hur har tidigare presidenter (Mitterrand och Chirac) kunnat bli omvalda? En anledning är att presidenten tidigare suttit i sitt elefenbenstorn i Elyseepalatset och låtit regering och premiärminister ta smällarna. Har det blåst ordentligt har de bytt premiärminister. Sarkozy har vänt på ordningen och degraderat premiärministern till en simpel underhuggare. Så har också han behållit den omtyckte Francois Fillon under hela mandatperioden.

Sarkozy var en sentida, fransk Reagan/Thatcher och timingen kunde inte varit sämre för honom; han valdes 2007 på ett marknadsliberalt credo och löften om reformer och förändringar. Från och med 2008 tvingades han istället hantera finanskrisen på heltid. Om krispolitiken förhindrat Frankrike från Greklands och Spaniens öde har den saknat övertygande insatser för nya jobb och företagande, ett bättre skattesystem och minskade klassklyftor. Lägg därtill de fyra punktera ovan och voìla, du har Sarkozys politiska testamente.  

Filosofen avslutar artikeln med ett villkorat ”lycka till Francois Hollande”. Det kommer snabbt att vara möjligt att bedöma om vallöftena genomförs och de höga förväntningarna infrias. Politikernas exemplaritet? Med tanke på att socialistpartiet kommer behärska alla administrativa nivåer och partiets tidigare korruptionshistorier finns mycket att leva upp till. Men ännu viktigare är huruvida verkliga reformer kommer genomföras för att återindustrialisera landet och skapa jobb eller om det bara blir ytliga lagstiftningsåtgärder.

Artikeln, på franska, finns att läsa här.

Ps. Författningsdomstolen har överraskande upphävt brottet ”sexuellt ofredande” pga oklarheter i lagtexten. Alla pågående rättegångar upphävs. Justitieministeriet uppmanar ändå drabbade att polisanmäla men under andra brottsrubriceringar innan lagtexten setts över.  Man får verkligen hoppas att det inte dröjer länge trots valtiderna.

Dagens ord: Gavroche. 

En fiktiv karaktär i Victor Hugos Misérables, urtypen av 1800-talets gatunge i Paris. På engelska Wikipedia:

http://en.wikipedia.org/wiki/Gavroche

Kulturhuset Centre Pompidou i Paris, namngiven
efter presidenten Georges Pompidou. 

Hollande får nytt stöd och Sarkozy är slagkraftig in i det sista

Idag är sista kampanjdagen inför franska presidentvalet på söndag. Opinionsmätningarna ger Hollande en klar seger, men de osäkra väljarna är många. Mittenpolitikern Francois Bayrou, femma i valets första omgång, meddelade igår sitt stöd för Francois Hollande, och den andra kandidaten, Nicolas Sarkozy, var på morgonen i radiokanalen Europe1:s studio.

 Francois Bayrous stöd till Socialistpartiets kandidat kom litet oväntat. Den liberala mitten i fransk politik, som Bayrou förkroppsligar som ledare för partiet Modem, har länge samarbetat med de konservativa. Nu räknar han med att Hollande vinner på söndag och att fransk mitten-höger står inför stora förändringar, inför sommarens parlamentsval och under kommande mandatperiod. 

Frågan är hur stor inverkan utspelet har på de drygt 9% som röstade på Bayrou i första omgången. Enligt opinionsmätningarna uppger en tredjedel att de ska rösta på Hollande, en tredjedel på Sarkozy och en tredjedel avstå. Socialistpartiet jublade men Hollande underströk att de inte fört några samtal, det var inte ett villkorat stöd på något sätt. Sarkozys partikamrater och Bayrous tidigare regeringskollegor talade om ett misstag och en ensam röst utan betydelse. (Bayrou var utbildningsminister i Chiracs konservativa regering).

 Bayrous korta uttalande var skarpt, ja han gav rent av Sarkozy en rejäl örfil.  Han förklarade att anledningen till ställningstagandet var Sarkozys jakt efter extremhögerns väljare, hans ”fixering vid invandring och gränser”. Bayrou anklagade Sarkozy för att valt en ”våldsam” linje i valrörelsen, i motsättning till ”mina värderingar, och gaullismen”. ”Hur hamnade vi här? Det är vad det här valet handlar om”.   

Sarkozy på morgonradio

Nicolas Sarkozy var på radio imorse, på Europe 1. Hans första officiella kommentar till Bayrous ställningstagande var att Modemledaren redan 2007, då han kom trea i valet, tagit ställning mot Sarkozy i valets andra omgång och att det är konstigt att han nu ska rösta på Hollande vars ekonomiska politik Bayrou själv dömt ut som oansvarig.

Han var lika slagkraftig som vanligt, Sarkozy. ”Jag var uträknad ändå från början men fransmännen har överraskat alla observatörer, media och opinionsmätningar”. I beskrivningarna om att Hollande och vänstern kommit undan med grovheter, medan media nästan bedrivit kampanj mot Sarkozy. ”Le Pens väljare är inte en andra klassens människor,  ingen säger något när socialisternas kandidat vänder sig till alla väljare, varför skulle jag vara förhindrad att vända mig till alla väljare utom de sex miljoner som röstade på Madame Le Pen?”  Sarkozy gjorde samtidigt klart att det är uteslutet att samarbeta med "familjeföretaget Nationella fronten".

Sedan argumenterade kandidat-presidenten lika energiskt mot några av Francois Hollandes förslag (fler statsanställda och höjning av smic, minimilönen bland annat). ”Har man inte koll på statens finanser hamnar vi i samma läge som Spanien!” En svensk sosse eller moderat skulle inte säga emot..

Sarkozy försvarade sina reformer;  en miniminivå på vissa offentliga tjänster i händelse av strejk (kollektivtrafik och i skolan), ökad autonomi (makt) till universitetsledningarna, pensionsreform, minskade utgifter m.m. Efter några avlutande frågor från lyssnarna var en och en halv timme med Sarkozy slut. Han skyndade vidare till de sista insatserna i valrörelsen och i studion tog de politiska satirikerna och rösthärmarna över.

Nicolas Sarkozy på valmöte i Toulon igår varnade för vänstern och avslutade
 med att det återstår en dag för att övertyga till "den vackraste segern.."
Men opinionsmätningarna ger segern till Francois Hollande (47,5 - 52,5) 

Grälsjuk och intensiv face-à-face Hollande - Sarkozy

Höjdpunkten inför franska presidentvalet på söndag var onsdagkvällens tv-duell mellan Francois Hollande och Nicolas Sarkozy. Eller höjdpunkt och höjdpunkt, tillförde den egentligen något nytt? Jag följde den tre timmar långa debatten tillsammans med ett fyrtiotal socialister i partiets lokaler i Brest och fick bland annat höra Sarkozy upprepa Sverige tre gånger i en jämförelse (se nedan, under stycket om statsskuld..) Det var en intensiv, spänd och aggressiv debatt som inte sparade på ironiska fraser, glåpord och anklagelser.  Sakfrågor som behandlas var bland annat finans- och skuldkrisen, ekonomin, jobben, kärnkraften, invandring, presidentrollen och utrikesfrågor (militärnärvaron i Afghanistan).

Det här är mina intryck efter  kvällens drabbning. Hollande hade en betryggande ledning i opinionsmätningarna att försvara och framstod som påläst, rapp i svaren och presidentlik där han satt rak i ryggen mitt emot Sarkozy. Men också arrogant, undflyende och ibland motsägelsefull. Ett typiskt uttalande; ”avbryt mig inte, jag gör det inte när ni talar”. Det gjorde han visst, flera gånger. Sarkozy framstod energisk men ofta trängd och besvärad, lutande mot bordet och med sitt vanliga ticks att ”hoppa” med axlarna. Många i partilokalen härmade roat.. Trots grovt språkbruk lyckades han inte komma åt Hollande som svävade en bit ovanför och alltid gav svar på tal, vasst men elegant. Socialisterna i Brest var övertygade om vem som vann debatten..

Hollande inledde med tal om att ena istället för att så splittring, bland annat med tanke på att Sarkozy den 1 maj anordnat ett konkurrerande massmöte och talat om ”riktigt” arbete och ”riktiga” arbetare (med klang från den nazivänliga Vichyregimen). Sarkozy menade att han lyckats genomföra reformer utan våldsamma reaktioner och beklagade sig över den hatkampanj han varit utsatt för där han till och med jämförts med Hitler. ”Monsieur Sarkozy, ni får svårt att  framstå som ett offer”,  svarade Hollande.

Jobb och ekonomi. Socialisten kritiserade den ökade arbetslösheten och vill att sparkapital investeras i företagen via en offentlig bank, att arbetsgivaravgiften för unga sänks samtidigt som en äldre får behålla sin anställning och att EU skaffar sig en tillväxtmål. Sarkozy försvarade sig; i Frankrike har arbetslösheten ökat mindre än i andra länder under krisen. Företagen har fått lägre skatter, arbetsgivaravgiften har sänkts och arbetslösa ska erbjudas yrkesutbildning. På tiden! Ironiserade Hollande med hänvisning till att Sarkozy befunnit sig i maktens högsta boningar i 10 år men skyller ifrån sig misslyckanden. Hollande har dock problem med exemplet Tyskland;  å ena sidan anklagar han Sarkozy för att Frankrike halkat efter och inte följt i Tysklands fotspår (sänkta löner och socialförsäkringar osv) å andra sidan kritiserar han Sarkozys tyskinspirerade förslag (höjd moms, företagsavtal om möjlighet till lönesänkningar och deltidsarbetslöshet vid lågkonjunktur i syfte att rädda jobb).

Förslagen för ökad köpkraft; Hollande ville reglera el-, gas-, vatten- och bensinpris samt höja barnbidraget med 25% till hösten. Sarkozy försvarade de skattefria övertidstimmarna som gett ökade inkomster för 9 miljoner arbetstagare och som Hollande lovar beskatta igen samt kritiserade hårt prisregleringarna; ”det är konsumenten som såklart får betala för er demagogi!” utbrast han.

Statsskuld, sifferexercis och jämförelser med andra länder. Hollande menade att Sarkozy ökat statsskulden och sänkt de rikas skatter. Presidenten i sin tur anklagade Hollande för att vara en ”lögnare” då han hävdat att Sarkozy avskaffat förmögenhetsskatten (de skatteförändringar som genomförts under mandatperioden har inneburit att höga löner har beskattats mer och förmögenheter mindre). Statsskulden berodde enligt Sarkozy på strukturella orsaker och finanskrisen och han efterlyste Hollandes besparingsprogram. Sarkozy påpekade vidare att Hollande inte kan beskylla honom för att sänka skatter eftersom bara Sverige har högre skatter än Frankrike! Hollande svarade ungefär att  "jo, det kan jag visst, för du har både sänkt skatter för de rika och höjt den för alla andra!"

EU och euron. Hollande vill förhandla fram en tillväxtdel i europakten (om minskade underskott). Vidare vill han införa euroobligationer (göra statsskulderna till en EU-skuld), stärka strukturfonderna och införa en finansskatt. Sarkozy menade att euroobligationer är att ta över statsskulden för Grekland och andra problemländer och att de andra förslagen redan är genomförda samt att han lyckats få Europeiska centralbanken att agera i krisen i strid med fördragen (som svar på Hollandes anklagelse att han vikit sig för Angela Merkel som varit skeptisk till en mer EU-keynesiansk agenda).    

Invandring/integration. Hollande pressade Sarkozy på frågan om utomeuropeiska invandrares rätt att rösta i lokalval och den koppling högerkandidaten gör mellan islam, invandring och ”tensions communautaires” (spänningar mellan olika etniska och religiösa grupper) för att motivera sitt motstånd mot förslaget. Sarkozy svarade att han vill ha en fransk islam, inte islam i Frankrike och inga speciella tider i badhusen eller halal-kött i skolbespisningen. Socialisten menade att han inte kände till några sådana krav från franska muslimer och utlovade en folkomröstning i frågan om han inte får en tillräcklig parlamentarisk majoritet för att ändra konstitutionen.

Kärnkraft. Sarkozy kritiserade hårt socialistpartiets deal med de gröna om att minska på kärnkraften. Hollande hänvisar dock till sitt eget program (han vill sänka kärnkraftens andel av elproduktionen från 75% till 50% till 2025 samt under kommande mandatperiod stänga en reaktor, i Fessenheim) och sade sig inte vara bunden av parti-överenskommelsen.

Vilken sorts president? Sarkozy inledde; presidenten ska vara engagerad, ta beslut när det krävs, ta ansvar och vara erfaren. ”jag föreslår en ny fransk tillväxtmodell” och ”jag har gett allt, men inte lyckats med allt”. Han kritiserade den tidigare socialistiske premiärministern Jospins ”vi kan inget göra” med anledning av fabriksnedläggelsen i Vilvoorde för ett antal år sedan. Hollande räknar upp sexton förslag genom att inleda med ”Jag, som republikens president…” Det handlade om en opartisk och korruptionsfri statsledning: ”...kommer inte utse public service-chefen", "…kommer se till att rättsväsendet är oberoende" "…vara exemplarisk ”. I själva verket var det sexton anklagelsepunkter mot Sarkozys excesser. Presidenten attackerar ironiskt; "jag, jag, jag".. och ”ni har hållit ett vackert tal, man blir tårögd”. Sen anklagade de varandra för hemliga möten i fina salonger och favoritism. Sarkozy sade sig inte vilja få morallektioner från Dominique Strauss-Kahns parti.. ”men det var inte jag som utsåg honom till IMF-chef” , replikerade Hollande.

I ett avslutande inlägg uppmanade Hollande väljarna att bedöma Sarkozy utifrån resultatet av hans politik; arbetslöshet, invandring, otrygghet.. Och Sarkozy vände sig till alla fransmän, inklusive Marine Le Pens väljare som vill ha trygghet och gränser och liberalen Francois Bayrous väljare som vill ha budgetbalans.

Sammanfattning. Det var som om Sarkozys alla dundrande anklagelser från valmötena fungerade sämre i en tv-studio inför en Hollande som inte lät sig gäckas. Debatten avrundar en valrörelse med ombytta roller där den sittande presidenten framstått som utmanare och där oppositionens kandidat ridit på anti-sarkozysmen utan att själv behöva stå för slagen under bältet. Det hindrar inte att ansvaret för nederlaget är Sarkozys eget. Hans politik är kanske inte så katastrofal som Hollandelägret vill göra gällande, men långtifrån tillräcklig på viktiga områden som jobben, ekonomin, välfärden.

Studentföreningen UNEF uppmanar på en affisch
 ungdomar att rösta i presidentvalet