Regeringen backar om vägskatten écotaxe

Bretagnes bönder och livsmedelindustri demonstrerade ju våldsamt i lördags mot en kommande vägskatt på tung trafik, något som jag skrev om tidigare. Och idag backade alltså premiärminister Jean-Marc Ayrault efter ett möte med folkvalda från Bretagne på sitt kontor i  Hôtel Matignon. L’écotaxe, som vägskatten kallas, skjuts upp på obestämd tid. Och det gäller för hela landet.

I ett tal efter mötet sa Ayrault bland annat, efter att ha räknat upp den senaste tidens regeringsinitiativ för att lösa krisen i Bretagne: 

« Det är bara att konstatera att samarbetet mellan olika aktörer som har varit Bretagnes styrka, idag är blockerat. Blockerat på grund av en enda fråga: l’écotaxe. » 

Och vidare 

« alla vet att l’écotaxe inte är orsak till krisen. Den har inte ens börjat gälla! /.../ Men den väcker frågor om tillämpningen som inte den förra regeringen förutsett. » 

Han uppmanade alla aktörer att ta sitt ansvar, samarbeta och komma till förhandlingsbordet och betonade hur modig han och regeringen varit som lyssnat på kritiken men att l’écotaxe inte avskaffas, bara skjuts upp. Alla tunga jordbruks- och fisketransporter ska dock undantas och särskild hänsyn tas till regioner i periferin.

President Hollande uttalade sig på statsbesök i Slovakien att vägskatten är en god princip, men att dess införande måste få ta den tid som behövs för att uppfylla vissa villkor som ska diskuteras (enligt Le Monde).

Från socialisternas regeringspartner miljöpartiet EE-LV kom kritiska kommentarer och Noël Mamère, som nyligen hoppat av partiet, ifrågasatte regeringsmedverkan. « Miljön har blivit regeringens syndabock » sa han på France Info ikväll.

Och visst har l’écotaxe blivit en syndabock och symbol för jordbrukets och livsmedelsindustrins kris i Bretagne. Så här skriver kolumnisten på Ouest-France, Michel Urvoy, på sin blogg:

« Att förminska det bretagnska jordbrukets problem till l’écotaxe är således en osanning. Den kommer att öka transportkostnaderna med i genomsnitt 4,1%, de motsvarar i sin tur 10% av kostnaden för de transporterade produkterna. I slutändan skulle den bara öka produktens pris med 0,5% (1 centime på en camembert för 2 euro). »

Krisen i jordbruket och livsmedelsindustrin handlar, enligt den allmänna uppfattningen, om en ohållbar ekonomisk modell; ett produktivistisk volymbaserat jordbruk utan produktförädling, låglönekonkurrens inom och utanför EU, minskade EU-stöd, otillräckliga investeringar och dåliga företagsbeslut, företag som agerar var för sig istället för att samarbeta osv.

Även om beslutet antagligen är det minst dåliga den pressade regeringen kunde ta, visar det på en av svagheterna med det franska beslutsfattandet. Lagstiftningen ändras ständigt vilket minskar förutsägbarheten och knappast ökar företagens investeringsvilja.

Politisk fiktion (och verklighet) à la française; Doutes. Chronique du sentiment politique.

I kvarteret ligger biografen les Studios, vars tak dominerar bakgården där katterna springer in och ut ur bions bakdörr. En annan gång ska jag berätta om hur grannsämjan stod på spel på grund av dem..

Igår gick jag på premiären för filmen « Doutes. Chroniques du sentiment politique » (Tvivel. Krönika över politiska stämningar). Här kommer några intryck av filmen och den efterföljande diskussionen mellan publiken och regissören Yamini Lila Kumar och en av skådespelarna tillika hennes make, Christophe Barbier. Han är mer känd som politisk superkommentator och chefredaktör för veckomagasinet L’Express. Hon har en bakgrund som kommunikationschef hos Hermès. Ett av det parisiska mikrokosmosets höjdare med andra ord, på snabbvisit i den franska öknen.*  

Filmen följer två par under perioden 2006 – 2012 i närbild, hemma, under middagar, hos psykiatern, i dialoger eller monologer. Deras humör och relationer svänger i takt med vänsterns upp- och nedgångar, från kampanjen inför valet 2007 där socialisten Ségolène Royal förlorade mot Nicolas Sarkozy, via Dominique Strauss-Khans (DSK) ödesdigra hotellbesök i USA, socialisternas primärval och fram till presidentvalet 2012. Barbier spelar den neutrale opinionsanalytikern Chris, vars hustru, historikern Judith kämpar med sin tro på vänstern. De umgås med journalisten Paul (som spelas av artisten Benjamin Biolay) som sörjer förorten Levallois förborgerligande och inte står ut med vännen Chris cynism, samtidigt som han avgudar DSK och till och med lyser upp när hans unga partner, skådespelerskan Albertine, avslöjar att hon har en affär med DSK. Allt för att få honom att rycka upp sig.

Dialogen är späckad av politiska referenser och pendlar mellan idealism och cynism. Det dricks många glas vin och Biolay muttrar bittert mellan blossen. Det privata och det politiska går in i varandra.

Efter filmen anländer Yamina Lila Kumar och Christophe Barbier till biosalongen, han i sin karaktäristiska mitterrandskt röda halsduk. Barbier inledde om den typiskt franska, passionerade inställningen till politik och när jag fick mikrofonen för att fråga om de riktade sig till någon särskild publik – och nämnde att jag inte trodde en sån här film skulle göras i Sverige - fick jag först ett politiskt svar om hur Socialistpartiet ideologiskt letar förebilder i en medelväg mellan en anglosaxisk modell och en svensk modell som inte längre är så framgångsrik. Angående politisk fiktion trodde han dock att den var lika het i norden och nämnde danska serien Borgen. Men skulle verkligen en film som Doutes kunna göras i Sverige? Angående publiken menade Kumar att filmen riktade sig till alla och att politik kan passionera både vanligt folk och medelklassen.

Kumar berättade också att hon snappat upp konversationer på kaféer i Paris och visst känns tongångarna igen från de senaste årens berg- och dalbana kring den franska kaviarvänstern. I en scen erkänner Judith, ”som aldrig kommer rösta på något annat än vänstern” att Sarkozy gav henne gåshud när han i ett tal inför valet 2007 nämnde Jaurès och Blum (två historiska vänsterfigurer), medan vänstern var avideologiserad. Senare, när luften gått ur Sarkozys illusion frågar hon sig hur de kunde ha tagit så fel. Judith förkroppsligar tanken att vänsterns problem går djupare, ända tillbaka till andra världskriget, vilket scenen hos psykiatern illustrerar. Där berättar hon om en dröm och en ordväxling med Mitterrand om hans vänner från Vichy-regimen. Där svensk vänster moraliserar över högerns mindre ärofulla historia (som Nymoderaterna för inte så länge sedan försökte försköna) kan fransk vänster knappast ge moraliska historielektioner (men gör det förstås ändå).

De trodde båda att det skulle vara svårare att göra en liknande film om högern. Barbier menade att där finns mindre ämne för en film, fransk vänster drabbas alltid av svekdebatt när man går från opposition till regerande. Högern har inga samma problem. När de enats om en ledare sluter alla upp. Och att vara vänster är i större utsträckning en identitet, tänker jag. Gränsen mellan det privata och det politiska är otydligare. Deras ståndpunkt förvånar mig ändå lite. Kan man inte göra intressant fiktion om högerns folk? Lite som den svenska serien Solsidan, även om den inte är direkt politisk om jag har förstått rätt (har inte följt serien men skulle inte bli förvånad om någon av karaktärerna har nymoderat partibok och att åtminstone någon scen handlar om det). Kumar och Barbiers svar är kanske mer ett symtom på vänsterns kulturella monopol. Hade kultursektorn haft fler högersinnade kanske de hade kunnat göra en liknande sak.

Filmen är nog inget storverk även om den är habilt gjord. Om den blir en publikframgång stärker det tesen om fransmännen som ett passionerat politiskt folk, alternativt bekräftar det boboiseringen av biobesökarna (Bobo, av borgerlig bohem, dvs en snobbig medelklass med vänstervärderingar, en biobesökande champagne- och kaviarvänster, som går dit för att se sig själva i spegeln?)

Kumar talade om politik som teater. När det borde handla om något annat, tänker jag och ser nyhetsbilderna framför mig från böndernas demonstration mot en ny vägskatt dagen innan.  Den här filmen får mig snarare att tänka på Marie Antoinettes tvivel..  

Barbier bjöd förövrigt publiken på en politisk dagskommentar om François Hollandes filosofi; han förlitar sig på kursen i nationalekonomi som han pluggade på elitskolan ENA om femåriga konjunkturcykler och hoppas att ekonomin vänder snart. När resultatet dröjer ägnar han sig åt små sociala brandkårsutryckningar. (Det påminner om Göran Perssons spådom att ”jobben kommer”, försent för att förhindra valnederlaget 2006. François Holland har större marginal, valet är inte förrän 2017, men så är problemen djupare och ingen president under femte republiken, sen 1958, har haft så dåliga opinionssiffror).

Redaktören för L'Express utesluter inte ett revolutionärt läge om konjunkturen inte vänder inom något år. 

* Efter geografen Jean-François Graviers verk "Paris et le désert français" (Paris och den franska öknen) från 1947. Brest är ingen öken (och med tanke på läget vid havet faller liknelsen platt, det handlar om centralismen kring Paris) dessutom har det vissa uppenbara fördelar att bo långt utanför Paris ringled.. även om staden har sin charm. 

Bretagnes bönder i uppror mot vägskatt

Våldsamma drabbningar mellan demonstranter och polis, tårgas, skadade.. Man skulle kunna tro att det handlade om huliganer eller förortsupplopp, men scenen utspelades på motorvägen i höjd med Pont-de-Buis, mellan Quimper och Brest i Finistère i helgen. Demonstranterna, ett tusental bönder och åkare hade samlats för att protestera mot l'écotaxe, en ny vägskatt, och deras främsta vapen var kålhuvuden, ägg och traktordäck. Och regeringen verkar beredd att backa.

Händelserna beskrivs i en rikligt illustrerad artikel i Ouest-France men har också toppat riksmedia under helgen. Kolonnen med traktorer och fordon ska ha varit fyra kilometer lång när demonstranterna begav sig av för att förstöra en metallbågar som rests över vägen, anordning och symbol för den nya skatten för tung trafik som ska börja gälla från 1 januari (écotaxe). Det var den enda intakta metallbågen sedan de två andra förstörts tidigare. Gendarmer hade beordrats ut för att försvara bågen.

Fordonsskatten beslutades redan under förra regeringen men genomförs först nu. Intäkterna är vikta för investeringar i vägar och järnvägar och skatten ska få transportörerna att välja andra, mer miljövänliga transportssätt.

Motståndet har vuxit under året, anförda av Collectif pour l’emploi en Bretagne (kollektivet för jobb), en samling av åkare, bönder, företag och intresseorganisationer. Bland annat ingår FDSEA, den lokala avdelningen av det mäktiga bondefacket. Kollektivet menar att Bretagne drabbas extra hårt på grund av de längre avstånden till marknaden och i bakgrunden finns också krisen i jordbruket och livsmedelsindustrin som står för en tredjedel av regionens ekonomi.

Bretagne har redan fått en sänkning av skatten och flera undantag. Finistères departementsfullmäktige (med socialistisk majoritet) har gått längre och kräver att skatten skjuts upp och utreds och ett åttiotal parlamentariker i nationalförsamlingen har motionerat om dess avskaffande. Efter lördagens demonstration har regeringen aviserat ytterligare lättnader, i samband med att den backar om nya skatter på olika sparformer. Oppositionen anklagar regeringen för amatörism, regeringen svarar att den lyssnar på kritiken.

Översatt från Ouest-France:

I en intervju med Ouest-France beklagade Finistères prefekt Jean-Luc Videlaine « demonstrationens våldsamhet, av folk som offentligt har bekräftat att de skulle sopa undan gendarmerna ». Prefekten, som konstaterade att motståndet intensifierats den här lördagen den 26 oktober och bedömde att demonstranterna var ett tusental personer, ironiserade över ryktet som spreds under en halvtimmes upphåll i demonstrationen. « Det är såklart osant att jag hade kunnat begära Paris tillstånd att tilllåta demonstranterna montera ned metallbågen! » 

Thierry Merret, ordförande för den lokala avdelningen av bondefacket, FDSEA i Finistère:« Vi har tömt de fyra sista släpvagnarna med kålhuvuden, men vi stannar kvar. Vi är  fortfarande här för vi är fästa vid vår bygd. Staten har svarat oproportionerligt. Vi har blivit beskjutna av tårgasbomber. Demonstrationen handlar om framtiden för Bretagnes ekonomi. Det är därför som demonstranterna inte vill ge sig av. Jag befarar att demonstrationen i Quimper nästa lördag kommer att sluta illa på grund av Paris autistiska attityd. »

Folkomröstningen i Västerbotten och ambulansen som symbol

I valet 2010 kandiderade jag för S till landstingsfullmäktige i Västerbotten och blev invald. Men livet tog en oplanerad vändning med flytten från Umeå till Brest i Frankrike och när vistelsen förlängdes avsade jag mig mandatet. Det var inget lätt beslut, jag tog uppgiften och förtroendet från väljarna och partiet på största allvar.

Med den bakgrunden har jag följt rapporteringen kring folkomröstningen i söndags och försökt sätta mig in i frågan. Det har inte varit det lättaste. Man måste nämligen citera valsedelstexten för att beskriva vad omröstningen handlade om:

”Som en del i att nå balans i ekonomin beslutade landstinget 2011 att minska antalet vårdplatser i Dorotea och ersätta den stationerade ambulansen i Åsele med en akutbil. Vill du ge Västerbottens läns landsting i uppdrag att utforma ett åtgärdspaket för hela länet som innebär att Dorotea får vårdplatser med läkarjourkedja som 2011 och att Åsele får en stationerad ambulans?” (från landstingets hemsida).

Det slutgiltiga resultatet, också det från landstinges hemsida, blev 57150 ”ja”, 4824 ”nej” 2023 blank, 654 ogiltiga. Totalt antal 64651 och röstberättigade var 207696. Valdeltagandet nådde inte upp till 50%, som landstingsledningen satt som gräns för att hörsamma utslaget, men "ja" vann överlägset.

Bakgrunden är alltså landstingets nedskärningar i syfte att få budgeten i balans. Hur blev två specifika åtgärder föremål för en länsomfattande folkomröstning? Frågan om vårdplatser i Dorotea och ambulans i Åsele hade i vanliga fall hanterats av landstingspolitiker, tjänstemän och profession. De har säkert försökt hitta bra lösningar och besparingar kan i vissa fall tvinga fram nyttiga förändringar (nöden som uppfinningarnas moder!) samtidigt är det inte konstigt att ortsborna värnar sin sjukvård. Doroteaupprorets engagemang och namninsamling ledde fram till folkomröstningen. 

De officiella argumenten har inte riktigt övertygat mig och man ska kalla saker och ting vid deras rätta namn. En nedskärning är en försämring av servicen. En akutbil är inte en ambulans. Utvärderingar har förvisso visat att ingen tagit skada men här finns ett stort symbolvärde som politikerna missat eller underskattat; i inlandets krympande glesbygd gör det ont när samhällsstrukturen monteras ned, särskilt när det gäller grundläggande institutioner som polis, bank, post, bibliotek, livsmedelsbutik, kollektivtrafik, lokalpress osv. Ambulansen och vårdplatser blir en fråga om bygdens framtidstro. 

Det är ett perspektiv som jag har med mig från uppväxten i inlandet (Arvidsjaur) och med det perspektivet var frågan större än enbart en ambulans och några vårdplatser, vilket också framgår av formuleringen på valsedeln. Och det är inte enbart en fråga för de berörda ortsborna, jag tror att många vid kusten sympatiserar med inlandet. Landstingsledningen kan inte ha varit omedveten om det så varför valde de konfrontation? För att visa handlingskraft? För allmänintresset, som de ser det? Eller underskattade de sprängkraften i engagemanget?

De otillräckliga resurserna är förvisso också regeringens ansvar, varför den lokala borgerlighetens trovärdighet på ja-sidan ifrågasattes. Men socialdemokratins trovärdighet som välfärdsvänare är inte heller intakt efter decennier av nedskärningar.

I ett län där socialdemokratin är väl förankrad är det ändå märkligt att landstingsledningen inte lyckades avstyra folkomröstningen genom att visa flexibilitet och hitta samförståndslösningar. Jag är nog inte ensam om känslan att S och MP har brustit i det politiska hanterverket.  

Anna Lindh, i det enskilda och kollektiva minnet

Idag är det tio år sedan Anna Lindh, dåvarande utrikesminister, mördades. Det väcker minnen till liv. Det var i slutskedet av EMU-omröstningen och nog lade det sordi över kampanjen, oavsett om man var med Anna Lindh på ja-sidan eller som jag själv på nej-sidan. Tio år. En händelse som så starkt etsar sig fast i minnet förflyttar mig tio år tillbaka i tiden, till en annan person, den jag var då, till ett annat land, en annan värld.

Mycket har hänt sedan dess, både i ens eget liv och andras. Särskilda händelser eller företeelser löder samman det offentliga skeendet - landets eller världens historia - med ens egen personliga historia. Jag har klara minnesbilder av mordet på Olof Palme, trots att jag var så liten.

Nu är det inte bara mord och hemskheter som blir milstolpar, andra minnesbilder av det omgivande blandas med mer intima minnen. Alla bär vi på vår egen, unika historia samtidigt som vi delar den med många i vår omgivning. Vissa saker delar vi med miljarder andra människor. Samhällen vilar på det gemensamma kollektiva minnet i samspel med andra fundament som geografi, språk, etnicitet, statsskick, kultur, ekonomi osv. 

I mitt minne var Anna Lindh en politiker i takt med sin tid, på gott och ont; hon personifierade (eller personifierar, idag?) socialdemokratins framtidshopp som utmanades när Fredrik Reinfeldt och Nya moderaterna senare tog initiativet. Kanske hade hon gett honom en tuffare match, kanske inte. Det får vi aldrig veta. 

Ur nyhetsflödet. Sommartrafik, krigsskadad kyrkogård och böndernas situation.

Bloggen har legat nere ett tag och när jag nu återkommer blir det med en bokrecension. Eller rättare sagt två recensioner och ett personporträtt av författaren, politikern François Bayrou. Mer om det inom kort. Först högt och lågt, lättsamt och svårt från det franska nyhetsflödet de senaste dagarna.

Semesterskocken på vägarna

Igår inträffade sommarens trafiktätaste dag enligt ”bison futé” (”smarta bisonoxen”, logotypen för trafikinformationen som grundades på 1970-talet då problemet med oändliga bilköer blev akut).  Mitt på dagen uppgick köerna till drygt 800 km för att senare minska till hälften under eftermiddagen. Det gäller främst utresorna (från Paris) genom Rhônedalen, som hade färgen svart i den fyrgradiga skalan (som går från grönt, med mindre köer, via orange och rött till svart, den svåraste trafiksituationen) och mellan Paris och Bordeaux.

Krig på kyrkogården

Raka motsatsen till hetsen i semestertrafiken måste vara lugnet på kyrkogårdar. Igår morse, i solsken och en sval vind i värmen, gick jag till kyrkogården i mitt kvarter Saint-Martin i Brest. Jag ville med egna ögon se spåren efter striderna som utspelade sig där under andra världskriget. Enligt en artikel från stadsarkivet var nämligen gravkamrarna utmärkta tillhåll för soldaterna att gömma sig i och kyrkogården blev därför skådeplats för strider om staden under andra världskriget mellan tyska ockupanter och de allierade som kom för att befria staden. 

Mycket riktigt hittade jag de synligt skottskadade gravkamrarna (oregelbundna bortskjutna delar på stenväggarna). Anslag på plats berättade dessutom om pågående upprustningsarbete där utgångna gravplatser ska bereda plats för nya och där hänsyn tas till det historiska värdet. 

Kyrkogården är en mäktig, lugn och stillsam plats mitt i stadsbebyggelsen med sikt över hustaken mot hamnen och havet. Det är svårt att tänka sig krigsscener med soldater och skottlossning, mot en fond av husruiner i den nästan totalförstörda stadskärnan.  

Förre bondeledaren död

Idag begravdes också Jean-Michel Lemétayer, förre ledaren för det mäktiga bondefacket FNSEA (Féderation nationale des syndicats d’exploitants agricoles) som nyligen dött i en hjärtinfarkt. Begravningen i födelsbyn Vignoc utanför Rennes i departementet Ille-et-Vilaine i Bretagne besöktes av 1500 personer inklusive tre ministrar och många andra politiker och dignitärer, däribland François Bayrou (enligt Ouest-France nätupplaga, artikel här).

Det var i Vignoc som Lemétayer började sin bana som mjölkbonde på familjegården innan han engagerade sig fackligt. Det konkurrerande bondefacket Confédération paysanne hyllade också ”minnet av den facklige ledaren han varit”, och skrev också i uttalandet ”vi var förvisso inte överens om politiken han förespråkade och krävde men han var en envis fackkämpe”, enligt en artikel på Le Mondes nätupplaga (här). I kommentarerna till artikeln får man dessutom veta vad de skilda meningarna handlade om. Lemétayer och FNSEA beskylls för att stå bakom det produktivistiska storjordbruket som utvecklades efter andra världskriget. Det gav större skördar och fler grisar men också kemiska föroreningar, tuffa arbetsvillkor och förändrade landskap som följd. 

Franskt jordbruk står inför stora strukturella förändringar när EU-bidragen blir mindre, miljökraven hårdare och bönderna ser marginalerna försämras. Konkurrensen både inom och utom Europa är hård och utan de statliga stöden står de mindre jordbruken ofta inför valet att lägga ner eller hitta nya nischer och metoder för att öka lönsamheten.

Franska bönder på krigsstigen (motorvägen)

Det var också bönder som stod i främsta ledet i fredags när en metallbåge fälldes över motorvägen utanför Guiclan i Finistère och tvingade bilisterna mellan Brest och Saint-Brieuc att ta en omväg under fredagen. Bågen var uppsatt av myndigheterna för registrering av en nyligen beslutad kilometerskatt för tunga transporter (kallad écotaxe) 

I en civil-olydnadsaktion fälldes metallbågen alltså av de ca 500 personerna som demonstrerade till försvar för jobben, trots att åkarna i Bretagne fått rabatt på grund av långa avstånd tack vare intensivt lobbyarbete från regionens folkvalda. Bland demonstranterna fanns företrädare för jordbruk och åkerinäringar och UMP-senatorn Marc Le Fur uttalade sitt stöd (han är van vid demonstrationer vid det här laget efter att ha deltagit väldigt handgripligt i demonstrationerna mot homoäktenskapslagen). Artikeln om demonstrationen läste jag på den regionala tidningen Le Telegrammes webbplats (här).

Oavsett om demonstranterna har fog för oron så är mjölk-, höns- och grisbönderna i Bretagne inne i en svår period, förvärrad av det allmänt kärva läget. Flera stora företag har lagt ner produktionen den senaste tiden. Så trots stränga ord från prefekturen om följderna av den olagliga aktionen hindrade det inte bönder och åkare att med traktorer och tillhyggen ge sig på metallbågen, symbolen för den i deras tycke skadliga kilometerskatten. 

Och samtidigt levde de upp till en annan symbol; den rebelliske, franske bonden!

Tågolycka och en märklig polemik

De senaste dagarna har en värmebölja sköljt över landet, till och med över Brest som vanligtvis svalkas av det fuktiga havsklimatet. Katterna sträcker ut sig på golvet eller försvinner ut på de vildvuxna bakgårdarna. Människor klär sig lätt, fyndar i butikerna som tycks förlänga sommarrean hela tiden eller söker sig till stranden. Grannen, en bioföreståndare, är mindre glad. Och inte kan det vara lätt för tävlingsscyklisterna som ska ta sig runt hela landet i Tour de France!

Nyheterna har toppats av den tragiska tågolyckan i Brétigny-sur-Orge i Essonne utanför Paris igår, där sex personer miste livet. Orsaken tycks vara defekt räls som fick tåget, som skulle till Limoges, att spåra ur. Sabotage är inte uteslutet men inte troligt enligt mediauppgifter. President Hollande var snabbt på plats och uttryckte sin medkänsla med offer och anhöriga och tre utredningar har redan initierats.

Samtidigt dog fem personer i en motorvägsolycka i södra Frankrike. Det ger såklart inte lika stora rubriker. Vissa trafikolyckor ses som värre än andra (det finns förstås en mängd förklaringar till det men skillnaden blir tydlig när olyckorna inträffar samtidigt).

åter till tågolyckan. Frågan om rälsunderhållet har rests, men framförallt har en märklig polemik blossat upp. Och det blev snabbt politiskt. Det handlar om obekräftade uppgifter att ett gäng ungdomar skulle ha plundrat offren på tillhörigheter direkt efter olyckan och sedan attackerat räddningsfordon.

Källan sägs vara polisfacket Alliance, men uppgifterna har inte bekräftades av vare sig räddningspersonal eller myndigheter. Journalister från France 2 och France 3 som tidigt var på plats kunde inte heller bekräfta det,  däremot vittnar de om att många ungdomar var på plats, några som filmade tågolyckan och som sedan motades bort av polisen. Stämningen ska ha varit mycket spänd.

Journalisten Peggy Mauger säger sig ha sett ett flygande föremål och säger vidare att hon inte väntat sig en sådan spänning på en olycksplats, "à la limite de l'affrontement de banlieue" (på gränsen till ett förortsupplopp). En räddningsarbetare ska ha utsatts för ett stöldförsök av sin mobiltelefon. Artikeln med journalisternas vittnesmål är här.  

Högerpolitiker tog snabbt avstånd från de obekräftade uppgifterna. Vänsterpolitikerna varnade för att blåsa upp händelsen. Båda lägren har förstås rätt. Det är allvarligt nog om bara en bråkdel av uppgifterna stämmer, om räddningsarbetare förutom själva insatsen tvingades hantera ungdomar som var i vägen. Samtidigt borde väl offentliga personer vänta att uttala sig tills uppgifterna bekräftats.